Lars-Gunnar Liljestrand har åter skrivit en viktig artikel med titeln ”Fördjupat försvarssamarbete inom EU” om Sveriges försvarspolitik, denna gång med fokus på EU:s ökade aktiviteter inom området. Jag publicerar den här med tillägget ”Se upp för ny världspolis!”

Jag vill påminna om den franske presidenten Macrons linjetal om EU, där han avviserade ökat försvarssamarbete. Macrons vision om Europas framtid – gottpåse för mer överstatlighet.
Där står att läsa ”Macrons kanske djärvaste budskap var att EU måste utrusta sig självt med ett gemensamt försvar och en ”interventionsstyrka” som är kapabel att agera militärt för medlemsländerna. En sådan militär styrka försedd med sin egen budget och mandat att handla måste vara operationell inom tre år sade han. Men han nämnde inte att EU redan har en interventionsstyrka, EU:s stridstrupper. Stridsgrupperna av 1 500 soldater och med roterade befäl från medlemsstaterna skall kunna sättas i strid inom 10 dagar för en period av 30-120 dagar.”

Lars-Gunnar Liljestrands artikel.
EU:s försvarsministrar kom den 13 november överens om att upprätta ett så kallat fördjupat försvarssamarbete inom EU.

Försvarsminister Peter Hultqvist förklarade samma dag för Sveriges Radio att det inte handlar om att bygga en EU-armé:
”Det här har ingenting med en EU-armé eller med en försvarsorganisation i den meningen att göra, det här är ett samarbete som rör konkreta projekt”, sade Peter Hultqvist. Han betonade att ingenting är tvingande:

”Det viktiga är att vi tillför resurser och att vi bygger militär förmåga och det får varje land göra utifrån sina förutsättningar och vi fattar våra beslut i Sverige på ett suveränt sätt”, sade han.

Länder som deltar i Pesco ska samordna sina uppköp av försvarsmateriel och även samverka kring investeringar på försvarsområdet för att få ned kostnaderna.
Det undertecknade Pesco-dokumentet hänvisar till EU-fördraget (Lissabonfördraget) , Treaty on European Union (TEU), från 2007, där det står att en gemensam säkerhets- och försvarspolicy är en ”integrerad del” av EU. Allmänt sägs i Pesco-dokumentet att en sådan policy ”kräver ansträngningar” av medlemsstaterna enligt artikel 42 i TEU.

Pesco baseras på uttalande från EU-staternas ledare vid deras möte i Europeiska rådet den 15 december 2016, där de konstaterade att länderna måste ta ett större ansvar för säkerheten. Samtidigt gjordes reservationer för att det inte handlade om bindande förpliktelser och att olika länder har olika säkerhetsarrangemang (neutrala stater, Nato-medlemmar):

”The European Council stressed the need to do more, including by committing sufficient additional resources, while taking into account national circumstances, legal commitments, and for Member States which are also members of NATO, relevant NATO guidelines on defence expenditure.”

EU-kommissionen förtydligar detta i sitt uttalande den 13 november om Pesco, att överenskommelsen skall ses som ett ramverk och en process, där de medlemsstater som vill och har kapacitet skall fördjupa samarbetet inom säkerhet och försvar. Pesco hänvisar även till TEU:s artikel 42.7. Den talar också enbart om att staterna skall var förpliktade till att stödja varandra på det sätt de själva väljer. Artikeln lyder:

”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta Nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.”

För Sverige gäller att ”den särskilda karaktären” hos vår säkerhetspolitik är att vi är alliansfria och själva bestämmer hur och i vilken omfattning vi skall ge stöd vid en konflikt.

Pesco anger en möjlig utveckling mot ett gemensamt försvar. Någon väg till ett EU-försvar har dock inte fastslagits. I dokumentet görs en tydlig koppling till Nato genom att behovet av att koordinera sig för att ”säkra interoperabilitet med Nato” slås fast.

Ytterst är det utrikes- och försvarsministrarna i EU som skall övervaka och utvärdera Pesco. Varje land fattar egna beslut om deltagande i framtida Pesco-projekt.

I regeringens pressmeddelande från den 13 november anges att nästa steg blir en proposition om deltagande i samarbetet att framläggas för riksdagen. Försvarsminister Peter Hultqvist säger tydligt att Sverige inte har gått med på några bindande beslut, vilket är en bra markering av vår alliansfrihet.

Samtidigt kan dock Pesco öppna för militära interventioner i andra länder.

I Pesco-dokumentet står om syftena att ett närmare samarbete inom säkerhet och försvar innefattar stöd till en global ordning baserad på regler (rule-based global order). Den skrivningen är ett kodord för att ge sig själv rätt att avgöra när man skall uppträda som världspolis.

Regeringen har också tagit fasta på det när den i sitt pressmeddelande skriver:

”Samarbetet ska utveckla unionens operativa kapacitet för militära krishanteringsuppgifter.”

År 2014 övergav Sverige officiellt inriktningen att svensk militär skulle användas primärt internationella operationer för att istället koncentreras på nationellt försvar. Erfarenheterna från de katastrofala, Nato-ledda insatserna i Afghanistan och Libyen samt ett försämrat säkerhetsläge i Östersjöområdet låg till grund för det beslutet.

De gamla kolonialstormakterna i EU vill säkert kunna använda Pesco för nya militära insatser i andra länder. Det ligger absolut inte i det alliansfria Sveriges intresse att följa med på sådana äventyrligheter.

i Andra om: regeringen, försvaret, Nato,EU, imperialism, Syrien, USA, politik, Pesco, olja, ekonomi, demokrati