Ulf Karlström har skrivit detta gästblogginlägg för flera dagar sedan. Det har fått vänta på grund av händelserna i Ukraina, men bidrar också till förståelse av vad som sker i Ukraina. Ulf är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar) och skriver facklitteratur. Han är också med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. Han har tidigare publicerat inlägg här i flera olika ämnen. De har behandlat miljö och ekonomi, och så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion. Han har skrivit om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han har skrivit om EU, tex. ”Varför angriper David Cameron EU”? om bankunionen, senast 13/7. Han har skrivit om kanon, unga vuxna och tidigare om privatisering av vården samt senast om science och fiktion och senast ”Jag känner mig ledsen” sa Anders Wijkman och ”Skall vi tala om raser?” Ulf Karlström har också skrivit om GMO, genmodifierad gröda, ett ämne som debateras nästan lika hett som rasism, senast i inlägget ”Hotet mot liver – den genetiska manipulationens dolda agenda” 31 januari. 24/2 kom föregående inlägg inom området populärkultur med titeln ”Vad säger oss TV-serier om världen?”

Blogginlägget.
”Frida Stranne är statsvetare med inriktning på Freds- och utvecklingsforskning, och för närvarande gästforskare i USA. På Brännpunkt (SvD 23/2) publicerade hon en debattartikel med titeln ”Egna intressen tar över i USA-politiken” om amerikansk inrikespolitik, med tonvikt på den extrema polarisering som idag råder. Hennes artikel är både välskriven och läsvärd bland annat genom att den pekar på USA, med ett dysfunktionellt politiskt system, ”som nära på havererat”. Emellertid finns det viktiga element som saknas i hennes analys.

Anders Romelsjö och jag utgav i november 2013 boken ”USA som världspolis”. (Boken presenteras på bloggsidan). I ett kort, närmast översiktligt, avsnitt berör vi analysproblem inom statsvetenskapen. Vi skriver:

”Vietnamkriget, förklaras på – sedvanligt statsvetenskapligt sätt – med hänvisning till partipolitiska överväganden och spelregler… Presidenten och hans administration ’överväger och väljer’ att handla si eller så. De bakomliggande drivkrafterna identifieras inte och därmed framställs de som mindre viktiga, eller rent av oväsentliga. Kopplingen och sammanbindningen mellan ekonomiska, militära och utrikespolitiska drivkrafter saknas i stort sett. Den presenterade analysen blir då mycket tunn”.

Nu skall man i ärlighetens namn skilja på makro- och mikroanalyser. Vår bok befattar sig mest med makroanalys, medan Strannes debattartikel huvudsakligen upprätthåller sig på ett plan av mikroanalyser. Och Stranne presenterar onekligen pusselbitar till tolkningen av spelet i Capitol Hill, där numera ”försök till kompromisser och balanserade dialoger om verklighetens komplexicitet” lyser med sin frånvaro. Särintressena, uppblåsta av lobbying och extern finansiering, tycks nu härska.

Hårdrar vi Strannes analys skulle således det berömda ”Washington Consensus”, vara utraderat både vad gäller inrikes- och utrikespolitiken. Vi skulle således kunna se en totalt fragmentiserad ideologi, i den utsträckningen att man inte längre skulle kunna tala om en hegemoni, dvs. en övergripande, dominerande ideologi i USA. En sådan beskrivning har svårt att backas upp med fakta.

Fortfarande är Flaggan, Nationen, Religionen, American Way of Life, respekt för Militären, Anti-kommunism/vänster, Anti-facklighet m.m. starka och betydelsebärande element i en förhärskande samsyn i USA. Till det kan läggas en föraktfull inställning gentemot andra länders legitima intressen, och till FN. Den massiva globala övervakningen via NSA kan illustrera detta förakt för andras suveränitet. Och slutligen tas det för givet att Washington Consensus skall gälla även på aspekter av utrikespolitiken – trots de allt större sprickorna i muren.

Stranne lyfter fram lag ”Citizens United” från 2010, vilken ”medgav att politiker kan ta emot näst intill obegränsat med pengar från enskilda bidragsgivare (super pacs).” Nu får man ju sakligt konstatera att polariseringen började långt före 2010, och såsom ultimat förklaringsvariabel ter sig denna lagstiftning mycket svag.

En alternativ förklaring till den accentuerade polariseringen i amerikansk inrikespolitiken är de ökade strukturella förändringar som skett i USA och omvärlden de senaste, säg 15 åren. Låt mig erinra om några av dessa förändringar, i punktform:
– USA:s ständiga handelsunderskott, budgetunderskott och delstatlig/federal ökad skuldsättning
– finanskapitalets tillväxt sedan 1990-talet, med den finansiella implosion i USA 2008
– en påbörjad nedskärning av de s k försvarskostnaderna
– den förändrade och försvagade roll USA fått internationellt
– konkurrensen från BRICS- och andra utvecklingsländer
– försvagning och urholkning av medelklassen, vilken har varit en motor för den del av BNP-ökningen som baserats på inhemsk konsumtion.

Dessa strukturella förändringar har skapat skarpa motsättningar, vilka naturligtvis återfinns på mikroplanet, i ökat inrikes käbbel. Vi ser samma fenomen i Europa där skuldkrisen i Euroland skapat skarpa motsättningar. Och det är därför knappast förvånande att finna att de inom EU ekonomiskt och poliskt styrande kretsarna inte förmår samla sig kring en lösning, utan motstridande förslag kommer titt som tätt singlande i luften. Och på den punkten tycker jag Strannes inlägg har klara förtjänster – polariseringen ökar.

intressant.se,TV, kultur, makt, polarisering, Obama, forskning, USA, politik, kriser, ekonomi, desinformation, ideologi kapitalism, imperialism

SvD 23/2
DN 16/2 DN 14/2 SvD 15/2 SvD Kultur 15/2
” target=”_blank”>
Nya demonstrationer mot rasism