DN Debatt publicerade 8/12 artikelnRösta nej till avtalet mellan EU och Kuba som kan läsas som bakgrund till kritiken mot artikeln.

Den kritiska analysen nedan är skriven av Zoltan Tiroler, en av landets främsta Kuba-kännare, som berikat bloggen med andra artiklar om Kuba. Artikelns titel ”EU överger sin ”gemensamma ståndpunkt” – de förklädda liberalerna i CRD rasar”, som jag förkortat och modifierat.

Artikeln.
Civil Rights Defenders (CRD) går i DN 161207 till storms mot det avtal som förhandlats fram mellan Kuba och EU. 12 december är det tänkt att avtalet om politisk dialog och samarbete ska undertecknas av EUs ”utrikesminister” Federica Mogherini och Kubas utrikesminister Bruno Rodriguez. CRD gör i DN-debatt ett sista försök att stoppa avtalet, som måste godkännas av EU-parlamentet.
Avtalet handlar i korthet om att EU nu överger sin ”gemensamma ståndpunkt” gentemot Kuba som gällt sedan 1996 och ingår ett avtal som påminner om det man har med alla andra länder i Latinamerika.

Den ”gemensamma ståndpunkten” var något som drevs igenom i EU av Spaniens dåvarande regering under extremhögerpolitikern Jose Maria Aznar, under USA:s översyn. (Aznar är fortfarande är djupt involverad i försöken att undergräva de progressiva regeringarna i Latinamerika). Den innebar att EU krävde lagändringar i Kuba och att samarbete bara skulle ske med icke-regeringsanknutna organisationer. Man förbehöll sig rätten att finansiera olika sociala och politiska aktörer som arbetade i samma riktning som EU. (Dvs. samma grupper som organiseras av USA).
Kuba betraktade detta förstås som inblandning i landets inre angelägenheter och EU blev i praktiken fullständigt isolerat i Kuba. Syftet att påverka Kubas politik nåddes inte. En del EU-länder har på bilateral basis under tidens gång förbättrat relationerna med Kuba. Sverige har hört till de mest hårdnackade förespråkarna för den ”gemensamma ståndpunkten”.

Precis som Obama insett att blockaden misslyckats med att få den så hett eftertraktade ”regimförändringen”, så har också EU:s politik nått vägs ände. Varken invasion, terrorattentat, blockad eller isolering har lyckats få kubanerna på knä. Och det är här knuten ligger.
Liberalernas glödande hat mot Kuba kommer ur frustration över att USA inte lyckats återinföra kapitalism och marknadsekonomi.
CRD pratar om ett ”tydligt värre förtryck”, vilket de alltid gjort. Man undrar om det, med dessa ständiga förvärringar, kan bli så mycket värre. Samtidigt har varken katolska kyrkan eller Amnesty några samvetsfångar i Kuba. Självklart inte heller ”försvinnanden”, tortyr och politiska mord, som är förfärande vanligt i regionen i övrigt.
CRD kräver utrymme för ”civilsamhället”, vilket syftar på de små dissidentgrupper som organiseras och finansieras av USA. I år bland annat med de 30 miljoner dollar som USA avsatt för ”regimförändring”. Dessa grupper har fått stöd från såväl svenska KD och L. Men detta ”civilsamhälle” är ignorerat av kubanerna som uppfattar dem som landsförrädare. De flesta bedömare har insett dessa gruppers minimala betydelse, också USA:s diplomater. I de dokument, som läckt ut tack vare Wikileaks, klagar de på dissidenterna som ”bara är intresserade av pengar”. Däremot är dessa grupper viktiga i utlandet för kampanjerna mot Kuba och CRD gör desperata försök att hålla liv i dem och blåsa upp dem till något de inte är.

CRD, som bland annat finansieras från USA (enligt deras egen hemsida), är i mycket ett uttryck för USA:s utrikespolitik. De koncentrerar sina ansträngningar, inte på länder där brotten mot de mänskliga rättigheterna är särskilt grava, utan länder som inte dansar efter USA:s pipa. Erik Jennische, en av undertecknarna av debattartikeln, har liksom flera andra i CRD sin bakgrund i liberalernas SILC som gjort kampanjerna mot Kuba till sitt adelsmärke.
CRD håller envist fast vid den misslyckade politik som västvärlen under snart 60 år försökt tvinga kubanerna att acceptera: flerpartisystem syftande till marknadsekonomi och kapitalism. Den värdighet som kubanerna uppnått genom att få lära sig läsa och skriva och bli fullvärdiga medlemmar i sitt samhälle vill CRD och liknande beröva dem. CRD kräver naivt ”förändringar i det politiska systemet”. Det visar hur lite de känner Kuba och kubanerna. Kuba ingår inga avtal som inkräktar på landets suveränitet. En kubansk regering som förhandlar med USA/EU om sitt politiska system skulle förlora all legitimitet i kubanernas ögon.
Om CRD, mot all förmodan, tillsammans med andra högerkrafter skulle lyckas stoppa avtalet innebär det bara ytterligare kollektiv bestraffning och sten på bördan för vanliga kubaner. Men det är väl liberalernas sätt att värna de mänskliga rättigheterna.

i Andra om: Kuba, Afrika,EU, demokrati, Massmedia, USA, Politik, Fidel Castro, Mandela internationalism solidaritet