http://www.imf.org/external/


Detta är tredje delen av en längre version av en artikel som publiceras i nr 8 av FIB-Kulturfront år 2011. Bedömer att den fortfarande är aktuell. Första och andra delen har nyligen publicerats här och kan med fördel läsas före detta inlägg.

Den ekonomiska krisen i Sydostasien 1997-98. En snabb ekonomisk utveckling skedde i många länder i Sydostasien, inledd under 1970-talet. Sparandet var stort och tillväxten skedde under en protektionistisk politik i flera av länderna. Under 1980-talet öppnade många av länderna i Östasien – troligen efter påtryckningar från IMF och USA:s finansdepartement – sina marknader för ett fritt kapitalinflöde. En tid strömmade kapitalet in, men sedan slog stämningen om och det strömmade ut. Under våren och sommaren 1997 ökade trycket mot Thailands valuta, f.a. genom valutaspekulation (Stiglitz, 2007).

Avregleringen hade medfört ökade kapitalsatsningar från först Japan och senare USA, och kom att främst avse kortfristiga banklån, som användes till långfristiga inhemska lån, och olika typer av värdepapper, inte direktinvesteringar i företag. När de egna pengarna tog slut ”vände länderna sig till IMF, som dock bara gav lån på en lång rad villkor inklusive sänkta statsutgifter, skattehöjningar och högre räntor” ”IMF lyckades inte stabilisera valutorna, bara att förvärra den ekonomiska nedgången” (Stiglitz, 2007). När räntorna höjdes för att stödja den egna valutan kunde en del företag ej betala ränta och sina skulder, och tusentals småföretag gick i konkurser.

Internationella arbetsorganisationen ILO uppskattade att 24 miljoner förlorade sitt arbete och Världsbanken att 20 miljoner asiater hamnade i fattigdom. I början av juli gav den thailändska regeringen upp försöket att försvara sin valuta, senare Malaysia, Indonesien och Sydkorea, där självmordsfrekvensen ökade med 50 % följande år. Kina hade behållit valutaregleringen och landet påverkades bara i begränsad omfattning av krisen. Under andra halvåret 1997 föll de inhemska valutorna mellan 40 och 80 %, och börserna ungefär lika mycket. På ett år försvann motsvarande 600 miljarder dollar från Asiens aktiemarknader.
Sydostasien-krisen blev under 1998 blev alltmer internationell och påverkade bl.a. Ryssland. IMF och de stora kreditvärderingsinstitutionerna misslyckades med att förutse denna kris, liksom den stora krisen som inleddes 2008. Den ledande företrädaren för den neoliberala ekonomin, Nobelpristagaren Milton Friedman motsatte sig varje räddningsaktion, och Clinton-regeringen intog samma attityd (helt i motsats till vad USA:s regering gjorde vid krisen 2008, som drabbade USA). Krisen utlöste en våg av privatiseringar, bl.a. av grundläggande samhällstjänster, minskade sociala utgifter, ökad sexhandel och prostitution. Utländska företag kunde få kontrakt under mycket förmånliga villkor.
Inom ett par år hade stora delar av näringslivet i aktuella länder omvandlats och hundratals lokala varumärken hade ersatts av multinationella jättars i ”världens största konkursutförsäljningar” (New York Times), i en ”basar för företagsuppköp” (Business Week). Banker och många stora bolag i USA och Europa tjänade alltså pengar på krisen, som i Mexico.

Joseph Stiglitz, en förespråkare for globalisering under mer rättvisa former, dvs. en man som tror på möjligheten av en förbättrad marknadsekonomi, har skrivit ”IMF ser slutet på Asienkrisen som ett bevis på att dess politik är riktig. Detta är idiotiskt (”stupid”). Alla recessioner upphör någon gång. Allt vad IMF lyckades med var att göra den asiatiska recessionen djupare, längre och mera smärtsam” (New Republican, april 2000). Krisen medförde ett ökat ifrågasättande av IMF, vilket kom till uttryck på Världshandelsorganisationens möte i Seattle 1999, där utvecklingsländerna tillsammans röstade mot krav på handelseftergifter så länge USA och Europa fortsatte att subventionera och skydda det egna näringslivet.

Polen 1988 vann Solidaritet en stor valseger i Polen. De fick överta en ekonomi, med en utlandsskuld på 40 miljarder dollar och en inflation på 600 %, allvarlig livsmedelsbrist och blomstrande svartabörshandel. Polen fick bistånd av IMF med sedvanliga krav som privatiseringar, avreglering och minskade statliga och sociala utgifter bl.a. genom utförsäljning av statliga gruvor, varv och fabriker till den privata sektorn. Åtgärderna orsakade en minskning av industriproduktionen med 30 % under de två första åren och arbetslösheten ökade från ingenting till närmare 25 %. Detta medförde kraftiga protester i Polen, kraftig ökning av strejkerna och de polska arbetarna lyckades förhindra fortsatta privatiseringar. Men arbetslösheten har fortsatt att ligga på hög nivå i Polen efter detta.

Ryssland Efter statskuppen 1991 kom Jeltsin till makten och lyckades få parlamentet att ge honom extraordinära befogenheter att snabbt omvandla det ekonomiska systemet utan krav på godkännande i parlamentet. Efter ett år hade chockterapin fått förödande verkningar. 1992 konsumerade genomsnittsryssen 40 % mindre än 1991 och en tredjedel av befolkningen levde under existensminimum. Miljontals ryssar ur arbetar- och medelklass hade förlora sina besparingar, medellivslängden började sjunka påtagligt och kriminalitet, alkoholism och HIV sköt i höjden.
67 % av ryssarna ansåg i en folkomröstning 1992 att arbetarkollektiv var det bästa sättet att privatisera
och 79 % ansåg att full sysselsättning var en nyckelfråga. Och president Clinton i USA beskrev Jeltsin positivt som en hängiven reformator. Parlamentet presenterade våren 1993 en budget som inte uppfyllde IMF:s krav på strikt åtstramning, och det läckte ut till pressen att IMF skulle dra tillbaka ett stort lån. Uppmuntrad av USA och andra västmakter beordrade Jeltsin beordrade militären att storma parlamentetsbyggnaden hösten 1993.
Under en dag dödades omkring 500 människor och 1000 sårades. Med hjälp av sina ekonomiska rådgivare, stödda av IMF, drev Jeltsin igenom stora budgetnedskärningar och avskaffade prisreglering på baslivsmedel. En grupp män utan egna tillgångar, ”oligarkerna”, kunde med stöd av pengar utifrån bli mycket rika och förde sedan enorma tillgångar som arbetats ihop av andra ut ur landet, allt med aktivt stöd av bl.a. USA:s vice finansminister Lawrence Summers, nu chefsrådgivare åt president Obama.
Jeltsins egen familj blev omåttligt rik. När den asiatiska finanskrisen drabbade Ryssland 1998 tvingades landet tvingades inställa betalningarna. 1989, före de ekonomiska reformerna, levde 2 miljoner i Ryssland på mindre än 4 dollar om dagen, medan antalet i mitten av 1990-talet uppgick till 74 miljoner enligt Världsbanken och 25 % levde i akut fattigdom.

Den ansedda medicinska tidskriften the Lancet rapporterade 2009 (2009;373: 399-407) att dödligheten ökade och att medellivslängden minskade i de flesta post-kommunistiska länder i Europa i början av 1990-talet. Man fann att massprivatiseringsprogrammen (överföring av minst 25 % av stora statligt ägda företag till den privata sektorn inom 2 år) var förenade med en ökning av dödligheten bland vuxna män med 13 %. Detta genomfördes snabbast och mest genomgripande i Ryssland, där också dödligheten ökade mest.

Litteratur
About IMF. (http://www.imf.org/external/about.htm).
Chossudovsky M. Regime Change at the IMF: The Frame-Up of Dominique Strauss-Kahn? 19 May, 2011. : www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=24866
de Vylder S. Världens springnota. Finanskrisen och världen framåt. Stockholm: Ordfront, 2009.
Klein N. Chockdoktrinen. Stockholm: Ordfront förlag, 2007.
Romelsjö A. USA och krisen m.fl. blogginlägg (http://jinge.se.)
Stiglitz J. Fungerande globalisering. Göteborg: Daidalos, 2007.
Stiglitz J. Globaliseringen och dess kritiker. Stockholm: Leopard, 2003.
Toussaint E, Millet D. Debt, the IMF and the World Bank. Monthly Review Press, 2010.

intressant.se, USA, politik, fattigdom, kapitalism, bistånd, hälsa, utvecklingsländer, ekonomi, barn, rikedom, imperialism, FN, IMF, Ryssland, Polen, Sydostasien, privatisering, social nedrustning, kris, policy, Grekland,