Den förra posten avslutade jag med att berätta att jag skulle gå igenom en koronarangio, eller kranskärlsröntgen med ett begripligare ord.

En sådan genomförs med lokalbedövning och går till så att en kanyl sticks in i ett större blodkärl i ljumsken. Sedan förs en lång och smal slang upp till hjärtat där en kontrastvätska sprutas ut. Hjärtat videofilmas under denna röntgen och kardiologerna kan efteråt i lugn och ro gå igenom filmen.

Som patient får man höra diverse mer eller mindre skrämmande historier om den undersökningen, men mitt bestående minne var att det smakade choklad (!) i munnen när kontrastvätskan sprutades ut i hjärtat. Läkaren som gjorde undersökningen, en riktig lustigkurre, lät mig följa den via en TV och när sonden närmade sig hjärtat nerifrån ljumsken i god fart utbrast han: ”- Håll i hatten nu Jinge!” Det såg nämligen ut som om den skulle passera hjärtat på och gå upp mot huvudet..

En liten biverkan av den undersökningen är att den ven som används ofta blöder ett tag efteråt. Den yttre blödningen stoppar de med en sorts klämverktyg som får sitta kvar ett par timmar. Men den inre blödningen är inte lika lätt att få hejd på. Det innebär att underlivet blir alldeles svartlila och det tar några veckor innan man är pigg på att ta av sig byxorna i vittnens närvaro.

Efter undersökningen kördes jag tillbaka till hjärtavdelningen för ett par timmars sängliggande. Jag fick aldrig ont i såret, något som tyvärr drabbar en del patienter.

Den förställning jag hade om bypassoperationer var mycket negativ. Min mor hade några år innan genomgått en sådan och jag mindes hur dålig och förvirrad hon var efter operationen. Men, tänkte jag, det skulle ju inte drabba mig. Var det nödvändigt att göra något så skulle det säkert räcka med en s.k. ballongsprängning, men inte ens det låg i farans riktning ansåg jag. Behövde jag botas så gick det väl att ordna med någon sorts medicin.

Morgonen efter min kranskärlsröntgen kom ronden som precis som vanligt. Min läkare, som också var överläkare på avdelningen, gick fram till fotändan av min säng och sade:

”- Jaha Jinge, undersökningen visade att du har tre kärlförträngningar som vi måste operera. Så det blir en bypassoperation och du kommer att få en tid inom fyra veckor.”

Eftersom alla mina försvarsmekanismer hade varit inkopplade för att skjuta bort sådana tankar så kom beskedet som en blixt från en klar himmel och jag kände både chock och förtvivlan i samma ögonblick. – Nej, inte jag, de måste ha blandat ihop mig med en annan patient?

Det kändes overkligt och dagen efter blev jag utskriven med en bunt mediciner som jag skulle äta dagligen fram till operationen.

Veckan innan operationen skulle jag inställa mig på Karolinska Sjukhuset för att få information tillsammans med ett antal andra hjärtpatienter. Kallelsen till information överlämnades direkt i min hand på Södersjukhuset.

På Karolinska hamnade jag och mina olycks-
kamrater i en liten aula där ca 25 patienter, i några fall med familjemedlemmar, satt och våndades. Sjukgymnasten talade om hur man skulle träna lungorna efter operationen och en operationssköterska berättade om andra praktikiska saker. Avslutningsvis gick en sköterska runt i bänkarna och visade upp den tråd som används när de syr i hjärtats blodkärl.

Jag vet inte om det var för att jag inte hade glasögon på näsan som jag inte såg den, det kan lika gärna ha varit mina nerver som spelade mig ett spratt. Hon höll upp den i en pincett framför mina ögon och det syntes på henne att jag förväntades se den och nicka. Så jag nickade. Den måste ha varit tunnare än ett hårstrå.

Personalen som höll i informationen hade gjort det förut. De visste förstås att samtliga närvarande som skulle opereras var rejält oroliga för vad som komma skulle. Själv var jag så skakad att jag direkt efter informationen gick till systembolaget och köpte en sjuttiofemma Whiskey, inget hade kunnat hindra mig.

Att bli orolig inför en hjärtoperation är mycket mänskligt. Blir man inte det så är man nog i behov av någon annan form av akut vård skulle jag tro. Det är givetvis individuella skillnader men ingen tycker att det är som att gå till tandläkaren även om vissa säkerligen låtsas det. Sista dagarna före operationen sov jag mycket dåligt och tankarna på döden kom och gick hela tiden. Jag har aldrig varit speciellt drabbad av ångest, inte annat än att jag ibland lidit av dödsångest, att inte få se hur det slutar. Jag skämtade förstås lite om operationen och folk i min omgivning förstod hur det var fatt.

Det underlättade ju inte heller att jag skulle opereras dagen efter Lucia, så jag bävade för kirurgens alkoholvanor. Larvigt givetvis, få hjärtkirurger festar kvällen innan de ska operera, om ens någon. Det hoppades jag i alla fall.

Jag inställde mig på Karolinska Sjukhuset eftermiddagen före operationen som avtalat. Bara det var en bedrift kan jag berätta. Men personalen på avdelningen var mycket lugn och sansad, vana som de är vid nervösa patienter.

Ett antal undersökningar stod på menyn och genomfördes. Efter detta så skulle man raka mig på bröstkorgen. Inget större problem, men jag fick inte göra det själv. Att det inte utgjorde något problem har alltid fyllt mig med en viss sorg. Jag har nämligen bara 11 hårstrån på bröstet varav 3 i flock. Undersköterskan som rakade mig sade:
”- Jahaja. Här får man minsann göra rätt för lönen!”

Sedan berättade hon för mig att den lettiskfödde kirurgen som skulle operera var den absolut duktigaste på hela KS. Något som jag senare upptäckte att sjuksyrrorna sade till varje patient, oavsett kirurg. Ett pedagogiskt trick för att få oroliga patienter att slappna av med andra ord.

På kvällen skulle jag duschas. Inte heller det fick jag göra själv för nu skulle jag göras kemiskt ren. Alla som ska genomgå hjärtkirurgi tvingas tvätta sig med någon illaluktande vätska som ska ta kål på samtliga bakterier i huden och efter detta så får man på sig ett speciellt slags operationsskjorta.

Nästa steg är att man leds direkt till sängen och får instruktionen att där ska man bli kvar. Man får inte vara uppe och fnatta på avdelningen på natten. För att förvissa sig om lydnad tvingas man dessutom peta i sig ett sömnpiller, med andra ord sov jag ordentligt den första natten på en hel vecka.

Frukost på sängen blev en spruta och ytterligare några blodprover som start på den nya dagen. Kaffe med ostmacka fick vänta lite sade de. Sedan bar det iväg upp till operation.

Operationssalen såg tämligen futuristisk ut. All personal grönklädd från topp till tå och de tre läkarna som var ansvariga liknade rymdgubbar, fast gröna. Jag fick inte flytta över mig själv till operationsbordet utan den saken sköttes av personalen som helt enkelt drog mig över med lakanet.

Jag har en minnesbild av att jag tyckte att det var väldigt högt i tak, men det kan vara fel. I varje fall pratade narkosläkaren lite med mig. Vi hade träffats dagen innan och han hade då frågat om jag ville vara försöksperson i hans forskning. De testade nämligen någon ny metod med varma operationer.

Jo det låter ju konstigt, men det har varit vanligt att operera patienterna lätt nedkylda och sedan värma upp dem igen efter operationen. Sedan var det något med själva sövningen som de skulle testa. Bra tänkte jag, ska de testa något så är de extra noga.

Det tog en bra stund att förbereda mig inför operationen. Det var många in- och utfarter som skulle monteras men halvvägs in i dessa förberedelser var det en kvinna som sade: – Nu kommer du att somna.. (Forts följer..)

Andra bloggar om: Sjukvård, Hjärtat, Infarkt, Bypass, Kärlkramp, Kardiologi, Blodfetter, Rökning

[tags]Sjukvård, Hjärtat, Infarkt, Bypass, Kärlkramp, Kardiologi, Blodfetter, Rökning[/tags]