FN:s nya millenniumål: Är demokratisk socialisering en utväg?

När FN uppställer nya milleniemmål, som fortsättning av de gamla mycket uppmärksammade, och delvis uppfyllda är detta en viktig händelse. Ulf Karlström har tidigare diskuterat detta i en artikel 27/7 (se avslutningen nedan), och här kommer en av mig översatt, nedbantad artikel från Jacobins website ”Reason in revolt”. Artikeln ”The Problem with Saving the World. The UN’s new Sustainable Development Goals aim to save the world without transforming it” är skriven av antropologen Jason Hickel. Målen antogs vid ett möte i Addis Abbeba i Etiopien. Bilden nedan visar glädje då slutdokumentet antagits.

IMG_0946-promo-610x280

Artikeln.
FN:s nya millenniemål, Sustainable Development Goals (SDG) som ska ersätta de gamla delvis uppfyllda målen Millennium Development Goals (MDG), får en hel del kritik i dessa dagar. Affärstidningen The Economist kallar de 169 föreslagna målen ”spretiga, felaktiga och alltför dyra” med en beräknad kostnad på 2-3 biljoner dollar/ år, och så osannolika att de utgör ”ett svek mot världens fattigaste människor.” Denna typ av kritik anklagar de nya SDGs för att vara vaga och visionära och för att försöka täcka för mycket; de föredrar de gamla millennieutvecklingsmålen, som var mer inriktade på absolut fattigdom.

Försvarare av SDG påpekar att målen har uppstått ur en genuint inkluderande process med synpunkter från utvecklingsländerna, till skillnad från millenniemålen, som uppställts av teknokrater från ovan. Den medger att målen är komplexa, och anser att fattigdom är ett komplext, strukturellt problem. De hävdar att utrota fattigdomen kräver minskad ojämlikhet, kamp mot klimatförändringarna, stärkande av arbetarnas rättigheter, eliminerande västerländska jordbrukssubventioner. De har rätt, vilket irriterar t.ex. The Economist och Gates Foundation.
Det verkliga problemet är att SDGs är djupt motsägelsefulla. Där finns bra skrivningar och mål, till exempel ett åtagande att hålla fast vid målet om att uppvärmningen inte får överstiga 2 grader. Där efterlyses hållbar produktion och konsumtion, restaurering av vattenrelaterade ekosystem, ett stopp för förlusten av biologisk mångfald, och ett slut på överfiske, skogsskövling och ökenspridning.

Detta avspeglar en växande medvetenhet om att något centralt i vårt ekonomiska system har gått fruktansvärt snett – att den obligatoriska strävan efter fortsatt industriell tillväxt förstör planeten, producerar ojämlikhet och arbetslöshet och hotar grunden för vår existens.
Trots detta bygger kärnan i SDG:s program för utveckling och fattigdomsminskning just på den gamla modellen av ständig industriell tillväxt, produktion och konsumtion.
Och SDG vill ha generellt ökad tillväxt, och en kraftig tillväxt av BNP på minst 7 procent/år i de minst utvecklade länderna. Detta lyfts fram i mål 8, och ska tydligen ske inom ramen för befintliga nyliberala modeller, trots diverse med progressiva fraser om att tillväxten bör främja full sysselsättning och sträva efter att bryta sambandet mellan tillväxt och miljöförstöring. Men det verkliga budskapet är BNP-tillväxt.

Just nu överskrider de globala produktions- och konsumtionsnivåerna jordens kapacitet med 50 procent varje år. Detta är en monumental kris, som baseras på kapitalismens logik – den nödvändiga vinsttillväxten för kapitalisterna i tävlan, ej för att tillgodose angelägna mänskliga behov utan för att just ge ökad vinst på basis av beslut utan demokratisk insyn. (Anders Romelsjös skrivning) SDGs förslag ytliga: minskat matsvinn, effektivare resursanvändning och för att ”uppmuntra företag, särskilt stora och transnationella företag, att införa hållbara metoder” och undvika att reglera företagens verksamhet. Men det är precis vad som behövs om man ska kunna få rättvis, hållbar ekonomi.

SDG:s motsägelser framkommer förstås också i dess approach då det gäller fattigdomen i världen. De fattigaste 60 procent av mänskligheten fick bara 5 procent av den globala BNP-tillväxten mellan 1999 och 2008. Det skulle ta 207 år att utrota fattigdomen med denna strategi, och då måste den globala ekonomin växa 175 gånger sin nuvarande storlek!

Även om en sådan enorm tillväxt vore möjligt, skulle den driva klimatförändringen till katastrofala nivåer. Det är mer meningsfullt att överföra ackumulerade rikedomar från eliten i den utvecklade världen till världens fattiga. SDG vill ha högre inkomsttillväxt för de fattigaste 40 procent av befolkningen men deras förslag leder inte ditåt. För diskussionens skull, antag att fattiga länder lyckas växa otroligt snabbt, och blir höginkomstländer. Enligt uppgifter från Global Footprint Network, skulle vi behöva minst 3.4 jordklot för att upprätthålla denna nivå av produktion och konsumtion – under förutsättning att dagens höginkomstländer bromsar tillväxttakten till noll. SDGs missar sambandet mellan den omfattande globala fattigdomen och den extrema rikedomen hos ett fåtal på jorden – en produkt av dagens kapitalism. De strukturanpassningsprogram (SAPs) som införts av Världsbanken och Internationella valutafonden, är den största enskilda orsaken till fattigdom eftersom kolonialism, men nämns inte i SDGs.
FN 225965762_b6db404658_t

Ulf Karlström har tidigare analyserat målen här i en artikel 27/7 med följande avslutning:
”Slutsatsen får bli som följer. Det är naturligtvis inte fel att spika ett antal välmenande teser. Det kan ju skapa debatt och på så sätt fylla en positiv funktion. Samtidigt är FN-systemet fullt av dessa till intet förpliktigande resolutioner. Den orättvisa och destruktiva. ekonomiska världsmaktordningen upprätthålls av ”Washington consensus”, dvs USA-imperialismen och Västvärlden. Utan att delar av detta komplex angrips och bryts ned lär knappast någon större ekonomisk förändring ske.

Kapitalism is not working images
Anders Romelsjö kommentar:
Det finns verkligen olika uppfattningar och hur man bör tackla den. Låt mig föreslå som alternativ en socialism med kraftigt ökad demokrati som också omfattar det ekonomiska livet. Med en samhällelig planering av jordens begränsade resurser.
Kapitalismen motverkar och försvårar samarbete för att lösa mänsklighetens stora problem. Ett stort problem är att den framgångsrika demoniseringen av socialism och marxism, där massmedia för fram att socialism är lika med det mest negativa i de första försöken att bygga socialism i outvecklade samhällen, starkt hotade från omvärlden. Ett annat problem är att den lilla härskande klassen på långt mindre än 10 % av människorna, beroende på definitionen, med all sannolikhet kommer att använda våld för att behålla sina privilegier och en orättvis otrygg krigisk värld.

Det helt dominerande produktionssättet, kapitalismen, var grundat på konkurrens mellan olika företag, där var och en strävar efter största möjliga vinst. Konkurrensen är till stor del satt ur spel genom att en allt mindre grupp kontrollerar alltmer av de väsentliga produktionsmedlem och resurserna. En liten grupp, kapitalisterna, får vinst på andras arbete (utsugning) för att använda denna efter eget gottfinnande och inte för samhällets bästa. Konkurrens i sig kan vara sporrande, utvecklas ej mer. Men ett produktionssystem som baseras på vinstintresse, där en liten, liten minoritet fattar besluten med ingen eller begränsad insyn från folkmajoriteten är inte demokratiskt och inte heller optimalt då det gäller att på bästa sätt nyttja jorden begränsade resurser och låta alla få en rimlig del. Kapitalismen har inneburit kraftigt ökad produktion och produktivitet, men också världskrig, miljöförstöring, girighet, korruption och mutor för att få större marknader osv. Och nu ökad arbetslöshet och ökande socioekonomiska klyftor sedan 3 decennier.
Dess svagheter är tydliga:
-33 % av jordens befolkning lever i stor fattigdom (FN, 2011);
-De ekonomiska skillnaderna inom länder och mellan många länder har ökat. Forskning har visat att det finns ett starkt samband mellan graden av ekonomisk ojämlikhet i ett land och nivån av ohälsa och sociala problem (Wilkinson & Pickett. Jämlikhetsanden. Se min recension i Läkartidningen 2010, (www.lakartidningen.se/arkiv).
– Boston Consulting Group har rapporterat att 0,1 % av jordens invånare kontrollerar mer än 20 % av tillgångarna på jorden;
-20 % av tillgångarna hos världens miljardärer skulle räcka till för att ge alla jordens invånare tillräckligt med mat, skolunderbyggnad och hälso- och sjukvård enligt vissa beräkningar (Toussaint & Millet. Debt, the IMF and the World Bank. Monthly Review Press, 2010);
-Kapitalisternas förmögenheter har främst skapats av andras arbete – i sig djupt odemokratiskt;
-Om kapitalismen utgick från analys av vilka behov som främst behöver tillgodoses skulle fattigdom, mat- och vattenbrist snabbt försvinna;

-Varor tillverkas medvetet för att ha begränsad livslängd;
-I en demokratisk planerad humanitär ekonomi skulle alla få arbeta;
-I stället för företagshemligheter och reklam av osäker kvalitet samarbete (Många miljarder kan sparas om läkemedelsbolagen delade på kunskap och forskning)
-I stället för allt allvarligare och redan delvis irreversibel klimatförstöring behövs samarbete;
-I stället för ökad rustning (f.a USA har rustat kraftigt efter kalla krigets slut, svarar för närmare hälften av jordens militärutgifter, har 700 militärbaser och bedrivit angreppskrig i råvarurika Irak och Afghanistan.
-I USA, lever drygt 40 miljoner på matkuponger, och medianlönen har ej ökat sedan 1974 enligt statistik).
Doktor om kapitalism
Största hindret för en verkligt demokratisk, ansvarsfull och humanitär ekonomi är dels vinstintressen hos en mycket liten grupp som kontrollerar och kontrolleras av kapitalismen och dels förkrossande ideologiskt försvar av dagens läge. Statens roll är här att slå vakt om den bestående ordningen, med våld om så behövs. Den demokrati som många tror är optimal är det inte alls – det djupt odemokratiska produktionssystemet lämnas utanför.
Största tillgången för att genomföra den nödvändiga genomgripande förändringen är samverkan mellan den stora majoriteten av människor på jorden baserad på ökad insikt och solidaritet. Klasskamp för ökad rättvisa.
Större insikt hos folket?
* I en opinionsundersökning 2009 av BBC World Service med 29 000 svarande i 27 länder (BBC World Service. Poll. Wide dissatisfaction with capitalism – twenty years after fall of Berlin wall) menade endast 11 % att kapitalismen fungerade väl och att ökad reglering inte var en bra idé. 23 % ansåg att kapitalismen var fundamentalt bristfällig och att ett nytt ekonomiskt system ”a new economic system” behövdes. En majoritet, 67 %, menade att regeringar borde fördela välstånd mera jämnt.
* En annan opinionsundersökning i USA 2009 fann att endast 53 % av de svarande ansåg att kapitalism var överlägset socialism. Bland dem som var under 30 år föredrog 37 % kapitalism medan 33 % föredrog socialism. (New Poll: Socialism is Gaining Popularity in America. Cleveland Leader, 9 april 2009.
*Man kan också notera att 45 % i en opinionsundersökning i USA år 1987 trodde att det berömda uttrycket Karl Marx Kritik av Gotha-programmet (De tyska socialdemokraternas program 1875) ”från var och en efter dennes förmåga, till var och en efter behov” fanns inskrivna i USA:s författning. (Poll on Constitution Boston Globe Magazine 13 september 1987.
ALLTSÅ, en annan med demokratisk och mer jämlik värld är inte bara möjlig – den är nödvändig och den har stöd i människosläktets utveckling, och genetik (Se t.ex. Göran Greiders bok ”Den solidariska genen” som väl och balanserat sammanfattar kunskap om ”människans natur”).

Förslag på några punkter för socialismen.
-De centrala produktionsmedlen, kontrollen över naturresurser hamnar i folkets händer, rimligen via valda ombud. Då kan ekonomin planeras långsiktigt. Redan i de mycket fattiga länderna Sovjet och Kina kunde detta ske. Man kan planera in så att alla har arbete (som gick då);
-Kreativitet kan uppmuntras som nu;
-Hårdare arbete och mer studier ger rimligen mer ersättning;
-De som arbetar kan få betydligt större inflytande på arbete lokalt och mer aktivt delta i planeringen och diskussionen om samhällets mål – dvs. ökad demokrati;
-Tryck-, yttrande-, religionsfrihet ska finnas – folk ska inte straffas för sina åsikter (undantag rasism etc som nu);
-Genom att media, eller en stor del av media i alla fall, ägs av samhället blir möjligheterna till en allsidig debatt större än nu, rimligen;
-Om majoriteten så vill (vilket är mycket troligt) blir det ett samhälle som präglas av mycket större ekonomisk och social jämlikhet, ingen/liten arbetslöshet och större trygghet.
-Samarbete mellan socialiserade företag gör att kostsamt dubbelarbete och industrispionage kan elimineras;
-Självklart ska man kunna få byta jobb, oklart hur man kommer att vilja sköta det, kanske blir det olika i olika länder;
-Miljö- och klimatfrågan kan hanteras seriöst, inte som nu.
-Saklig och om möjligt vetenskaplig baserad kunskap ersätter vilseledande reklam -(men kan förmedlas lika slagkraftigt och ”roligt”).
Socialismisforever

För detta behövs massrörelser med bas i arbetarklassen och klart utformade, mer konkreta program än dagens för en demokratisk, socialistisk värld. Det gäller att i fråga efter fråga ge information om och förslag på hur detta ska ske. Vi måste satsa på kamp för en bättre och rättvisare värld och inte inbilla oss att dagens är den bästa möjliga. Det behövs ideologiskt arbete, förslgsvis baserad på användning av marxismen på dagen värld, konkret analys av konkreta förhållanden och trovärdiga modeller av en framtida socialistisk värld

i Andra om:,, kapitalism, ,

Konfererensen Slutdokumentet SvD 17/7 (P Alestig) Ulf Karlströms blogginlägg 27/7 Jaobinsiten DN Debatt 26/7