Idag hittade jag en ovanligt passande bild till denna bloggpost..
|
En av mina favoritkorrespondenter, Cordelia Edvardson, skriver idag en spalt om Ariel Sharon i Svenska Dagbladet. Hon har tidigare berättat om sin oro för att bli av med sin pressackreditering på grund av att hon skrivit positivt om palestinierna, men denna gång handlar det om den krigsförbrytare som enligt många nu får ta emot Guds straff. Om hans krigsförbrytelser skriver Cordelia: ”Måttet var rågat när världen konfronterades med bilderna på mördade och lemlästade palestinska kvinnor och barn, massakrerade i flyktinglägren Sabra och Shatila av Sharons bundsförvanter, de libanesiska falangisterna.” Falangisterna var Sharons bundsförvanter. Ariel Sharon hade dessutom alla möjligheter att stoppa massakern men han gjorde inte det. |
I stället finns det många som hävdar att han personligen var anstiftare till den och inte bara en likgiltig åskådare som underlät att stoppa den.
Det får vara hur det vill med den saken men det är inte speciellt många troende i mellanöstern som ber för Sharon idag. Merparten ber sannolikt för att han ska plågas länge och överleva som ett kolli, bunden till händer och fötter precis som palestinierna. Jag har en viss förståelse för en sådan reaktion. De högerextrema nationalisterna inom Likud skriver spaltmetrar om hur synd det är om ”Arik” men det är ytterst få av dem som ägnar offren för hans krigsförbrytelser någon tanke.
|
Ett svar till “Inte ens en Bulldozer har ett obegränsat liv”
och om han nu dör så kommer det säkerligen att bli precis som när Reagan gick bort, när man hör folk från hela världen lovprisa allt (i deras tycke) positivt han gjort medan allt otrevligt blir bortglömt. och ifall man råkar påpeka att allt faktiskt inte var bra så blir man tystad med att man inte ska prata illa om de döda eller nåt annat korkat…