Jan Myrdal talade på söndagen med anledning av den sjuttiförsta årsdagen av segern över Hitlerfascismen.
Mötet anordnades av Svensk-ryska vänskapsföreningens manifestation vid La Mano, Liss Erikssons minnesmärke, över de svenskar i Internationella brigaden som stupade under kampen mot Franco . Svens-ryska: Den sjutttioförsta segerdagen
Talet.
Detta är en viktig dag. Några bland er kanske minns hur vi firade också här i Stockholm för sjuttioett år sedan. Jag var själv med om att hänga ut den röda fanan på Kungsgatan 84 innan vi vandrade upp mot Skansen där Nexö talade. Det var en enorm folkfest.
Varför inleder jag på detta sätt? Jo, just här vid detta monument bör vi minnas att det inte bara var ett krigsslut i allmänhet. Det var segern över den grymmaste, mest utsugande och folkmördande regim som drabbat Europa; den tyska Hitlerfascismen. Att det är Svensk-ryska vänskapsföreningen som arrangerar denna manifestation är inte tillfälligt.
Det var det ryska folket, den största nationen i Sovjetunionen som fick ge det allra tyngsta offret i kampen för att befria Europa från den tyska Hitlerfascismen. Det vet vi alla. Det var också det ryska folket som på ett avgörande sätt bidrog till att Hitlerväldet krossades. Det är en sanning som inte innebär något nedvärderande av de av Hitlerregimen ockuperade folkens nationella frihetskamp eller av Storbritanniens och Förenta staternas insatser. Både för att leverera krigsmaterial åt de kämpande folken i Sovjetunionen och genom landstigningarna i Nordafrika, Italien och Frankrike. Men det var de sovjetiska folken och bland dem det största, det ryska folket, som gjorde den avgörande insatsen.
Att förneka detta blir att på ett bedrägligt sätt sudda i historien. Om det behöver jag inte polemisera. Vi alla som står här vet det.
Men det är viktigt att ta upp några frågor. En viktig fråga är när kriget avgjordes. Att det militärt avgjordes vid Stalingrad och av slaget om Kursk på så sätt att det därefter inte gavs verklig militär möjlighet för Hitlertrupperna att nå seger är en sak. Men när vi ser tillbaka ser vi att det historiska avgörandet ägde rum framför Moskva i december 1941. Röda arméns sega försvarskamp under det föregående halvåret hade hindrat och försvårat den tyska frammarschen. Den utlovade tyska segern hösten 1941 hade uteblivit. Men i december 1941 uteblev inte bara den tyska erövringen av Moskva utan för första gången tvangs de tyska trupperna till en stor reträtt. Nu kan alla se att detta var militärt lika framtidsbestämmande som ”undret vid Marne” i september 1914 när det dåtida blixtkriget mot Frankrike bröts.
Men hur möjliggjordes denna offensiv? Svaret är dubbelt. Jag minns själv hur jag då läste om militärparaden den 7 november i det Moskva som enligt tyska uppgifter stod inför sitt fall. Det var en symbolisk handling av stor betydelse. Den visade att trots det svåra kriget stod landets ledning obruten liksom folkets kampvilja. De flott förbiparaderande marscherade vidare mot fronten och de tyska angripande trupperna.
Den stora generaloffensiven mot ockupanterna kom sedan som en svår chock för Hitlers generaler. Det var friska trupper från Sibirien. Ty efter det att Georgij Zhukov fört sina trupper till seger vid Chalchin-Gol mot den invaderande japanska Kwantungarmén i augusti 1939 stannade han sin offensiv vid gränsen. Krossade inte Kwantungarmén utan gav Japan en utväg. Vilket säkrade Sovjetunionen mot ett tvåfrontskrig när Hitler gick till angrepp. Nu när tyskarna sade att de skulle ta Moskva och striderna var ytterligt bittra höll Zjukov utan den tyska generalstabens kännedom 40 välutrustade sibiriska divisioner i reserv bakom fronten. I rätt tid, i december 1941 kunde av dem sättas in mot de tyska trupperna utanför Moskva. Dessa tvangs till reträtt. Flyende.
Där nådde Hitlers tyska offensiv sin brytpunkt liksom hans föregångares nått sin vid Marne tjugosju år tidigare.
Det finns skäl att nu vända blicken och se bakåt över historien. Ty ingen kan undgå att lägga märke till hur det åter agiteras för krig mot Ryssland. Jag känner igen allt som skrivs och sägs. Ty i Jan Myrdalbiblioteket i Varberg finns en hel våning med artonhundratalets och nittonhundratalets tidningar och tidskrifter från framförallt våra länder i väst. Det är bara att öppna volymerna för att lätt känna sina löss på gången. Det är som om de tryckts i går. Här i Stockholm skriver Dagens Nyheter till exempel nu ledare som om de varit skrivna 1952. Man behöver bara byta några tidsmarkörer. Då var det dock möjligt att med en väldig världsomspännande folklig agitation hindra det även i DN förberedda kriget.
Kanske är det möjligt också nu. Den som överlever får se.
Jag hoppas det. Fast nu planeras för ett krig i vilket vi skall delta. Det vet ni alla då det bara är att slå på TV och radio eller öppna tidningarna. Jag vill därför ta Sverige och Ryssland till exempel. Att det finns en utbredd rysshets i Sverige vet vi alla. Den är inte konstig. I åttahundra år eller så befann Sverige och Ryssland sig i det ena kriget efter det andra. Den historien känner vi.
Men det avgörande är att vi nu sedan mer än tvåhundra år inte varit i krig. Det formella skälet kan vi finna hos Bernadotte. Han hade varit revolutionär med ”död åt konungarna” tatuerat på överarmen. Sedan hade han bytt tro och åsikter och svurit trohet än åt den ena och än åt den andra. Efter revolutionen steg han till marskalk och furste av Pontecorvo under tjänst hos och intriger mot Napoleon för att 1810 bli svensk tronföljare och 1818 kung av Sverige under namnet Karl XIV Johan. Det då han inte lyckats bli konung eller kejsare i Frankrike. En med åren mycket reaktionär herre. Men en klok militärstrateg som inte hade någon svensk ära eller några svenska fördomar att släpa på.
Han insåg att Sverige inte lyckats bli stormakt och att det låg där det låg och att även Ryssland låg där det låg men var långt större. Om Sverige skulle överleva som nation borde det därför inse att det fanns stora makter till öster, söder och väster och söka manövrera för att inte gå under. Bernadottelinjen kallas denna utrikespolitiska doktrin.
Så har Sverige försiktigt manövrerande trots olika avsteg lyckats hålla sig utanför krigen i mer än tvåhundra år. Jag vill påminna om att det inte ens varit en vänster-högerfråga. När Gustaf V – han med borggårdstalet vars hustru var Kejsar Wilhelms kusin och hedersöverste – uppvaktades av de tyska och österrikiska sändebuden för att delta i kriget mot Ryssland sade han försiktigt:
– Men är ni säkra på att kunna segra?
Sverige gick därefter inte med och höll sig undan. Det all tyskvänlighet till trots.
Statsminister Per Albin Hansson förde en mer medvetet överlagt försiktig linje inför och under Andra världskriget. Som utrikesminister hade han Rickard Sandler, mäktig socialdemokrat, tidigare statsminister och utrikesminister sedan 1932 (med ett kort avbrott). Men Sandler blev aktivist. I samlingsregeringen avsatte därför den försiktige Per Albin Hansson honom och ersatte honom med Christian Günther, poet och yrkesdiplomat.
Men mer än så. Den som läser den officiella svenska ”Vitboken” utgiven av utrikesdepartementet 1947 kan läsa om det som många i det officiella Sverige nu tiger om så det gnisslar om tänderna. Storbritannien och Frankrike krävde genommarsch av sina trupper för att kämpa på finsk sida mot Sovjetunionen. Per Albin Hansson och Christian Günther vägrade.
När Daladier genom personligt sändebud ville att Sverige skulle tillåta genommarsch för att inleda en brittisk, fransk, finsk offensiv mot Leningrad samtidigt med flyganfall mot Baku då vägrade Per Albin Hansson och Christian Günther blankt. Det trots de starkaste påtryckningar från Helsingfors, London och Paris. Och trotsande brittiskt, franskt och finskt motstånd verkade de därtill i svenskt nationellt intresse för fred mellan Finland och Sovjetunionen och fick även Gustaf V att i radio stödja denna politik.
Vissa svenska höga militärer sökte agitera för en statskupp mot denna politik men Per Albin Hansson hade hårda nypor, han höll tummen intryckt i ögonen på dem och tvang dem till lydnad.
När Hitler angrep Danmark och Norge meddelade den sovjetiska regeringen Tyskland att de inte kunde acceptera förändringar kring Östersjön. I realiteten skyddade de Sverige. För vilket Sverige officiellt tackade efter kriget.
Ja, det är nödvändigt att inse att vi är grannar. Ryssland ligger där det ligger. Stort är det. Under århundradena har Sverige bytt skinn och Ryssland har genomgått olika politiska omvandlingar och ibland varit starkt och ibland – som helt nyss – genomgått ett svaghetstillstånd men nödvändigheten för oss båda att inse att vi är grannar och på olika sätt beroende av varandra har bestått.
Detta även då det funnits svåra politiska motsättningar upprepade gånger dessa tvåhundra år har denna nödvändighet varit dominerande. Vi kan inte undkomma att vi är grannländer..
Men visst är kampanjer som den pågående farliga. Det som möjliggjorde det första världskriget var inte som många på vänsterkanten vill tro att en majoritet tyska socialdemokratiska riksdagsmän den 2 augusti svekfullt beslöt rösta för krigsanslag. Det avgörande var att i partiets tidningar (med enstaka undantag) det under flera år förts krigspropaganda mot Ryssland. Inte formulerad som solidaritet i kampen mot tsaren utan – och det är det avgörande – som ett tyskt fosterlandsförsvar. Detta hade gjort att de ledare vi på vänsterkanten brukat kalla svekfulla i detta krigsbeslut hade den överväldigande majoriteten arbetarrörelsemedlemmar med sig. Inte några ledares förräderi alltså utan en hjärntvättad överväldigande majoritet inom den starka tyska arbetarrörelsen möjliggjorde det stora kriget. Glöm inte det! Priset för den nuvarande kampanjen kan bli oss mycket dyrt.
Låt mig avsluta med något ni kanske inte tänkt på. August Strindberg var ryssvän. Men hur? Svenska akademiska litteraturvetare och officiösa teatermänniskor vill inte höra talas om att Strindberg var så påverkad av Tjernysjevskij att detta format både fröken Julie och Drömspelet. Omvänt finns det nog vissa ryska litteraturvetare som nu finner det otaktiskt att skriva om att de nu på sina håll politiskt nedvärderade Pisarev och Tjernysjevski på det sättet blev bestämmande för svensk litteratur. En rätt vänskap kräver en otaktisk klarhet.
Gå med i Svensk-ryska vänskapsföreningen. Tillsammans gör vi susen!
Sätt in 200 kr på bankgiro 5106-5357, Svensk-ryska vänskapsföreningen
(100 kr för pensionär, studerande och arbetslös).
intressant.se Tyskland, Ryssland, Andra världskriget
Sovjetunionen, politik, USA, Jan Myrdal krig, desinformation massmedia demokrati, propaganda
27 svar till “Jan Myrdal igår: Den sjuttioförsta segerdagen och krigsrisken idag”
Stort Tack för en god översikt!
Vad Sverige behöver nu är en lika god & kortfattad beskrivning över nuläget m.a.p. NATO-indoktrineringen!
Hälsningar GJ
Tack Jan Myrdal för denna fina historiebeskrivning som verkligen behöver läsas av oss alla.
Erkki Hautamäkis Finland i stormens öga pekar på en för Hitler hemlig uppgörelse mellan England Frankrike och Sovjet från 15 oktober 1939, dvs mindre än två månader efter Molotov Ribbentrop-pakten. Den gick ut på att dessa tre skulle ockupera Skandinavien och anfalla Hitler norrifrån. England och Frankrike skulle erövra Norge och Sverige och Sovjet skulle ta Finland. Britterna skulle ockupera Göteborg.
Hitler fick reda på planerna. Enligt förf var det genom att ett kurirplan kunde tvingas ner av tyskarna. Men oavsett hur så fick Hitler bråttom att hinna före till Norge.
Englands insats i Norge ser i mina ögon ut att ha varit avsedd att misslyckas.
Det England eftersträvade var ju ett storkrig mellan Tyskland och Sovjet. Utan den svenska malmen och övriga exporten skulle Tyskland vara i ett sämre läge. Eftersom kriget var storfinansens projekt var det lönsamt att hålla igång det precis som planerat. Inte att strypa tillförseln av krigsråvaror. Det finns inget sannolikt skäl till att England (och Usa) verkligen tänkte stoppa Hitler i det skedet.
Dessutom kan både Sovjet, Finland och Tyskland i det uppkomna läget sägas ha haft rationella skäl för att se sig som hotade till sin existens. Skillnaden är förstås att nazisterna gjort klart att de såg Sovjet som lovligt villebråd för sin expansion och de slaviska folken som undermänniskor. I denna imperialistiska attityd rådde mycket stor överensstämmelse mellan nazister och brittiska imperialister, vilket var bestämmande för nazisternas förhoppningar om att bli accepterade som likar av britterna.
Hautamäki pekar på Churchill som den som försatte Finland i det ogynnsamma läget.
Detta trots att Churchill ju formellt kom till makten mer än ett halvår senare. Men det mesta av makten i en oligarki utspelar sig bland de icke avsättbara så det bör inte förvåna.
Myrdal glömmer att berätta om Stalins insatser i kriget. Han glömmer också att berätta om den betydelse Stalin-Hitler-pakten 1939 hade för krigets utbrott och förlopp, varför Hitlers arméer stod utanför Moskva hösten 1941. Stalins tilltro till Führern var gränslös. Trots otaliga varningar och den ofantliga tyska uppladdningen – fyra miljoner tyska soldater samlades vid Sovjets gräns – vägrade han att tro att Hitler skulle lura honom och bryta mot pakten. Han avvisade alla tankar på mobilisering och förbjöd att vidta ens de mest elementära försvarsåtgärder, allt för att inte ”provocera” Hitler. En ödets ironi är att utan de sovjetiska varuleveranserna som skedde efter Hitler-Stalin-pakten skulle Tyskland antagligen inte ha varit i stånd att anfalla Sovjetunionen 1941. Vilken katastrof Stalins förfelade strategi innebar för det sovjetiska försvaret och vilka umbäranden den medförde för det ryska folket och den ryske soldaten kan man läsa om i exempelvis Catherine Merridales”Ivans krig”. Praktiskt taget hela det sovjetiska flyget förintades under krigets första timmar, Röda armén brakade samman, miljoner ryska soldater stupade eller hamnade i tysk fångenskap, mängder av krigsmateriel och förråd lämnades åt tyskarna, och på några månader stod Hitlers stridsvagnar vid Moskvas portar. Folk flydde i panik, förvaltningar evakuerades, infrastrukturen kollapsade och de ryska soldater som i hast mobiliserades och skickades till fronten var dåligt utbildade, dåligt klädda och ibland utan vapen och de åkte i veckor utan att hitta sina förband.
I varje annat land hade man ställt en ledare som agerat som ”generalissimus” Stalin inför krigsrätt. Se mer på: BEFRIAD AV RÖDA ARMÉN
2015-06-06 Historia. leokramar.wordpress.com.
Din beskrivning är av allt att döma överdriven. Ryssarna bjöd segt motstånd, och lyckades kasta tillbaka tyskarna utanför Moskva hösten 1941. Och vann efter Stalingrad seger efter seger, och hade väl luftherravälde i Stalingrad i början av 1942. Sovjetunionen vann ju sedan under ledning av Sovjetunionens regering, kommunistparti, Stalin, skickliga officerare och ofta hängivna, skickliga soldater. Merrides ”Ivans krig” är väl inte den vetenskapliga, definitiva redogörelsen för kriget.
Stalins topphuggning av arméledningen 1937 och hans strategi har fördömts av bl.a. fyrfaldige Sovjetunionens hjälte marskalken Zjukov som förespråkade modernare krigföring med djupförsvar. Stalins försummelser ledde till att Sovjet var 1941 nära en total katastrof. Det var bara tack vare landets stora människoreserver som Moskva räddades. Merridales bok bygger på historisk forskning och intervjuer med överlevande. Sovjetarmén led fruktansvärda förluster, mycket beroende på Stalins order att aldrig retirera utan att kämpa till sista man.
Det är klart att Stalin gjorde felbedömningar och misstag. Jag har läst Zjukovs memoarer och får en annan bild än den du förmedlar.
Anders, det kanske beror på vilken upplaga av Zjukovs minnen du har läst. Han är mycket försiktig i sin kritik av Stalin, men läser man mellan raderna är kritiken hård. I 1969-års upplaga av ”Vospominaniya i razmyshleniya” ägnar han exakt fem rader åt 1937-års utrensning då 13 av 15 armégeneraler, åtta av nio amiraler 50 av 57 kårchefer och 156 av 186 divisionschefer, bland dem hans närmaste vänner försvann. Härom skriver han (sid. 147): ”Framstående militärer arresterades, något som naturligtvis inte kunde annat än till en viss grad påverka utvecklingen av vår försvarsmakt”. (min övers.) Han skriver bara om ”ogrundade arresteringar” när de flesta blev avrättade. Internt krävde han dock att partiet skulle fördöma den här utrensningen som brottslig.
Ja, detta var ett stor misstag efter vad jag förstår.
Stalin litade inte på vare sig Trotskister eller Hitler (eller övriga väst). Men likväl hade Sovjet och Tyskland ett omfattande samarbete. Det innebar att det fanns risk ur Stalins synvinkel, att den traditionella militären kunde tänkas göra gemensam sak med Tyskland i någon mån. Stalin använde sig av trotskisterna för att rensa ut militären varefter Trotskisterna själva rensades ut. Kvar fanns en ung lojal officerskår.
Den militära strategin vill jag inte försöka recensera. Det är känt att spärrtrupperna dödade drygt tiotusen och det var nog gynnsamt för de övrigas motivation.
Vad hade hänt om inte Stalin varit en järnhård ledare? Troligen skulle den ryska befolkningen fördrivits och (systematiskt?) slaktats i än större omfattning. Kriget var helt och hållet Englands och Usas fel, även om deras mest publicerade historiker ljuger, och angloamerikas motiv var att krossa både Sovjet och Tyskland och att ta över Sovjets naturtillgångar. Nazismen var i allt väsentligt en emulering av den brittiska imperialismens ideologers ideer. På vägen till det önskade Tysk-Sovjetiska storkriget spelade britterna hänsynslöst ut alla de mindre länderna genom att vigla upp deras politiker och lova stöd som man aldrig tänkte ge.
Leo Kramár friskriver det gamla nazistpartiet SD från all misstanke om fascism. Han spekulerar vilt med psykoanalys om IS, invandrare och rasism.
Han kommer ursprungligen från Tjeckoslovakien. Jag var nyligen där och gick på militärmuseum, mycket om första världskriget, inget om den Tjeckiska armén under andra världskriget, inget alls, tomt. Där var en utställning motståndskämpar utanför armén. Sedan 1945-1991 var det tomt igen. Det vimlade av nassar i Östeuropa, vilken sort stammar Kramár från är en i sammanhanget relevant fråga.
Han ägnar sig ofta åt cherrypicking av teorier som han för stunden kan vända till att i de flesta fall, stödja kulturnationalister, rasister och chauvister.
Om Martin hade läst min kritik av Arnstads bok i Historisk tidskrift och i DN hade han förstått varför jag ”friskriver” SD från fascism. Om han läste min bok ”Rasismens ideologer” skulle han kanske lära sig något om rasismen. Ja, jag är tjeckoslovak från början, jag levde sex år under nazistisk ockupation, jag satt i förhör hos Gestapo, jag satt i kommunistiskt fängelse och min far och flera släktingar gasades ihjäl i Auschwitz. Om Martin hade tagit reda på de minsta om krigshistorien så skulle han veta att tiotusentals tjeckoslovaker kämpade mot tyskarna, 1940 i Frankrike, sedan som piloter i slaget om Britannien, i tjeckiska armén i Sovjet och i Normandie, bland andra min morbror, fanjunkare i 2. tjeckiska pansarbrigaden. Vill han veta mer kan han läsa på min sida leokramar.wordpress.com.
Psykoanalys/psykologi är fina instrument för att känna sig nöjd med sig själv utan att ha någon egentlig grund för detta, på samma sätt är de utmärkta redskap för att kritisera och sänka någon/något. Utan att ha någon egentlig grund för det. Något du ägnar dig åt mellan varven.
När man i sina teser mellan varven argumenterar utifrån uppfostran och kultur för att försöka jämställa nazister och kommunister, en objektivt pronazistisk tes. Då beror den argumentationen sannolikt på att man själv lägger stor vikt vid uppfostran och kultur. I sådana fall är det givetvis rimligt att fråga vilken uppfostranstradition och kultur som denna person kommer ifrån.
Naturligtvis är jag väl medveten om att det fanns gott om människor som kämpade emot nazismen i östra Europa. Men vad man ofta glömmer bort, det är att nazisterna alltid stödde sig på en tämligen omfattande femtekolonn i varje land de ockuperade. Vi vill så lätt glömma bort att vissa helt enkelt skall vara förtryckta och idag i östeuropa marscherar deras barn/barnbarn på gatorna igen. I dag i Ukraina deltar deras barn/barnbarn i en fascistisk kupp, deltar i en regering som tillkommit med stöd av fascistiska militanta. Det är även dessa människors frihet, som liberaler talar om när de talar om frihet, vilket blir objektivt pronazistiskt. Mycket långt ifrån alla ”offer” för kommunismens förtryck var offer.
Förstår jag dig rätt att du hade ett möte med Gestapo, men fängslades av kommunisterna? Utöver det argumenterar du till fördel för en fascistisk rörelse som ligger bakom den värsta terrorvågen i svensk modern historia, argumenterar för rörelsen med paramilitära grupper som marcherar på gatorna för att markera sin makt?
Väl talat!
Visst är den svenska traditionen att hålla sig utanför krig i allra högsta grad relevant idag och man bör påminna om detta i tider då debattörer åt främmande makt, med plats i tidningen och en vurm för NATO, twittrar med förtjusning om de farliga lekarna i Östersjön, som de så gärna vill vara med i. Då är det på sin plats att påpeka att dessa herrars intresse inte har varit Sveriges intresse på 200 år.
Men vad gäller andra världskriget, så kan man ibland vara en smula kritisk till denna policy. För att citera Orwell om antifascism och pacifism:
”Pacifism is objectively pro-Fascist. This is elementary common sense. If you hamper the war effort of one side you automatically help that of the other. Nor is there any real way of remaining outside such a war as the present one. In practice, ‘he that is not with me is against me’.”
Men nu ställde inte Sverige in leveranserna av miljontals ton malm till Tyskland 1941 och den 4 år långa och blodiga marschen emot Berlin blev just så lång som den blev. Men läxan bör man lärt sig sedan den dagen, det finns ingen neutral mark när det gäller fascister.
Världskommunismen var allierad med Hitler fram tills att Hitler förådde pakten.
Det är inte så mycket att snacka om.
Precis tvärtom. Bolsjevismen (kommunismen) var Hitlers huvudfiende. Detta framgår av ”Mein Kamp”, nazisternas politik där man snabbt satte kända kommunister i koncentrationsläger eller avrättade dem.
Anders, tyvärr har Nicke rätt. ”Bolsjevismen” var Hitlers huvudfiende, men det hindrade inte att under tiden 22.9.1939 och 22.6.1941 var Hitler och Stalin såta vänner och Sovjetunionen stödde Hitlertyskland med betydande leveranser av mat och strategiska råvaror samtidigt som Storbritannien sviktade under Blitzen. Detta ingick i Stalins proklamerade strategi att låta kapitalisterna kriga mot varandra och invänta, för att sedan krossa den försvagade ”segraren”. Som vi vet slog den här strategin bakut. Ett av de skamligaste kapitlen i Sovjets historia var morden på 22 000 polska officerare i Katyn och andra läger, men också att Stalin utlämnade ett hundratal tyska kommunister, som tidigare sökt tillflykt i Sovjet, till Gestapo. Läs Margarete Buber-Neumanns bok ”Fånge hos Hitler och Stalin”. Hon hade ändå tur, hennes man och tusentals andra europeiska kommunister torterades, avrättades eller försvann spårlöst i Gulag. Under den tid pakten varade vägrade kommunister i det ockuperade Europa, på Moskvas order, att delta i motståndsrörelsen mot nazisterna. Läs gärna mer om hur Hitler-Stalin-pakten fungerade på ”BEFRIAD AV RÖDA ARMÉN” 2015-06-06 Historia. leokramar.wordpress.com.
Såta vänner var dom nog inte snarare var det britternas förhalande och saboterade av alliansen med Sovjet för att isolera Sovjet som tvingade Stalin att dubbelspela. Kort därefter lyckades Stalin genom M/R avtalet få tillstånd det hemliga avtalet med England och Frankrike. Men som jag nämnt såg Britterna till att misslyckas med sin del av avtalet vilket öppnade dörren för Hitler men också gjorde honom desperat. Sovjet hade bara fiender. Dom polacker du ömmar för hade själva 20 år tidigare i sina koncentrationsläger låtit 10 tusentals ryska och tyska röda armesoldater dö av umbäranden. Somliga citerar siffror på 80 tusen. Men det lär minst ha varit i samma storleksordning som Katyn-händelserna.
Och Englands sviktande under Blitzen var just vad Churchill önskade sig. Han sa till Usas ambassadör, vi måste få Hitler att bomba London. Britterna bombade den tyska civilbefolkningen långt innan Hitler gav igen.
Dessutom var Hitler och nazismen på alla sätt och vis en avspegling och kopia av de brittiska imperialisternas människosyn, vilket Goebbels och der Voelkische Beobachter bekräftade. Men det berättar inte etablerade historiker.
Hitler var deras verktyg för att sno Sovjets naturtillgångar och för att demo isera Tyskland. Allt för angloimperiet.
Läs gärna Erkki Hautamäkis bok. Han skulle inte kritisera Churchills skuld till Finlands öde om det bara vore en affär mellan Tyskland och Sovjet.
Hitler blev förvånad 1936 när Sovjet erbjöd omfattande samarbetsplaner. Det är som Anders säger med Hitler’s dittills deklarerade avsikter. Men även Hitler hamnade i en fälla där anfall syntes vara rationellt. Medan det var rationellt för Sovjet att försöka vinna tid var det tvärtom för Tyskland om båda med rätt eller orätt antog att den andre skulle anfalla.
Sovjet hade ingen anledning att tro att samarbetet med Hitler skulle bli varaktigt även om det inte kunde uteslutas helt att Hitler skulle ändra sig. Det hemliga avtalet mellan Britterna och Sovjet som enligt Hautamäki läckte till Hitler var sannolikt avgörande för att både Sovjet Finland och Tyskland uppfattade läget som desperat när Britterna (som vanligt) inte genomförde sin del av planen. Finland straffades efter kriget pga sitt samarbete med Tyskland men det var sannolikt orättvist. Mannerheim tilläts inte redovisa hela sanningen i sina memoarer och kanske var det Kekkonen som mörklade saken eftersom både väst och öst hade motiv att tysta ner det.
Samarbetet mellan Hitler och Stalin höll på att bli ännu djupare. I november 1940 for Molotov till Berlin för att diskutera Sovjetunionens anslutning till axelmakterna och en uppdelning av världen efter det brittiska imperiets förväntade snara fall. Han välkomnades av en militärorkester som spelade Internationalen och fick träffa Führern som han fann ”älskvärd”. Förhandlingarna detaljstyrdes av Stalin med telegram från Moskva men de stördes så av brittiska bomber att de måste föras i källare. Någon allians blev inte av, antagligen beroende på oenigheten om Finlands framtida öde, men det var nära att Stalin lierade sig med Hitler i kampen mot ”plutokraterna” – som de båda ogillade.
Väl så spekulativ tolkning.
Enligt Hautamäki hade ju Stalin vid den tidpunkten du nämner ett hemligt avtal med England och Frankrike sedan oktober 1939 som Hitler fick reda på i februari 1940 och vidarebefordrade till Finland i Mars. Att Stalin samtidigt prövade alternativ ter sig fullt rimligt eftersom han inte i realiteten hade skäl att lita på någon. Hitler var angloamerikanernas på alla sätt understödda verktyg även om dom som tycker om enkla förklaringar ogillar att höra det. Stalin hade mot sig en Tysk kopia och ett angloamerikanskt fascistiskt/imperialistiskt original.
Det fanns ingen god sida att ansluta sig till.
Hitler erbjöd fred efter Polenattacken. I det fallet fanns innan en överenskommelse med Sovjet om samtidigt anfall. Men Stalin lurade Hitler och försenade sitt anfall så att det nödtorftigt kunde framställas som en sorts befrielsekrig. Det var slugt, men det var imperialisterna Angloamerika och deras adept Tyskland som var ute efter att krossa Sovjet. Det går inte att bortse från att hotbilden såg ut så. Polens oförnuftiga politiker trodde att de skulle plocka territorium både från Tyskland och Sovjet och marschera mot Berlin. Alla allianser som gynnade Sovjet måste därför övervägas. Hitler var anglofil och genomskådade inte Britternas teater. Han trodde att det var en judisk mot en anglosaxisk falang inom England och att den anglosaxiska, därest den tog över, skulle förena sig med Tyskland. Enligt Hautamäki var både Tysklands och Sovjets förberedelser långt gångna vid det av dig nämnda besöket av Molotov 1940 och det var bara teater. Han hade inget långtgående bemyndigande av Stalin som hade fått skarpa instruktioner av Usa och England att inte ens av misstag gå med på några ändringar.
Tack, gick med i föreningen direkt.
Renläriga ”marxister” har sagt mig att det var fel av Sovjetunionen att efter midsommar 1941 gå i allians med imperialistmakten Storbritannien och sedan med imperialistmakten USA. Om jag får tro en del skribenter ovan borde det ha varit likaledes fel av Storbritannien och USA att gå i allians med Sovjetunionen.
Eller hur?
Om dessa idéer fått råda hade alltså Nazityskland (eller snarare axelmakterna) inte behövt ställas emot en världsomfattande allians. Det hade givit Hitlertyskland möjlighet att spela ut den ene emot den andra. Vem hade vunnit på denna politiska ”klokskap”?
Det finns nog inga marxister som hävdar det var fel med denna allians. Möjligen trotskistiska grupperingar.
Förkrigstiden var ett spel där alla försökte få de andre att krossas. Därför spelade engelsmännen under täcket med Hitler och saboterade alla försök till en allians mot Hitler. Inte alla historiker är heller överens om att Stalin hade illusioner om Hitler under icke-angreppspakten. En del historiker (har glömt namnen men kan kanske leta upp dem om ngn önskar) hävdar att Stalin försökte undvika allt som av Hitler skulle kunna beskrivas som en provokation, tex att föra fram truppförstärkningar mot gränsen. Istället lockade han medvetet in Hitler i en fälla där Hitler fick möta både en andra och tredje osv motståndslinje. Stalin var ju inte okunnig om Napoleons öde i Ryssland. Industrin var redan flyttad mot Ural vilket ju borde ha varit onödigt om Stalin litat så blint på Hitler. Likaså verkar talet om att Stalin gått och gömt sig av skräck under 2 veckor efter Hitlers anfall, vara struntprat. När arkiven öppnades på 90-talet så hittade man också de besöksjournaler som fördes i Kreml och de visar en intensiv mötesaktivitet. Stalin var en vidrig person som offrade massor av människoliv för att uppnå de stora framgångar som faktiskt uppnåddes. Sovjet byggdes upp 2ggr från noll och var under några år på 30-talet ett lika stort ekonomiskt under som Kina idag OCH Hitler krossades.