Lars-Gunnar Liljestrand har åter skrivit en viktig artikel om Sveriges utrikespolitik och beroende av USA, som tidigare publicerats på Alliansfrihet. Återger den här.Alliansfrihet

Artikeln.
Igår, den 26 oktober, överlämnade regeringen propositionen om fortsatt svensk trupp i Irak.

Regeringen vill att riksdagen beslutar om en svensk väpnad styrka bestående av högst 70 personer till förfogande på plats i Irak till och med den 31 december 2018 och anger att det rör sig om en militär utbildningsinsats på irakisk inbjudan: ”Det svenska styrkebidraget ska bidra till genomförandet av utbildningsinsatsen genom skydd och bevakning vid koalitionens samtliga baser samt genom utbildning och rådgivning till de irakiska försvarsstyrkorna i Irak i syfte att bidra till deras förmåga att stå emot och besegra Daesh.” Den svenska militära insatsen inleddes 2015 med 35 militärer och förra året ökades insatsen till 70.
Demonstration mot kriget i Irak februari 2015
Regeringen beskriver situationen nu liksom tidigare som ”komplex”. Den ”karaktäriseras av flera sammanfallande kriser. Landet präglas av de konflikter som har uppstått sedan invasionen 2003. Den pågående militära kampen mot Daesh har verkat enande på landets politiska grupper, men när striderna nu börjar gå mot sitt slut hotar religiösa och politiska splittringar att återuppstå, inklusive frågan om den kurdiska regionens status.”Vidare skriver man att situationen i Irak är kopplad till den i Syrien och den allmänna turbulensen i regionen”.

Särskilt kritiskt är att den olösta frågan om den autonoma regionen Kurdistan (KRG) som ”hotar att destabilisera landet”, särskilt efter folkomröstningen i september i år om självständighet. Självständighet för kurderna bekämpas av såväl Iraks regering som av Turkiet och Iran.

Sverige deltar alltså med den militära styrkan i den USA-ledda koalitionen mot Daesh sedan 2015. Insatsen saknar FN-mandat, och regeringens hänvisning till inbjudan från Iraks regering är tveksam folkrättsligt. Då den militära insatsen började, saknade regeringen i Bagdad kontroll över stora delar av territoriet, och därmed var insatsen inte i överensstämmelse med folkrätten. Principen om självbestämmanderätt säger att utomstående stater inte har rätt att påverka situationen i en annan stat om där pågår ett inbördeskrig. Idag har Daesh/IS slagits tillbaka med hjälp av den internationella koalitionen, och regeringen i Bagdad har med utländska styrkor kontroll över större delen av landet. För framtiden kan dock insatsen bidra till att undergräva folkrätten och principen om non-intervention.

Förutom den rent folkrättsliga aspekten är insatsen tveksam ur politisk synpunkt. Det alliansfria Sverige deltar i en militär intervention under USA:s ledning i ett land med stora konflikter mellan folkgrupper och med utomstående stater som militära aktörer.

USA har under lång tid stött kurderna, även om det inte är klart om man i framtiden kommer att verka för kurdisk självständighet. Utgången kommer att bero på hur USA bedömer att det skulle påverka landets egna intressen i regionen. Turkiet och Iran är emot kurderna, medan Israels premiärminister har backat upp kurdisk självständighet.

USA-koalitionen har intervenerat också i Syrien, och där riskeras en stormaktkonflikt, då Ryssland och USA står mot varandra.

Risken för en utvidgad regional konflikt efter kurdernas folkomröstning ledde till att Tyskland, åtminstone temporärt, ställde in sin militära träning av kurdiska Peshmerga. Sverige däremot har fortsatt sin träning av dessa styrkor. Utrikesminister Margot Wallström svarade den 23 oktober undvikande på en fråga i riksdagen om hur strategin ser ut för ett svenskt avslutande i Irak vid ytterligare försämrat säkerhetsläge. Utrikesministern nämnde endast säkerheten för de svenska militärerna, medan hon inte alls berörde den politiska risken att stå kvar militärt i en konflikt där flera stater är inblandade.

Regeringen ser insatsen som en bra övning för Försvarsmakten genom att ”bidra till att bygga förmågan hos våra nationella krigsförband och staber”. Det är en uppfattning som inte stöds av de studier som gjorts tidigare. FOI:s utvärdering av det mer än 12 år långa kriget i Afghanistan visade tydligt att insatsen inte stärkte den nationella försvarsförmågan utan tvärtom tog resurser och kraft från det svenska försvaret.

Regeringen framställer den svenska insatsen som en ren utbildningsverksamhet i staden Erbil, men svenska elitsoldater har tillåtits verka med kurdiska Peshmergaförband i den krigshärjade staden Kirkuk, enligt ett reportage i tidningen ETC.

Regeringen har inte talat klarspråk om vad den svenska insatsen omfattar.

Bristande folkrättslig grund, risk för deltagande i en stormaktskonflikt och mörkläggning om vad insatsen omfattar gör att den svenska militära insatsen i Irak bör upphöra.

Det finns alternativ till att delta militärt. Sverige borde engagera sig mot IS genom att uppfylla FN:s säkerhetsrådsresolution 2249 från den 20 november 2015 som syftar till en bred samling mot IS med tonvikt på att stoppa vapenleveranser, hindra rekrytering, stoppa IS oljeförsäljning med mera.

i Andra om: regeringen, försvaret, Nato,Irak, imperialism, Syrien, USA, politik, IS, olja, ekonomi, demokrati