Siffran i sig är fullkomligt makalös och ofattbar. Att Sverige fort-sättningsvis ska vara bland de få länder som är nettobetalare till EU strider mot borgarnas tal om kris för Sverige.

För hur kan Sverige, som inte ens har råd med sina egna sjuka och pensionärer, tvingas att betala en massa miljarder när vi knappt får något tillbaka?

Eller ljuger borgarna för befolkningen hemmavid?

Att kostnaderna ska öka igen beror på utvidgningen av unionen. EU-ländernas ekonomier fungerar som kommunicerande kärl där de rikare länderna får ge till de som inte är lika rika.

Så fungerar det och så ska det fungera framöver också.

(Möjligen kan man ju tycka att PJ Anders Linder & Co ska sänka sin profil något eftersom de, liksom Frankrike, är föremål för socialhjälp till följd av dålig ekonomi.)

Men det är ändå något som håller på att hända i Europa nu. Margot Wallström talar om sin plan D och säger att Europa måste komma bort från att vara ett elitprojekt.

Det är sant, och budskapet verkar ha gått fram till politikerna. I alla fall till vissa av politikerna..

Samtidigt betyder det att Turkiet, Kroatien och Ukraina kan lägga sina planer på inträde i EU på hyllan ett stort antal år.

Är vi klara över vad det kan få för konsekvenser?

Ett nej till Ukraina, Kroatien och Turkiet kan få inrikespolitiska konsekvenser för dem, och på sikt också utrikespolitiska.

Likafullt så förespråkar jag inte en ökning av Sveriges EU-skatt. Vi ska betala mindre och de franska bönderna ska ha betydligt färre av våra skattekronor.

Våra EU-avgifter ska inte utvecklas till att bli en ”fredsskatt”, något som annars verkar vara på väg.

Hela EU-projektet börjar alltmer ifråga-sättas av Européerna.

Vår regering, vilken den än må vara, ska givetvis ta maximal hänsyn till det och sätta igång att skala ner det överstatliga samarbete som redan finns.

Det är väl alldeles tillräckligt om vi har en frihandelsunion?