Fusk med antidepressiva och annat

Jag är själv forskare och läkare. Som läkare har jag mest arbetat som allmänläkare/distriktsläkare och i beroendevården. Men jag har också arbetat ett år inom psykiatrin. I nedanstående artikel diskuteras en viktig studie gällande antidepressiva, som jag naturligtvis har en del erfarenhet av som förskrivare. När jag kom ut för mer än fyrtio år sedan fick vi lära oss att dessa läkemedel endast hade effekt vid svårare depressioner (endogen depression eller bipolär sjukdom). När jag arbetade litet i beroendevården och i primärvården 2002-2007, parallellt med forskningen, noterade jag att dessa läkemedel även gavs vid lättare depressioner, utan säkert vetenskapliga belägg efter vad jag kunde finna. Lättare depressioner beror ofta på händelser i livet, som man ofta kan försöka åtminstone att påverka i stället. Läkemedelsreklam och besök av läkemedelskonsulenter bidrar till förskrivning – och till en förskrivning som inte alltid baseras på bästa vetenskaplig evidens.
På vårdcentralen i den utpräglade industriorten Olofström, där jag senast, 1979-82, arbetade heltid som läkare innan jag började med forskning beslöt vi helt enkelt att inte ta emot några läkemedelskonsulenter. Detta främst på initiativ av doktor Bengt Järhult, den allmänläkare som nog främst av alla efter Andra Världskriget i många debattartiklar påtalat brister i läkemedelsbolags information. Jag minns att vi bl.a. gjorde en studie dels av behandlingen av perniciös anemi bland våra patienter med B12-vitaminer, och kunde sätta ut medicinen på ganska många.

Detta är en av mig översatt artikel av Brad Dixon ”Research on antidepressant drugs distorted by pharmaceutical industry”
(Forskning om antidepressiva läkemedel förvrängs av läkemedelsindustrin) i ansedda Journal of Clinical Epidemiology. Vi har tyvärr tidigare funnit anledning att publicera andra blogginlägg om fusk inom läkemedelsindustrin, annan industri och inom idrott. Två andra artiklar om läkemedelsindustrin finns i ”pipeline”.

Artikeln
Enligt en färsk undersökning, var författare av vetenskapliga artiklar som bedriver metaanalyser av antidepressiva läkemedel i kliniska prövningar – med kopplingar till industrin – 22 gånger mindre benägna att rapportera negativa bedömningar av ett läkemedel än författare utan branschtillhörighet.
Anders Romelsjö: Wikipedia: Metaanalys är en studie av vetenskapliga publikationer, med syfte att dra slutsatser om den samlade vetenskapliga litteraturens gemensamma slutsats, således en studie av studier. Man väljer först ut studier inom ett område efter vissa kriterier, och sedan genomförs statistiska analyser för att finna om resultaten är tillräckligt likartade eller inte. Man kan sedan närmare analysera t.ex. skillnader och orsaker till dessa. (Jag var på 1990-talet medförfattare i 3 arbeten baserade på metaanalys som publicerades i Addiction, den vetenskapliga tidskrift som rankas högst inom området alkohol- och drogforskning.)
Mediciner III
Artikeln.
Forskarna hade samlat 185 metaanalyser av antidepressiva vetenskapliga prövningar, som rapporteras i den mycket stora databasen Medline mellan 2007 och 2014. De såg på författarnas tillhörighet och intressekonflikter och fann att 54 (29 procent) av studierna hade författare som var anställda i läkemedelsbolag, medan 145 (78 procent) av studierna hade viss anknytning till industrin (genom finansiering, anställning eller annan intressekonflikt).

Femtioåtta (31 procent) av metaanalyserna innehöll negativa kommentarer om läkemedlet i fråga. Men bara en av de 54 (2 procent) meta-analyserna som var skrivna av forskare anställda av läkemedelsindustrin innehöll negativa uttalanden, jämfört med 57 av 131 (44 procent) av metaanalyser skrivna av forskare som inte är anställda av läkemedelsindustrin. Av metaanalyserna av författare utan band till läkemedelsindustrin innehöll 50 procent (19 av 38) negativa uttalanden.

Medan vetenskapliga tidskrifter försöker dämpa bias (ungefär partiskhet här) genom att kräva att författare nämner intressekonflikter, avslöjar författare/forskare ofta inte avslöja dessa, och tidskrifter kontrollerar dem sällan. Till exempel fann studien i Clinical Epidemiology att 25 procent av författarna som inte angav någon intressekonflikt faktiskt hade band till läkemedelsindustrin.
Metaanalyser och systematiska genomgångar av kliniska prövningar är viktiga för att bedöma säkerheten och effekten av läkemedel eftersom de syntetiserar och analyserar data från flera studier och kan ge en mer fullständig bild av läkemedlets behandlingseffekt. Eftersom metaanalyser kräver mindre resurser och tar mindre tid än randomiserade studier, är det inte förvånande att läkemedelsindustrin har blivit starkt engagerad i denna forskning.

Marknaden för antidepressiva är enorm, och uppgår till 9,4 miljarder dollar bara i USA under 2013. Således har läkemedelsföretag ett stort ekonomiskt incitament att åstadkomma eller stödja studier som presenterar deras läkemedel i en fördelaktig dager och tonar ned riskerna. Den nya studien bidrar till en växande litteratur som konsekvent har funnit att industrisponsrad forskning leder till mer positiva bedömningar av läkemedel. Men författarna upptäckte ännu större industriengagemang än i tidigare studier. ”Antalet och antalet årligen publicerade metaanalyser i vår undersökning är större än i tidigare utvärderingar, och andelen metaanalyser med industriengagemang har mer än fördubblats.”

Nya läkemedel kräver kliniska prövningar för att bedöma deras relativa säkerhet och effekt. Men under profitsystemet (”profit system”) kommer deltagare i kliniska prövningar vanligtvis från riskgrupper, medan data från de vetenskapliga studierna är underordnad de ekonomiska intressen inom läkemedelsindustrin vilket påverkar risknivån och välbefinnandet. (Slut på artikeln).

SvD skrev 20/11 ”Motion lika bra som läkemedel och KBT vid depression”, baserat på en artikel i Läkartidningen. http://www.svd.se/motion-lika-bra-som-lakemedel/om/maratonbloggen

Peter Goetsche dodliga-mediciner-och-organiserad-brottslighet-hur-lakemedelsindustrin-har-korrumperat-sjuk--och-halsovarden
Vi har inom kapitalismen flera exempel på fusk som Telia och hästkötsskandalerna, tidigare asfaltskartellen och den stora mutan i samband med Bofors Indienaffär för drygt 25 år sedan. Medveten produktion av sämre varor än nödvändigt är vanligt enligt ett chokerande, förbisett TV-program i våras. Ralph Nader rapporterade om detta i USA för decennier sedan. Genom att produkterna är kortlivade kan produktionen, försäljningen och BNP öka. Är inte detta ett slags lurendrejeri?

I boken ”Dödli­ga medi­ciner och organiserad brottslighet” visar den högt ansedde danske professorn, f.d. läkemedelskonsulenten, läkaren och forskaren Peter C. Gøt­zsche inte bara hur läkemedels­företagen har korrumperat hälso- och sjukvårdssys­te­met, utan också hur de använder sig av samma olagliga metoder som den organiserade brottsligheten, maffian, för att kunna sälja än­nu mera av sina (dödliga) läkemedel.
I USA och Europa – som har den högsta me­dicinkonsumtionen – är läkemedel den tredje vanligaste dödsorsaken efter hjärtsjukdomar och cancer. Men detta märkliga förhållande att preparat som påstås bota dödar så många uppmärksammas föga. Om en lika farlig epidemi hade orsakats av ett nytt virus skulle vi förmodligen göra allt för att få bukt med den. Politiker skulle tävla om att vidta drastiska åtgärder. Medier skulle larma på löpsedlar. För denna mycket farliga farsot tiger man.


Vad bör göras?
Det naturligtvis viktigt att satsat än mer på att avslöja fusk inom bl.a idrott, industri och kommuner (Göteborgsskandalen). Människors moral påverkas som regel av de samhälleliga värderingarna och produktionssystemet. Inom kapitalismen som bygger på att ett fåtal tjänar mycket på andras arbete och sedan anväder medlen utan demokratisk insyn premieras individualism, girighet och fusk ger favörer. Vi behöver ett annat samhällssystem i världen!

Jag tror att mänskligheten behöver ett annat, demokratiskt ekonomiskt system där vi gemensamt och planmässigt kan utnyttja jordens resurser nu och för framtiden -både då det gäller läkemedel och klimat. Detta innebär inte planhushållning i diktatorisk form, utan en kraftig utvecklad demokratisk form av ekonomi, där kreativitet givetvis också ska belönas. Då kan vi snabbt få bort fattigdomen och reellt ta itu med miljöfrågorna. En socialisering innebär att befolkningen runtom i världen via valda representanter får kontroll över våra gemensamma tillgångar, en förutsättning för rättvis och rationell användning av dessa. Förslag på hur detta kan se ut finns och kommer att presenteras längre fram.


intressant.se, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,, , ,, ,

Artikeln på engelska Den vetenskapliga artikeln Motion lika bra som läkemedel vid motion Lancet 11/4 2015SvD 27/2 2013DN 28/2 2013 DN hästkött DN Uppdrag granskning 27/2Bilderblogg AnnarkiaSvenssonbloggen 28/2 Annarkia SvT SvD 5/2 Cochrane – om hälsoundersökningar BilderbloggCochrane Dagens Medicin 12/12Cochrane-rapporten SvT Uppdrag Granskning 12/12 Expressen 12/12 Ab 12/12 Bilderblogg DN 12/12 Svd 12/12 AB 12/12 DN 20/9

SvD 20/9 Aftonbladet 20/9 Expressen 20/9SvT 20/9DN 7/9 SvD 7/9 Aftonbladet Expressen 7/9
SvT 7/9
Sveriges Radio 7/9
DN 6/9 ,
Occupy Wall Street 4/9 ,SvD 6/9 , Expressen 6/9 , Aftonbladet 6/9 , SvT 6/9 , Sveriges Radio 6/9 , DN 2/9 , Aftonbladet 2/9 , SvD 2/9 ,
Observer BBC undersökning 2009 Läkartidningens arkiv

Google Translate för företag:ÖversättningsverktygWebbplatsöversättareGlobal Market Finder

  7 comments for “Fusk med antidepressiva och annat

  1. Martin Kullberg
    26 november, 2015 at 20:20

    Det är mer än bara fusk som spelar ett spratt här. Det är dålig vetenskap från början till slut.

    När det gäller psykofarmaka så får man inte glömma att psykologen är liberalismens vetenskapliga gren. De söker alla fel hos individen och anser att det är individen som skall justeras till samhället. De flesta sjukdomar är rent nonsens som vaskats fram med kvantitativa metoder enligt olika formulär där både frågorna OCH svaren uppfinns av ”forskaren”. Det finns sällan någon känd mekanism för hur sjukdomen uppstår, det finns sällan någon klar mekanism för hur läkemedlet skall avhjälpa sjukdomen, i a f på förhand. Om man använder metaanalysen så ser man att psykologin avviker från den andra medicinen på ett högst dramatiskt sätt. Hjärnan är enligt psykologen kroppens sämst fungerande organ, den har tre gånger så många sjukdomar som det näst sjukaste organet i kroppen. Till skillnad från de flesta sjukdomar i de andra organen så finns det inte lika många med en klarlagd fysiologisk mekanism för sjukdomen. Deras sjukdomar vaskas fram med statistiska metoder utifrån frågeställningar som psykologer uppfinner. Det är en pseudovetenskap och de är inte bättre än de som for runt på 60-talet och behandlade allt med massiva doser LSD och frågade hur de kände sig. Ta det här pillret, fyll i det här formuläret, ser du min vita rock, det här är seriöst!

    Jag känner folk som arbetat med utvecklande av psykofarmaca, eller psykoaktiva substanser av olika slag. Allt ifrån smärtstillande till antidepressiva substanser. Det är ganska avslöjande hur dessa sjukdomar är pseudosjukdomar, för de faller sönder när de utsätts för materiell verklighet som en läkemedelssubstans. När man testade SSRI preparat, hade man genomgående extrema placeboeffekter, det fanns exempel på substanser på marknaden som hade placeboeffekt på upp till 50% när man benchmarkade sin egen substans mot det som fanns på marknaden. Placeboeffekt är vad vi som sysslar med medicinsk kemi kallar feldiagnos, självläkning eller frisk (alla tre betyder iofs frisk). Det är tydligt att vi inte arbetar med en homogen fysiologisk avvikelse, deras metod har vaskat fram folk som svarar lika på formulären, men har ingen entydig koppling till individens fysiologiska förutsättningar. Det bästa man kan säga om de substanser som vi tagit fram så som SSRI är att det är förstklassiga biverkningspiller, de ger biverkningar och om man har tur så hjälper det en eller så hindrar det inte självläkning. Av erfarenhet så är biverkningarna närmast garanterade, även om jag kunde märka en viss tendens till likgiltighet inför mina materiella förutsättningar. Huvudvärk, yrsel, impotens och likgiltighet inför de materiella förutsättningarna, kunde jag ha ordnat med brännvin.

    Varför är antidepressiva mediciner så särdeles dåliga? För det första är depression en diffus sjukdom, feldiagnoserna är enorma och det är en brokig skara patienter som klumpas ihop under etiketten. Men anledningen till att medicinerna blir dåliga har med hur man testar läkemedel att göra.

    När man testar ett läkemedel emot depression så har vi stora placeboeffekter som nämnts tidigare. Testet skall vara dubbelblint, ingen vet vem som fått aktiv substans respektive placebo. Men med psykoaktiva substanser så har man garanterat att gruppen som fått aktiv substans vet om det. Det bästa man kan ha i den studien är märkbara biverkningar, då vet patienterna att de inte får placebo. De som vet att de inte får placebo blir naturligtvis lite gladare för de är övertygade om att de kommer må bättre. De blir på bättre humör under försökstiden, resultaten är därmed besmittade med bias. Skillnaden mellan placebo och läkemedlet är sällan stor och i vissa fall kan skillnaden förklaras helt med bias.
    Ju fler biverkningar, desto mer känner de som inte är i placebogruppen att de får prova en ny mirakelmedicin som skall hjälpa dem. Metoden vaskar därmed aktivt fram de sämsta substanserna, de med märkbara biverkningar. För psykoaktiva substanser är metoderna för biologisk testning vetenskapligt tveksamma som bäst, som sämst hjälper det forskarna att hitta den sämsta substansen.

    Utmärkande för scharlataner är att de aldrig friskförklarar dig, hjärnan har 300 sjukdomar och det ökar. Alla söker man förklara som en fysiologisk/biologisk avvikelse, som en riktig sjukdom. Med mycket bred marginal är alltså hjärnan kroppens sämst fungerande organ om man får tro psykologin.

    (Jag vill dock klarlägga att jag inte vill håna de som blir hjälpta av dessa mediciner, eller säga att depression är inbillning hos patienten. Det en patient känner är äkta, de etiketter psykologen sätter på det är statistikfiske av värsta sort. Blir du hjälp av SSRI, då är det bara att gratulera, ta vad som krävs för att leva ett gott och lyckligt liv, det som krävs för att överleva i en sjuk värld.)

  2. 26 november, 2015 at 20:55

    Du hur många värdefulla synpunkter tycker jag, som ändå träffat många människor med diagnoser som schizofreni och bipolär sjukdom och diverse andra psykiska sjukdomar. Första gången för 50 år sedan då jag var vikarierande mentalskötare på ett mentalsjukhus. Man har inga säkra biologiska förklaringar till dessa sjukdomar efter vad jag vet. Sjukdomsdiagnoserna baseras på konsensus bland experter av skilda slag. Framtagande av det tongivande diagnosinstrumentet DSM-V i USA tog flera år. Inflytandet av läkemedelsbolagen på detta vet jag inte. Man kan utgå från att deltagare där har relationer till läkemedelsindustrin. Hur pass omfattande detta är vet inte jag, men det skulle inte förvåna mig om andra undersökt saken. Antalet diagnoser gällande mänskligt beteende ökar hela tiden, och därmed antalet människor som ska ha någon typ av behandling. Mycket ofta med läkemedel som inom olika områden sannolikt inte framtagits på bättre sätt än antidepressiva. ADHD är ett specialfall, med en väldig ökning av antalet med diagnosen på kort tid, och med en väldig variation mellan t.ex. olika delstater i USA. Och här finns mediciner att förskriva – och tjäna pengar på!

    • Martin Kullberg
      26 november, 2015 at 21:15

      Jo, jag säger inte att det inte finns några fel i hjärnan överhuvud taget, det vore lika i ögonfallande orimligt som den formliga explosionen av sjukdomar i hjärnan som vi genomgått senaste 30-40 åren.

      Jag menar dock att man inte behöver ens ropa korruption, det finns underligande vetenskapliga och metodologiska brister som i sig själva skapar det här, korruptionen bara gör det mer i ögonfallande. Det är en allmän degenerering av vetenskapen och sanningen sedan liberalen Karl Popper blev den som definierar vad som är vetenskap och vad som är kunskap. Det är en filosofisk monistisk ansats som är i kärnan av detta.

      ADHD, ytterligare ett fantastiskt statistikfiske. Det är en fantastiskt lönsam uppfinning, amfetamin finns med tre gånger på topp-100-försäljningslistan, det är få sjukdomar förunnat. Här har psykologerna tagit ett nytt grepp och på så vis kunnat hitta nya sjukdomar. Man har utropat utopin här och nu, vi lever i det perfekta samhället och därför kan individens funktion i samhället utgöra ett bra kvantitativt mått på sjuk eller frisk, lite ekonometriskt fiske med lite olika frågor som man hittar på och vips har man hittat mängder med sjuka människor. Man uppfinner en fysiologisk orsak till att personerna funktion i samhället är på ett visst sätt och att deras svar på lite frågor blir på ett visst sätt. Sedan behandlar man denna fysiologiska orsak. Amfetamin är en ypperlig substans för att klå ett placebotest emot nästan vilken åkomma som helst, vem fan känner sig inte bättre med lite tjack, liksom, 7 stora stark på det så kommer inte bara alla vara friska, de kommer tro sig vara starkast i världen. Med amfetamin blir dessa människor fokuserade och inordnar sig i samhällsstrukturen, man blir så fokuserad på tjack att man kan sitta still i timmar och glo på en skärm, eller dra i en spak med perfekt timing. Kort sagt, det hjälper folk att överleva i ett sjukt samhälle som trampar ned de som ritar utanför strecket. Det är individen det är fel på och det är individen som skall justeras, som skall gå med på att äta amfetamin resten av livet. Kanske blir de med ADHD idag medicinerade och produktiva, så att det i slutändan är de utan ADHD som måste ha amfetamin för att leva i de produktiva ADHD-personernas samhälle. Eller annan substans som ytterligare förfinats att göra människan funktionell i samhällets tjänst.

      (Jag vill dock klarlägga att jag inte vill håna de som lider av ADHD och som blir hjälpta till ett bättre liv av amfetamin, jag har ingen önskan att ta ifrån er något som är verksamt för er. Det man upplever är äkta, etiketten ADHD är det som är falskt. Ta din medicin och överlev, men fundera på ett samhälle där du kunde klara dig utan, hur skulle det se ut?)

  3. 27 november, 2015 at 02:25

    Mycket både intressanta och viktiga synpunkter som Martin Kullberg för fram och jag håller med om det han skriver. Vill bara säga att det inte är psykologin utan psykiatrin som har uppfunnit de här sjukdomarna och som dessvärre ständigt hittar på fler sådana, som måste medicineras.

    • Martin Kullberg
      27 november, 2015 at 12:57

      Jag klumpar ihop dem, för jag anser att det är grundläggande vetenskapliga och vetenskapsfilosofiska problem som ligger bakom. Debatten måste lyftas upp till att avhandla psykologins vetenskapsfilosofiska grund, det är i den ideologiska striden inom psykologin som den verkliga striden är. Det som sker inom tillämpad filosofi så som psykiatri är en följd av förhållandet i den ideologiska striden inom psykologin.

      Detta är bara symptom på ideologiskt skifte inom vetenskapen i stort som började på 70 och 80-talet. Andra symptom på denna vetenskapliga degenerering som följer av en monoistisk antimaterialistisk vetenskapsfilosofi kan man se i den ekonomiska ”vetenskapen” och den ekonomiska praktiken, med kriser och chocker. Man ser detta i samhällsvetenskapen där den monoistiska vetenskapsfilosofin leder till utropandet av utopin här och nu, detta spiller över till den samhällsvetenskapliga praktiken, man hamnar då i en monoistisk praktik där det harmoniska samhället byggs helt enkelt genom att slå ned och ”åtgärda” de grupper som är i konflikt med samhället. Det leder till återskapandet av andra monoistiska filosofier, rasism, nazism, fascism är idéer som får fotfäste på monoistisk vetenskapsfilosofisk grund.

      Vi närmar oss en punkt där vetenskapligt och vetenskapsfilosofiskt paradigmskifte är nödvändigt, då symptomen på samhället och vetenskapen börjar bli allt mer besvärande.

  4. Zokrates
    27 november, 2015 at 16:31

    Med tanke på den massiva förskrivningen i SAMTLIGA europeiska länder så är det ytterst ”märkligt” att det inte finns något annat än patientrapporterad och/eller psykometrisk (därav pratet om psykologer) diagnosticering/återuppföljning. Man borde åtminstone kunna kräva att en biologisk baslinje såsom ett test för att exempelvis verifiera”ökad/minskad/ ”störd” neural plasticitet etc. [vilket grovt sagt är vad EN vanlig typ av depression handlar om i grunden], allt för att få fram ett diagnosunderlag som ger en ICKE kvalitativt grundad (psykometri/självrapportering) sjukdomsbild. Nå problemet är att en depression är extremt svårt att definiera utanför standardiserade tester och självrapportering. Samt att visa att det finns ett läkemedel som ger effekt på det man definierat. Enklare då att ta fram ”mediciner” på det som var löst definierat från början. Ju snävare (bättre) definition desto högre krav på läkemedelsindustrin. Vilket IMHO är det som styr i slutändan den medicin man faktiskt får fram..man vill sälja korv inte ”oxfilé”

    En biologisk grundad (utanför standardtest och självrapportering) väl avgränsad definition, verkar sitta väldigt långt inne…. Enklare och mer inkomstbringande då att bara låta standardiserad psykometri och självrapportering styra förskrivningen och öka försäljningen och droga hela jättepopulationer. Effekterna på hjärnan och ”body mind” [hjärnan är endast en del av kroppen] via t.ex. kortisolförgiftning långvarig/kortvarig stress som i sin tur sätter fart på en hel flora av interna endokrina processer är väldigt svårt, dyrt och komplext att definiera/mäta.

    Vetenskapen finns nog (eller skulle kunna finnas) men det är för dyrt för att ödsla på kreti och pleti i slutändan är det volymförsäljningen läkemedelsindustrin och dess småpåvar är ute efter. Mänsklig hänsyn? Glöm det!

    Jag är rädd för att nästa paradigm snarare kommer att dra upp nuvarande antihumana tendenser exponentiellt. Då tänker jag främst på den inte alls avlägsna ”transhumanistiska” revolutionen som låter som science fiction men marknaderna inom biotech och närliggande discipliner som är fullt sysselsatta med detta är högst verkliga och mycket lukrativa. Som vanligt är det marknadsintressen som styr och inte intresse för det mänskliga.

    Jävet och det förbannade ekonomiska ”förblindande” incitamentet när denna nya teknik kommer testas och marknadsföras gentemot mänskliga populationer kommer knappast vara mindre. Det största oansvaret och experimenterandet när det gäller förskrivning och ”tamping” med mänskliga ”ekosystem” sker alltid i början av ett paradigmskifte. Detta nya närstående paradigmskifte kan också att leda till att ”respekten” för redan idag klandervärd psykofarmaka – i det ”gamla” paradigmet minskar ytterligare.

    ”Every life form on this planet is a DNA based software system”

    ”If you change the sofware you change the species”

    J. Craig Venter

    – From the double helix to the dawn of digital life

    • Martin Kullberg
      27 november, 2015 at 18:50

      Skönt att vara en del av det kollektiva medvetandet, man vet att andra också tänker på de saker man tänker och behöver inte säga B när man sagt A för det finns andra som kan fylla i B.

      Jag menar att människan inte kan förstås som skiljd från sin omgivning, med den individualistiska hypotesen, monoistiska ansatsen att människan existerar i ett vacuum. Så är det fullständigt omöjligt att skapa tester och mätmetoder för massor med psykdiagnoser, det kan aldrig lyckas. De är i en vetenskapsfilosofisk återvändsgränd där.

      I övrigt tänkte jag i ovanstående ta upp transhuminism, men avstod för att det skulle bli oerhört filosofiskt och bara av intresse för ett litet fåtal. Jag är kemist, har jobbat med både cancerforskning och bioteknik. Så för mig är transhumanism inte något som kommer i framtiden, den är redan här, den bidrar inget egentligt nytt alls. För en kemist är en syntetisk substans lika mycket ”tech” som ett chip. Drogen är det första steget i transhumanism, det transhumanistiska samhället tog sin början med den första supen, då tog också psykofarmakan sin början, för vad är det egentligen? Psykopharmaka ser jag som tanken man får efter att tagit ett par supar: ”Så här skulle jag vilja känna jämt! Utan baksmälla givetvis.” på den vägen är det och här är vi nu. Men transhumanismen kommer börja i stor skala med syntetiska molekyler och läkemedel, det är nämligen så att ett mycket hett område är implantat som doserar medicinen åt dig. Inledningsvis kommer det vara för svårreglerade krämpor, med HPAPI (High Potency Active Pharmaceutical Ingredient), men psykofarmaka kommer vara tidigt ute, kan tänka mig att den besvärliga doseringen av lithium eller antipsykotiska preparat kommer vara tidiga på implantat. Sedan kommer depression, ADHD och så vidare att åka med av bara farten.

      Men eftersom samhället som det sett ut i många hundra år nu är ett transhumant samhälle byggt av drogpåverkade (kom ihåg att nykter på jobbet är en relativt ny uppfinning), varesig det var alkohol en gång i tiden eller om det är koffein som idag. Det är tech-modifierade människor som byggt samhället och därför är droger nödvändiga i det samhälle som skapats av fyllon, koffeinister, nikotinister och gud vet allt. Transhumanismen är bara en fortsättning på individualism, vem har något att anmärka på att jag som individ skjuter in ett chip i hjärnan eller har ett implantat som ser till att jag inte hamnar i en psykos? Med utan dialektik blir det fruktansvärda konsekvenser, för slutligen kommer dessa individer att åstadkomma en förändring av samhället och den sociala rymden. Det som var en frivillig inplantering av teknik för att göra livet i samhället enklare för mig, blir en nödvändighet för att klara av att må bra i samhället, frivilligheten försvinner helt enkelt när kritisk massa uppnås utan att någon ens andats ett ord om att tvinga tech på samtliga medborgare. Det blir bara så och det är en konsekvens av att överge dialektik för monoistisk filosofi som samhällets grund, man kan inte förstår den dialektiska interaktionen mellan individ och samhälle. Därför blir tvångshomogenisering av människan bara en konsekvens av dålig filosofi.

      Men då transhumanismen bara är en fortsättning på dålig filosofi om individen och baserat på ett monoistiskt antagande. Så kommer detta enögda samhälle att bli mer och mer instabilt, vad har vi sett senaste 30-40 åren, vi ser en degenerering av samhället på nära nog samtliga nivåer. Vi ser hur den individualistiska ansatsen skapar enorma kunskapsklyftor i skolan. Vi ser hur vetenskapen degenererar, där Karl Popper i princip tillåter vad som helst att kallas vetenskap, liberalismen banade vägen för postmodernism och all möjlig nonsens som vetenskap. Enligt Karl Popper är frågan ”Är svarta dummare än vita?” en vetenskaplig frågeställning, för det är i vid bemärkelse ett falsifierbart påstående. Samhället börjar fransa sig och börjar sönderfalla på alla nivåer. Jag tror Slavoj Zizek slog huvudet på spiken när han i en liten parantes i förbigående säger att han inte tror att samhället går att basera på nihilism.

      Ett riktigt paradigm kommer av sönderfallet av tidigare filosofier/teorier och nödvändigheten för nya, det kommer inte som det liberala paradigmet, som tvingats fram av ideologiskt drivna individer. Flogistonteorin slogs inte sönder av en armé av agiterande ideologer, flogistonteorin havererade för att det blev omöjligt att hålla fast i den, teorin var plötsligt helt obegriplig, ingen kunde förstå hur de nånsin kunde trott på den, det är paradigmskifte, imho.

Comments are closed.