Jag vill önska alla tidigare och nya läsare till denna blogg en riktigt fin midsommar! Ute i skärgården försöker jag skriva detta via ett nytt, uppenbarligen sviktande mobilt bredband som lägger av var och varannan minut. Jag sparar nästan efter varje mening. Är inte denna dag svenska folkets nationaldag? Absolut tycker jag, och många andra. Kanske också en del av mina kritiker på bloggen. Är vi överens i denna enda fråga Tom Jensen?

Den 6:e juni utsåga till nationaldag först 1983 och blev först 2005 en röd dag i almanackan. Valet av dag härrör från två-tre historiska händelser: Gustav Eriksson Vasa valdes till kung 6 juni 1523 och Sverige blev svenskt och att en ny regeringsform instiftades 6 juni 1809. Och 6 juni 1973 antogs vår nya regeringsform och riksdagsordning för första gången (och 1974 för andra gången, definitivt).

Å andra sidan är midsommarafton den stora gemensamhetens och festandets dag sedan urminnes tid. Nationaldagen har inte alls samma förankring hos oss venskar i gemen. Sverige firat midsommar sedan förkristen tid. Wikipedia informerar oss att ”I Sverige är det vanligaste firandet av midsommar knutet till dans kring en midsommarstång – en lövad och blomprydd stång eller påle, antingen i form av ett kors med kransar hängande från tvärslån eller en eller flera större kransar som hänger i band och omsluter pålen. Man bildar ringar och dansar kring stången, medan man sjunger de kända lekvisorna. Midsommarstången kom troligen till Sverige från Tyskland på 1300- eller 1400-talet. Den kallas även majstång, av vissa ansett stamma från det åldriga ordet maja som betyder löva. Andra anser att namnet kommer av tyskans Maibaum. Att ha en blomsterkrans i håret är vanligt under midsommar, främst bland barn och kvinnor. Man kan binda dem med björkris eller ståltråd som bas och därvid tillfoga blad och blommor.

Nyktert informerar Wikipedia: Vid midsommar är det i Sverige vanligt att äta matjessill, gräddfil och gräslök, färskpotatis samt jordgubbar till efterrätt. Midsommar förknippas i hög grad med just färskpotatisen, som gärna serveras med dill. Många dricker snaps till maten. Och jag kommer att som vanligt göra det också idag! Jordgubbarna är medtagna, med grädden. Laxen är beställd hos fiskaren.

Och kanske diskutera om midsommarafton är den ”riktiga” nationaldagen. Men bara diskutera.

Det finns större politisk frågor – det är nog alla mina bloggläsare ense med mig om, eller hur?

(Det finns förbredda blogginlägg både för denna dag och morgondagen).

Glad midsommar!

TILLÄGG. Under senare år har ”globaliseringen” på villkor från eliten i storföretag och rika stater ökat. Inom EU finns strävanden efter ökad federalism.Förslag på annan diskussionsfråga (helst före snapsen). Vad är nationalism? Finns bra och dålg nationalism? Har nationalismen ökat? Är olika nationalistiska strävanden klassrelaterade som så mycket annat? Är det bra?
Rekommenderad litteratur: Gästblogginlägg 3 maj av Sven Hofman. Återges nedan!

intressant.se, Sverige, midsommar, nationaldag, ekonomi, hälsademokrati, midsommarafton, politik, sill, gemenskap,sång, socialt, barn, ungdom, folkhälsa,

Annarkia 6/6

”Jag har idag nöjet att publicera ett gästblogginlägg om den viktiga och svåra (?) frågan om demokratisk nationalism av Sven Hofman, en svensk skribent som har specialiserat sig på konstitutionella frågor och då och då uppträtt med kommentarer på www.nyhetsbanken.se. Han publicerade 5/4 inlägget ”Fascister bär inte knätofs.” Fascismen ventilerades och diskuterades här senast utifrån blogginlägget 29/4 ”Åh, vilken röra – vad är fascism?”

”I en intressant krönika i magasinet Neo (2:2013) konstaterar nationalekonomen och den euroskeptiske politikern Nils Lundgren att, som han kallar henne, Folkpartiets nästa ledare Birgitta Ohlsson ”avskyr nationen och ser Sverige som en administrativ enhet i EU”. Men han tillägger ironiskt att hennes parti nog ”ställde upp för de baltiska folkens rätt till egna självständiga stater, när Sovjetunionen föll. Inte ens Ohlsson vågar säga att ett självständigt Estland är en löjlig och föråldrad idé.” Man torde också kunna förmoda att Ohlsson och Folkpartiet inte skulle säga att judisk nationalism är en helt förflugen tanke och att Israels statliga suveränitet av denna anledning bör försvagas och landet infogas i en semitisk eller västasiatisk ödesgemenskap.

Om man ska vara alldeles uppriktig är det främst svenskt och annat likartat nationellt oberoende som våra nutida liberaler motsätter sig. De har inte haft något emot det multinationella sovjetiska imperiets sönderfall, som Lundgren påpassligt noterade, och inte heller tycker de att det är något fel med utbrytarstater som Kosovo och Moldavien. Det kan knappast ha att göra med att regimerna i dessa länder har varit några präktiga demokratiska föredömen: den Kosovariska självständighetsrörelsen var ju utpräglat terroristisk och i Moldavien (före detta Bessarabien) har gamla kommunister styrt och ställt, till och från. Vad det här har handlat om är att locka in så många stater som möjligt i ett europeiskt statssystem där man inte ska behöva vara beroende av majoritetsbeslut och folkliga lidelser när stora saker står på spel.

Och detta är ju också EU-projektets raison-d´être: att hålla ostyriga folkopinioner på mattan. Enligt den dominerande logiken för dagen är det nämligen en segerrusig eller revanschistisk nationalism – inte imperie- och stormaktsdrömmar – som har varit Europas olycka under det föregående seklet, och kanske ännu längre tillbaka i tiden. Det är nationskamp och nationella befrielserörelser som har hotat freden på kontinenten och i stora delar av världen.

Och enligt en för närvarande populär myt, odlad av lekmannahistorikern Henrik Arnstad, är nationalismen själva kärnan i den fascistiska ideologin: att höja det rena, oförfalskade folket på mindre värda befolkningars bekostnad. Som vi vet har detta aldrig varit kärnan i någon fascistisk ideologi, om man alls kan tala om ideologi. Fascismens kärna har varit att krossa folkmakten, massorganiseringen, fackföreningarna, arbetarrörelsen, socialismen.

Liberalerna å sin sida har, historiskt sett, utgjort de nationella rörelsernas för- och stöttrupper, i Europa och även på annat håll. Det var de som ville upplösningen av de mångnationella imperierna – de osmanska, Romanovska, Habsburgska; det var folkrörelseliberaler som ville bryta Norge loss ur unionen med Sverige; det var konstitutionella liberaler som motsatte sig russifieringen av Finland och angreppen på storfurstendömets autonomi under tsaren. Liberalerna var antidynastiska och antibyråkratiska. De förespråkade konstitutionell mångfald och institutionell konkurrens – precis som de inom det ekonomiska livet gick in för fri tävlan och fria marknader. Det var de konservativa som slog vakt om central furstemakt, enhetskyrka, militarism och allianspolitik över folkens huvuden.

Detta liberala arvegods tycks idag vara totalt förskingrat! I vår tid är det framförallt liberaler som förespråkar centralism och överstatlighet, valutaunioner (man undantar den allra viktigaste varan, pengar, från marknadskonkurrens!), militärallianser och krigsinsatser i främmande land. Det är liberaler som urgröper parlamentarism och nationellt självbestämmande. Det är liberaler som vill att jurister ska ha sista ordet i politiska frågor, som vill att personlig integritet ska gå före insyn och öppenhet, som har sett till att folkförsvaret som deras föregångare slogs så tappert för att införa har skrotats och ersatts av en legohär vilken en gång var de konservativas käraste klenod. Det är liberaler som går i spetsen i kampen mot islamism och annan religiös vantro, mot religiös tolerans.

Detta måste sägas vara en häpnadsväckande invertering av tidigare positioner. Vem, utom Nils Lundgren, vågar idag ta strid för en demokratisk nationalism?