Företagspengar färgar och förvränger forskningsresultat


Dagens Medicin rapporterade 12/12 ”Ännu en sammanställning visar att prövningar som finansierats av industrin oftare ger positiva resultat. Den här gången är det forskarnätverket Cochrane som har stått för granskningen.” Av artikeln framgår att analysen bygger på resultaten från 48 studier som publicerats mellan 1986 och 2010. Syftet i granskningen av det högt ansedda Cochrane-nätverket var att ta reda på hur industrisponsring påverkar resultat och slutsatser av en prövning.

I studierna hade effekten av läkemedel och medicintekniska produkter för en rad användningsområden utvärderats i förhållande till placebo eller någon annan behandling. Forskarna fann att industrisponsrade utvärderingar oftare visade större effekt och färre biverkningar, jämfört med prövningar som gjorts med annan finansiering och att överensstämmelsen mellan resultat och slutsatser oftare var sämre i samband med industrisponsring. Sannolikheten för positiva resultat var 24 % och för positiva konklusioner 31 & högre i industrisponsrad forskning, statsitiskt mycket kraftigt signifikanta resultat.
De forskarna slutsatsen att det finns en ökad risk för snedvridning av resultat i samband med industrisponsring.

Resultatet kunde inte förklaras av skillnader i exempelvis randomiseringsförfarande eller längden på uppföljningen mellan studier som var sponsrade av industrin eller inte. Forskarna tycker att man bör ta större hänsyn till den risken med industrisponsrad forskning och alltid informera om när en prövning gjorts med pengar från industrin.

Cochrane-rapporten, som kan laddas ned från nätet (adress nedan) kommer inte som någon överraskning. Flera systematiska översikter har dokumenterat att läkemedelindustrins sponsring av läkemedelstudier förknippas med fynd som är gynnsamma för sponsorns produkt (Bekelman 2003;Lexchin 2003, Schott 2010, Sismondo 2008a). Industrin kan sponsra en studie på flera sätt, inklusive sponsring ensam eller tillsammans med andra eller ”bara” tillhandahållande av fria läkemedel eller
-enheter. Industrin sponsorer kan påverka resultatet av en undersökning bland annat genom att påverka utformningen av frågeställning, av studien, dataanalys, selektiv rapportering av gynnsam resultat etc.

Det är glädjande att vissa tidskrifter nu kräver att uppgifter om sponsorer i utformning, genomförande och offentliggörande av studera beskrivs, är denna praxis inte är utbredd (Tuech 2005). Tidskrifter inom alkohol- och drogforskning och tobaksforskning kräver ofta att varje författare i en vetenskaplig artikel noga måste uppge band till industrin. Det vore bra om detta blir obligatorisk för alla vetenskapliga tidskrifter. Det skulle bidra till ökad kvalitet i forskningen och de vetenskapliga rapporterna. Forskningens tillförlitlighet, användbarhet och anseende skulle stärkas ytterligare med sådan rapportering.

Ett av flera exempel på kapitalisens negativa effekter.Detta är ett av flera exempel på hur kapitalismen deformerar och förvränger tillvaron och människors moral. Vi har Telia som aktuellt exempel, tidigare asfaltskartellen och den stora mutan i samband med Bofors Indienaffär för drygt 25 år sedan.
Medveten produktion av sämre varor än nödvändigt är vanligt, vilket t.ex. framgick i ett chokerande, förbisett TV-program i våras. Ralph Nader rapporterade om detta i USA för decennier sedan. Genom att produkterna är kortlivade kan produktionen, försäljningen och BNP öka. Är inte detta ett slags lurendrejeri?

Reklam är mycket vanligt inom läkemedelsindustrin Reklam är snarast motsatsen till saklig information.Fördelarna med den utannonserade produkten överdrivs, och nackdelarna nämns knappast. Företag försöker underhålla ett varumärke, vilket Naomi Klein så väl beskrev i boken No Logo för flera år sedan. Då kan man ta särskilt mycket betalt.

Som läkare ser jag detta varje vecka i Läkartidningen. I nr 38 fanns en recension av boken ”Golden Holocaust” kallade ”Döden på en pinne” av Olle Svensson, professor på Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Han berättar inledningsvis att rökning dödade fler än 100 miljoner människor under 1900-talet och skriver sedan ”Redan tidigt visste läkemedelsbolagens forskare … att filter var verkningslösa, liksom att allt snack om milda ”light”-cigaretter var trams. Man förfinade cigarettdesignen för att maximera beroendeframkllandet.
Tobak.imagesCAQHIA2Q

Nu är tobaksindustrin ändå ett exempel på att vetenskaplig kunskap kan ha betydelse för politik och lagar – sent omsider och till priset av miljontals onödiga dödsfall. Men de stora tobaksföretagen tjänar fortfarande mycket pengar på sina dödliga procukter. Recensenten har anledning att påminna om att ”EU:s öppna gränser begränsar möjligheterna till beskattning. Cigarettsmuggling är redan nu en lysande affär.”

Girighet och själviskhet utvecklas av den utbredda användningen av bonusar, som förstås också bidrar till en ökad ojämlikhet och främjas av de ledande inom ekonomi och politik (som accepterar det) – bör vi inte känna avsky och förakt för detta?

Nina Björk behandlar väl sådana frågor i sin nya bok?

Kapitalismen baseras på företag, med allt större dominans för storbolagen (Officiell statistik), där var och ett sträver efter allt större vinst. Det är då en fördel med låga löner, få anställda, affärshemligheter (hur många miljarder skulle kunna sparas, t.ex. till för lägre läkemedelspriser, om läkemedelsbolagen samordnade sin forskning), att avstå från kostnader för insatser för att förbättra miljön.

Jag tror att mänskligheten behöver ett annat, demokratiskt ekonomiskt system där vi gemensamt och planmässigt kan utnyttja jordens resurser nu och för framtiden. Detta innebär inte planhushållning i diktatorisk form, utan en kraftig utvecklad demokratisk form av ekonomi, där kreativitet givetvis också ska belönas. Då kan vi snabbt få bort fattigdomen och reellt ta itu med miljöfrågorna. En socialisering innebär att befolkningen runtom i världen via valda representanter får kontroll över våra gemensamma tillgångar, en förutsättning för rättvis och rationell användning av dessa.

Befolkningen mer beredd än man tror!
I en opinionsundersökning 2009 av BBC World Service med 29 000 svarande i 27 länder (http://www.globescan.com/news_archives/bbc2009_berlin_wall/) menade endast 11 % att kapitalismen fungerade väl och att ökad reglering inte var en bra idé. I en aktuell uppfattade 40 % av tillfrågade i ett representativt befolkningsurval i USA ordet ”capitalism” som negativt (medan 60 % såg negativt på ordet ”socialism). (http://www.politico.com/news/stories/1211/70926.html (”Capitalism is on the decline in America -at least the word is”).


intressant.se, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dagens Medicin 12/12Cochrane-rapporten SvT Uppdrag Granskning 12/12 Expressen 12/12 Ab 12/12 Bilderblogg DN 12/12 Svd 12/12 AB 12/12 DN 20/9

SvD 20/9 Aftonbladet 20/9 Expressen 20/9SvT 20/9DN 7/9 SvD 7/9 Aftonbladet Expressen 7/9
SvT 7/9
Sveriges Radio 7/9
DN 6/9 ,
Occupy Wall Street 4/9 ,SvD 6/9 , Expressen 6/9 , Aftonbladet 6/9 , SvT 6/9 , Sveriges Radio 6/9 , DN 2/9 , Aftonbladet 2/9 , SvD 2/9 ,
Observer BBC undersökning 2009 Läkartidningens arkiv

  25 comments for “Företagspengar färgar och förvränger forskningsresultat

  1. Leif Elinder
    18 december, 2012 at 10:52

    Det finns forskning som är skral –

    Lies, Damned Lies, and Medical Science:
    http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2010/11/lies-damned-lies-and-medical-science/308269/
    Why Most Published Research Findings Are False:
    http://www.plosmedicine.org/article/info:doi/10.1371/journal.pmed.0020124

    och det finns forskning som slår huvudet på spiken.

    Why don’t woodpeckers get headaches?
    http://www.msnbc.msn.com/id/16531772/ns/technology_and_science-science/t/why-dont-woodpeckers-get-headaches/

  2. 18 december, 2012 at 11:17

    Bygg- och anläggningsindustrin har varit (är ännu?) ganska skum vad det gäller dolt samarbete för att skörta upp de som i slutänden ofta betalar vad de gör, nämligen skattebetalare.

    Ärligt talat, det vore väl märkligt om vinstdrivna bolag skulle betala för forskning som strider mot de egna intressena – vilket är ett gott argument för att så mycket forskning som möjligt bör vara offentligt finansierad och tillgänglig för alla intresserade.

  3. Fredrik
    18 december, 2012 at 17:45

    För varje exempel på brister i kapitalismen du ger, skulle man kunna ge mångdubbelt fler exempel på problem i det socialistiska systemet. Allting är relativt och socialistiska system har under de senaste 100 åren prövats ganska grundligt och alla har fallerat. Marknadsekonomi har trots sina brister visat sig vara överlägset planekonomi.

    Du tror uppenbarligen det skulle gå att prova socialism på ytterligare ett sätt som ännu inte provats. Kan du inte redogöra för på vilket sätt ditt socialistiska system skulle skilja sig ifrån övriga misslyckade system?

    Skulle inte en socialisering av ”gemensamma tillgångar” innebära stora ingrepp på äganderätten, och hur skulle dessa inskränkningar kunna kombineras med ”belöning av kreativitet”? Skulle inte en offentlig (”demokratisk”) kontroll av ”gemensamma” tillgångar öppna upp för massiv korruption. Problem med korruption är ju bevisligen ofta mycket större i offentlig sektor än i privat sektor?

    Hur skulle ditt socialistiska system snabbt få bort fattigdomen. Det är ju väldigt tydligt att alla tidigare försök till socialism har lett till ökad fattigdom. Nord- och sydkorea är ett väldigt tydligt exempel på detta.

  4. 18 december, 2012 at 19:09

    Det finns olika slag av socialism. De mest kända exemplen är väl Kina och Sovjetunionen. Kina var ett mycket fattigt land, ungefär på samma nivå som Indien 1949. Utvecklingen i Kina under Maos tid var avsevärt bättre än i Kina, trots misstag som det stora språnget. Medellivslängden ökade i Kina från 36 år 1960 till 67 år 1980 enligt Världsbanken, medan ökningen i Indien var från 44 år till 54 år. Den årliga ökningen av BNP var omkring 10 % de flesta åren. Kinas system med barfotaläkare lyftes på 1970-talet fram som ett efterföljansvärt för u-länder av WHO.

    Sovjet var också ett mycket fattigt land och då revolutionen segrade 1917 hade Ryssland deltagit i Första Världskriget. Sedan följde invasion av flera länder samt inbördseskrig. Utgångsläget var verkligen dåligt för socialismen i början av 1920-talet. Trots 20-25 miljoner döda i Andra världskriget (80 gånger fler än USA), dikatur med arbetsläger etc var Sovjet världens andra supermakt redan omkring 1960. (Jag har inte forskat i när man anser att Sovjet blev ”supermakt”). Tillväxten var generellt god i Sovjet åtminstone fram till 1980-talets början om jag minns rätt. Arbetslösheten var obefintlig. Folk såg att de fick det bättre (Jag har talat med person som växte upp i Sovjetunionen efter Andra Världskriget). Men en socialistik stat ska ha mer demokrati i socialismen än i kapitalismen. Så var det ju inte alls. Åsiktsförföljelser och rättsövergrepp finns inte försvar för. Och ledningen blev alltmer avlägsen från folket.

    Privat äganderätt. Det finns inget försvar att enskilda privatpersoner ska äga våra, jordens resurser och produktionsmedel för att hantera dem efter eget gottfinnande, med vinstmaximering som drivkraft. Det är djupt odemokratiskt. En stor del av kapitalismens problem och mänsklighetens problem beror på detta:Fattiggdom, arbetslösheten, oförmåga att ta sig an klimat och energiproblemen, krigen om kontroll över jordens återstående resurser.
    Det är djupt odemokratiskt, djupt inhumant och barbariskt, även om vi fått lära oss att det är ganska naturligt, om än beklagligt.

    Det ansågs inte att det fanns utbredd korruption i t.ex. Kina förr – nu finns det. Detsamma gäller Sovjetunionen/Ryssland.

    Du reser frågan om hur ett socialistiskt system ska se. Jag ber att få återkomma till det.

    Nordkorea är väl ett land som kallas sig och som har stora brister, med ärftligt ledarskap etc.

    • NSUN
      19 december, 2012 at 23:30

      Situationen du beskriver for Sovjetunionen under forsta halvan av 1900-talet ar pa intet sett unikt for detta landet. Jamfor tex med Tyskland som drabbades om an mojligt annu hardare av de bada varldskrigen. Dar Vast-Tyskland lyckades mycket val efter 2 Varldskrigets slut, med stark ekonomisk tillvaxt, och en valdig okning livnadsstandarden.

      Sovjetunionen till priset av offatbart manskligt lidande skapade en planekonomisk diktatur, trots enorma naturtillgangar och utplundring av satelitstater sa gick de i praktiken i konkurs. Ett ekonomiskt haveri med system kollaps som foljd. Att ha Sovjetunionen som forebild ar helt ofattbart for mig.

      • 19 december, 2012 at 23:51

        Som jag redan skrivit finns flera exempel på snabb utveckling inom kapitalismen som Syd-Korea, Japan, Tyskland tidvis etc. Jag nämnde att också Sovjet och Kina utvecklades snabbt trots mycket ogynnsamma omständigheter. Ingenstans har jag nämnt att Sovjet är någon förebild. Övergången till kapitalism innebar en väldig försämring de första åren för många i f.d Sovjetunionen. Hade systemet var hyggligt demokratiskt och inte så repressivt hade nog det bästa gått (betydligt?) bättre.

        • NSUN
          21 december, 2012 at 21:56

          ”Hade systemet var hyggligt demokratiskt och inte så repressivt hade nog det bästa gått (betydligt?) bättre.”

          Eller inte fungerat alls, alternativt transformerats pa demokratisk vag bort fran planekonomi.

          En sak som alla av mig kanda planekonomier, oavsett om de ar socialistiska, fascistiska, eller feudalistiska ar att de diktaturer, med en val utvecklad fortryckar apparat. Individerns inflytande over sin egen livssituation ar obefintlig, och medborgarna indokrtineras sedan barnsben om det egna systemets fortraflighet.

          Det enda som jag skulle se att en planekonomi skulle klara av battre an en marknadsekonomi ar en mer jamstalld fordelning av samhallets ekonomiska resurser, men till priset av forsamrad levnadsstandard for medelklassen. Vilket gor att jag tror att planekonomi blir svart att salja in i ett land som Sverige med en mycket stor och valmaende medelklass.

          • 21 december, 2012 at 23:00

            I Sverige har enligt olika uppgifter fattigdomen, liksom antalet miljardärer. Sverige fick 11 fler miljardärer förra året, en ökning med c:a 10 %, enligt Veckans Affärers årliga sammanställning. Dessa äger motsvarande 40 % av Sveriges bruttonationalprodukt. Hur avgränsar du medelklassen? Går du efter SEI? I så fall hur?

            Listan på antal miljardärer toppas av Ingvar Kamprad (500 miljarder kronor), följd av Stefan Persson HM (175 000 000 000 kr).Vilka har arbetat ihop dessa pengar? Bara de själva? Hur i så fall?

            • NSUN
              21 december, 2012 at 23:51

              Visst är de super rika en av kapitalismens baksidor, men utan vidare lättare att leva med än de baksidorna som alla planekonomierna har/haft, nämligen diktatur, förtryck, och livegenskap. Jag väljer BRD över DDR vilken dag som helst trots att BRD hade många D-mark miljonärer och DDR hade mindre löne skillnader.

              • 22 december, 2012 at 11:20

                Det förstår jag. En övervakning a la Stasi med konsekvenser för enskilda är ingenting som jag stödjer. Ett socialistiskt samhälle måste innebära större trygghet och frihet. Inser åter att jag bör försöka att konkretisera hur jag ser på detta. Nu går mångas tankar till ofrihet och övervakning i de tidigare realsocialistiska samhällen. Övervakning och säkerhets polis finns förvisso i kapitalistiska länder, inkl. Sverige med dess åsiktsregistrering via SÄPO med över 100 000 registrerade om jag minns rätt. I USA har friheten också inskänkts. Snart kommer ett blogginlägg om detta, baserat på en artikel av en juridikprofessor där.

                • NSUN
                  22 december, 2012 at 12:34

                  Det skulle vara mycket intresant att läsa ett blogginlägg om hur du tänker dig att att ett demokratiskt, socialistiskt samhälle baserat på planekonomi skulle kunna se ut.

                  Med tanke på hur alla av mig kända planekonomier sett/ser ut, inte bara socialistiska, känns det betydligt lättare att inskränka och styra dagens trots allt hyfsat fungerande kapitalism.

                  Vi har även möjlighet att jämföra kaptalistiskt styrda verksamheter med planekonomiskt styrda i vår vardag. Åter igen all planekonomiskt styrd verksamhet jag känner till i Sverige lider i mindre eller större utsträckning av ”televerksamhets syndromet”, den egna verksamheten inte användaren av produkten/tjänsten står i centrum.

                  IKEA som ytterst syftar till att öka Ingvar Kamprads personliga förmögenhet driver hela sin verksamhet med sina kunder i fokus. Medan Svensk sjukvård som är finanseriat och drivet av samhället för samhällsmedborgarna har sin egna organisation i fokus och är extremt oeffektiv från ett kund perspektiv.

                  Hur kan man få planekonomisk verksamhet att fungera som IKEA. För inte skulle vi vilja leva i ett samhälle där all verksamhet, inkl de lokala livsmedelsbutikerna är lika ineffektiva som Svensk sjukvård? För då får vi se köer utanför livsmedelsbutikerna och en svart marknad precis som i forna tiders Östeuropeiska socialistiska planekonomier.

                  • 22 december, 2012 at 22:43

                    Jag ska som sagt återkomma med funderingar om demokratisk planekonomi. Verksamheten på IKEA är säkert mycket väl planerad ekonomiskt. Vad har du för belägg att svensk sjukvård är ineffektiv? Sjukvården i USA soom tar dubbelt så stor andel av BNP och ännu mer kapitalistiskt baserad är nog mer ineffektiv. Mitt intryck och erfarenhet från svensk sjukvård är att den var effektiv innan privatiseringarna på olika sätt började ställa till problem. Läs skrifter av Gemensam Välfärd, och artiklar av Jan Halldin och Göran Dahlgren. Olika enkätundersökningar visar ändå generellt att befolkningen är tämligen nöjd med svensk sjukvård.

                    • NSUN
                      23 december, 2012 at 01:51

                      Som jag skrev så är Svensk sjukvård ineffektiv från ett kund perspektiv. Att det spenderas mer pengar i USA på sjukvård ändrar inte detta faktum.

                      Om du tar en patients perspektiv i fall det behövs någon form av lättare kirurgiskt ingrepp, som tex vid ljumskbråck, och vilka steg som måste gås igenom, hur lång tid de tar och hur mycket vänte tid det är i mellan, så skulle du inse hur ineffektivt det är.

                      Varje enskild verksamhet , så som vårdcentral, kirurgiska avdelningar, mm, drivs säkert effektivt ur sitt egna organisatoriska perspektiv, där man maximerat antal besök per dag.

                      För en för övrigt frisk individ behövs en halv timmes långt besök på vårdcentalen, följt av en månads väntan, sedan ytterligare ett halvtimmes besök på den kirurgiska kliniken där du skall opereras, sedan följer ytterligare en månads väntan, innan själva operationen som med förberedelser går på mindre än en halv dag. Dvs tre besök som tillsammans tar mindre än en dag utspridda över flera månader, extremt ineffektivt från patientens perspektiv, oavsett om vårdcentraler, kliniker optimerat antalet besök per dag, eller att samma typ an ingrepp är dyrare i USA.

                      Typiskt för verksamheter som inte har ett kundperspektiv, dessa återfinns tyvär allt för ofta innom offentlig förvaltning som styra av nyckeltals uppfyllnad på planekonomisk sätt.

  5. Fredrik
    19 december, 2012 at 05:59

    Under 1900-talet ökade medellivslängd och BNP markant för en stor del av jordens befolkning, mycket tack vare den teknologiska utvecklingen. Att socialistiska länder också till viss del deltog i denna utveckling är kanske inte så konstigt. Men det är givetvis lätt att hitta exempel på kapitalistiska länder som har haft en betydligt bättre utveckling än Sovjet och Kina. I Kinas fall är det ju också väldigt tydligt att när regimen väl öppnar upp för marknadsekonomi, sker en explosionsartad utveckling. När det gäller det Sovjetiska systemet kan man ju enkelt se dess oförmåga genom att jämföra DDR och Västtyskland. Två länder med samma grundförutsättningar, men två olika system som skapade mycket stora skillnader.

    Eftersom du på fullt allvar refererar till Maos Kina och Sovjet som goda exempel, antar jag att det är ett liknande system du vill återinföra, fast i mer demokratisk tappning? Tror du verkligen att ett socialistiskt system i t.ex Sverige skulle prestera bättre i termer av BNP och medellivslängd? Eller skulle invånarna behöva offra levnadsstandard för den goda sakens skull?

    Försvaret för att privatpersoner skall äga resurser och produktionsmedel är att det har visat sig att sådana resurser förvaltas bäst att personer som känner ett start ansvar och får en direkt återkoppling ifrån resultatet av denna förvaltning. Offentligt förvaltning har gång på gång visat sig vara mindre effektiv. Jordbruk är väl ett klassiskt exempel där privat ägande skapar ett mycket större engagemang och därmed resultat. Sovjetiska jordbruk drivna i offentlig regi presterade mycket sämre än sina privata föregångare och sina privta konkurrenter i väst. Förespråkar du att svenska privata jordbruk ska socialiseras?

  6. 19 december, 2012 at 11:00

    Du reser mycket viktiga frågor. Kapitalismen är effektiv, det insåg redan Adam Smith, Ricardo och inte minst Karl Marx. Men den är inte alls optimal för mänskligheten, vi kan bättre. Kapiatlismen har medför en väldig ökning av BNP i många länder, stor och ökande ojämlikhet, krig om jordens resurser, oförmåga att klara av miljö och energikriser mm. Mänskligheten kan bättre. Att en mycket liten andel av befolkningen (se bl.a tidigare blogginlägg) kontrollerar över hälften av jordens resurser är inte opitmalt eller demokratiskt. Centralt i kapitalismen är inte strävan/mål att tillgodose mänsklighetens behov utan vinstmaximering för den enskilda verksamheten. För detta, men inte för att tillfredsställa mänskliga behov, känner ägarna stort ansvar. Vinstmaximering sker på bekostnad av onödig fattigdom. Inget, inget säger att nuvarande system skulle vara det bästa. Fakta visar att t.o.m. klart bristfälliga socialistiska ekonomier kan prestera lika bra eller bättre än kapitalistiska länder.

    Jag inser att jag bör försöka skriva ett eller flera inlägg om detta och utförliga förklara vad jag menar, och även ta upp exemplet Sverige. Dock kommer detta att ta mer tid än ett vanligt blogginlägg som kanske tar 1,5-4 timmar, att klara av vid sidan av halvtidsarbete mm. Men jag återkommer.

  7. 19 december, 2012 at 15:13

    Såg en bra bild på FB, med ett jordklot och texten: Människan är den enda arten som måste betala för att leva på den här planeten.

  8. 23 december, 2012 at 10:59

    Ditt exempel med ljumskbråck säger ingenting. Vid misstanke om ljumskbråck (eller bara tecken på något nytt i kroppen) ska man i normalfallet gå till sin husläkare. Om diagnosen ljumskbråck ställs (kan vara något annat) bör detta vanligen opereras någon gång. (Om ljumskbråcket är incarcererat, inklämt är akut operation indicerat). Vanligen skrivs remiss till någon kirurgisk enhet. Förr var detta klart lättare för en husläkare att veta vart man skulle skicka remissen. Nu finns särksilt i en större stad förstås betydligt fler enheter, ofta ganska små, där kompetensen kan vara osäker eller svårbedömd hos kirurgen och enheten. Vid nästa besök kan operation i och för sig ske. Men vanligen finns mellanliggande besök då kirurgen utifrån sin specialistkunskap vill diskutera alternativ för operationsmetod och anestesi med patienten – denne ska ju kunna ha ha inflytande på detta enligt vår patientcentrerade sjukvårdslag som innebur klart större inflytande för patienterna, dvs. patientdemokratin har ökat.

    (Själv har jag opererats för ljumskbråck två gånger, dels i slutet av 1990-talet på ena sidan och dels i november förra året på andra sidan.)

    • NSUN
      23 december, 2012 at 13:43

      Jodå, mitt exempel säger allt om effektivitet från ett patient perspektiv. Om du ser hela händelse förloppet från när patienten får symptomen till dess denne blir opererad, som en sammanhängande kedje där de nödvändiga besöken på vårdinrättningar av olika slag skapar värde för patienten medans väntetiden inte gör det, så kan man mycket lätt räkna ut effektiviteten från ett patient perspektiv. I mitt egen upplevda exempel med ljumskbråck så blev det 6 timmars värdeskapende tid utspridda över 2 månader. Räknar vi endast 8 timmars arbetsdagar blir effektiviteten 6 utav 320, dvs ca 2%, vilket är extremt lågt.

      Givetvis finns det randiga och rutiga skäl till varför man innom Svensk sjukvård bedriver verksamheten på det sättet som sker. Kanske är det kostnads effektivt samtidigt som det säkerställs att alla får tillgång till adikvat vård innom hyfsad rimmlig tid. Tyvär tror jag dock att 11 och 12 budorden spelar en avgörande roll.

      Så frågan kvarstår, hur säkerställer man i demokratisk planekonomi att verksamheten som bedrivs inte sätter planen i fokus i stället för människan, och inte drabbas av ”Televerks syndromet”? För vem vill leva i ett sammhälle som stävar efter att alla ska ha det lika dåligt?

  9. 23 december, 2012 at 13:59

    Till NSUN. Exemplet ljumskbråck säger ändå inte något särskilt. Tid används för att säkerställa bra behandling så att du verkligen kan gå hem efter 1/2 och ej får en sårinfektion. Tidigare var tiden längre, och då jag läste medicin skickades patienten inte hem samma dag. Apropå väntetid:Har du inte enhet av väntetid då du ringer banker, företag etc?
    Planekonomin: Om planen är framtagen på demokratiskt sätt, med beaktande av resursutnyttjande, klimatpåverkan på kort och lång sikt, arbetstrygghet, inte inbyggd begränsad hållbarheten är människan mer i centrum än för företaget i det kapitalistiska företaget, hur kundorienterat det än må vara.

    • NSUN
      23 december, 2012 at 17:54

      Jag är helt övertygad om att den här typen av enklare kirurgiska ingepp skulle kunna ske med lite eller tom ingen väntetid. Innom akutsjukvården görs trots allt betydligt mer avancerade ingrepp utan fördröjning.

      Flödet för en ljumskbråck patient skulle kunna beskrivas i termer av ”effektiva öar i en ineffektiv ocean”. Säkert kostnads effektivt och lätt att planera och administrera, men till priset av långa vänttider för patienten.

      Skulle jag behöva gå till banken 3 gånger och vänta i 2 månader på att göra ett kontant uttag, få ett lån, eller vad som nu motsvarar ett ljumskbråck i bankvärlden skulle jag byta bank.

      Jag skulle påstå att ”Televerks Syndromet”, som kan illustreras av de långa vänttiderna innom sjukvården eller Polisens pinnjakt, är central för att kunna kombinera planekonomi och demokrati. Den dagen livsmedelsbutiker eller varuhus drivs på samma sätt som sjukvården med långa vänttider och låg tillgänglighet, den dagen kommer en Stasi liknande organisation för att bevara planekonomin.

  10. 23 december, 2012 at 18:29

    Det är delvis riktigt tror jag. Men det är inte akut tillstånd och därför prioriterar man man mer akuta elelr allvarligare (planerade/oplanerade) tillstånd först. En läkare (olika för olika specialiteter) på en mottagning är i princip inbokad all arbetstid (förutom planerade akuttid och telefontid). Om du söker husläkaren remitterar denne. Om du söker – och får tillträde utan remiss- på en kirurgakutenhet kan man knappast sätta igång och operera ett så generellt harmlöst tillstånd som ett ljumskbråck även om det ofta går snabbt. Bortsett från att det behövs en ordentlig anamnes gällande hälsa, mediciner, överkänslighet ska inte en kirurg på akutmottagning vara upptagen av sådant. Det kan komma en allvarligt skadad 5 minuter efter det att operationen inletts.

    • NSUN
      23 december, 2012 at 19:07

      Effektivitet är slutändan en fråga om perspektiv. Konkurrensutsatt verksamhet tvingas att organisera sig och ändra sina processer till ett kund fokus, gör man inte det går man helt enkelt i konkurs. Samma mekanism finns inte naturligt i en planekonomi, utan det respektive organisations målsätning i planen måste vara så väl utformade så att den inte snedvrider verksamheten. Detta är mycket svårt, och något som vi i dagens demokratiska Sverige misslyckats med för sjukvården, Polisen, Migrationsverket, mm. Så frågan är varför det skulle gå bättre om mer av samhällets verksamheter skulle börja drivas planekonomiskt?

  11. 23 december, 2012 at 19:52

    Man kan väl och ska ha krav på effektivitet på insatser av företag i en planekonomi också. I de första stapplande försöken hade man flerårsplaner (5-årsplaner) etc med hårda krav om jag minns rätt. Återkoppling från kunder är också där viktig anser jag.
    Jag tycker det är alltför lättvindigt och svepande att påstå att ”vi i dagens drmokratiska Sverige misslyckats med sjukvården, Polisen, Migrationsverket etc”. Vilka fakta underbyggs påståendet med?

    • NSUN
      25 december, 2012 at 15:00

      När det gäller Polisens och Migrationsverkets ”pinnjakt”, dvs den snedvridningen som sker när plan och verklighet inte stämmer överens och organistionerna ändå försöker möta nyckeltal i målsättningen i planen, kommer från media:

      http://bloggar.aftonbladet.se/polisgranskning/

      http://bloggar.aftonbladet.se/oppengranskningmigrationsverket/

      När det gäller sjukvården och att den drivs som ”effektiva öar i en ineffektiv ocean”, upplevde jag det som om jag motvilligt fick det medhåll.

      Gör nu tanke-exprimentet att livsmedelsförsörjningen ska ske enligt samma princip som Svensk sjukvård. Varje del i kedjan från bondgården till livsmedelsbutiken optimerar sin egenverksamhet enligt en demokratisk fastställd plan och budget, utan att ta hänsyn till steget före eller efter i kedjan. Kunden får anpassa sig till livsmedelsförsörjningen och får endast köpa det som är fastslaget i planen. Varje person får en välbalanserad kost och rätt mängd kalorier, allt producerat på miljömässigt optimalt sätt och säkerställt ordentligt med arbetstillfällen. Detta till priset av total avsaknad av valmöjlighet. Hur många i dagens Sverige skulle ställa upp på detta? Även om alla på jorden skulle kunna äta sig mätta varje dag?

Comments are closed.