Med benäget tillstånd av skribenten Sven Hofman publiceras detta inlägg om vår världsdel och dess historia mot bakgrund av händelser i Ukraina som nu står i fokus. Sven Hofman har här tidigare publicera ett inlägg om demokratisk nationalism, inlägget ”Fascister bär inte knätofs” i april, ”Tillståndet i vår närmaste omgivning” i maj ”Gränslöst okunnigt – om ledare, historia och krig” som juli, som inspirerades av en ledarartikel i Svenska Dagbladet av Ivar Arpi. I september kom ett blogginlägg med anledning av att då Hans Kungliga Höghet Karl XVI Gustaf då varit Sveriges monark och statschef i 40 år, och senast ”Demokratins vägröjare – lärdomar från Första Världskriget” 6 januari.

* Frågan som behandlas har fått ännu större tyngd och aktualitet till följd av händelser senaste dygnet.

Blogginlägget.
I en intervju med Der Spiegel on-line säger Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier med anledning av krisen i Ukraina: ”Russia is a European country and I want it to stay that way. There are justifiable criticisms of Russia – we have significantly different ideas about the rule of law and civil liberties.”

Det är klarspråk. Det latinska, det germanska, det slaviska Europa hänger historiskt sammanhang. 1900-talets två stora krig var europeiska krig, och det var också Napoleonkrigen. I alla dessa deltog Ryssland. Ryssland intervenerade också i de europeiska inbördeskrigen, eller revolutionerna, 1848–49. På gott eller ont, det kan man ha synpunkter på.

I intet av dessa fall var Ryssland den angripande parten – om man bortser från aggressionen mot Finland och de baltiska staterna i andra världskrigets inledningsskede. I de flesta av dessa konflikter stod Ryssland och Tyskland mot varandra. Först i ett sent skede bytte de tyska staterna sin lojalitet mot Napoleons Frankrike och slöt upp på Rysslands (och Englands och Österrikes) sida. Och den taktiska alliansen mellan Sovjetunionen och Hitlertyskland var endast ett förspel till den verkliga konfrontationen.

Bismarck insåg, liksom Steinmeier, att ett gott förhållande mellan Tyskland och Ryssland borgar för fred. Det gjorde även utrikesminister Walther Rathenau, arkitekten bakom Rapallo-pakten på våren 1922 mellan första världskrigets stora förlorare; för detta fick han plikta med sitt liv när högerextrema paramilitärer sköt honom på öppen gata i Berlin vid midsommartid samma år. Det var samma kretsar som förde fram Hitler och den tyska politiken för världsherravälde. Syftet var att krossa Sovjetunionen, förinta Ryssland, kolonisera slavernas land.

Den ukrainska ultranationalismen som har tagit över i Kiev beskrivs som en europeisk politisk kraft, och det går inte att anmärka på det. Europa rymmer många politiska system. Betydande europeiska stater dök under för fascismen under 1900-talet, och så kan det fortfarande gå. Det europeiska sammanhanget är starkare än så.

Det går inte att reducera till den Europeiska Unionen och andra statliga samarbetsformer. Till det europeiska statskretsen hör även Turkiet, resterna av det östromerska riket, som under sin osmanska nedgångsfas på 1800-talet – med omfattande besittningar i Nordafrika och Mellanöstern – allmänt kallades ”Europas sjuke man”, ett epitet som torde härröra från den ryske kejsaren Nikolaj I (1825-1855). Inte heller Storbritannien kan räknas bort från Europa, även om landet har haft en tendens att göra det självt, även om det länge hade ett kolonialvälde i andra världsdelar. När Michail Gorbatjov vid kalla krigets slut talade om det gemensamma ”europeiska huset”, räknade han självklart Ryssland, liksom de europeiska sovjetrepublikerna, dit.

Den pågående – retoriska – exkluderingen av Ryssland från den europeiska statsgemenskapen har dåligt på fötterna. Utrikesminister Steinmeiers markering är därför välkommen. Steinmeier och den tyska regeringen inser att en antirysk inringningspolitik inte ligger i det övriga Europas intresse. Russofobin, om den är ukrainsk eller tysk eller svensk, gör Europa som helhet skada, eftersom den minskar möjligheterna att dra in den ryska marknaden i ekonomin på ett fullskaligt sätt och möjligheterna att tillgodogöra sig den ryska kulturen som för de flesta människor, inte minst för illa underrättade russofober, återstår att upptäcka och tillgodogöra sig.

Ukrainare av olika nationalitet har under sin kris inte haft att välja mellan Ryssland och Europa, som den västunderstödda propagandan velat ha det. Ukraina är givetvis sedan länge ett europeiskt land – en sådan sak avgörs inte av ett hastigt regimskifte, den bestäms av historien.

intressant.se Ukraina, Ryssland, fascism, politik, USA, statskupp krig, desinformation ekonomi imperialism, kapitalism Kina EU, Ryssland Obama, kriminalitet,