Etnicitet och imperialism i Syrien – riksdagsmän skriver till Putin


Dagens gästbloggare är Hans Öhrn. Han är frilansjournalist med inriktning på internationella frågor och som i maj besökte Syrien och bland annat intervjuade företrädare för oppositionen. Tillsammans med mig har han publicerat artikeln ”Syrien – en bricka i USA:s spel mot Kina” i FIB-Kulturfront nr 8 2012, som nyligen kom ut. Se http://www.fib.se.

En grupp som kallar sig Riksdagsnätverket för demokrati och mänskliga rättigheter i Syrien har skrivit brev till Rysslands president Vladimir Putin. I brevet uppmanar de Putin att ge upp sitt motstånd mot utländsk inblandning i Syrienkonflikten och stoppa alla vapenleveranser till landet. Jag behöver knappast påpeka att i nätverket ingår riksdagsledamöter för samtliga riksdagspartier, med undantag för moderaterna, och sverigedemokraterna (som förmodligen inte tillåts vara med). Ordförande är för övrigt en vänsterpartist, Amineh Kakabaveh. I brevet krävs också att de som gjort sig skyldiga till krigsbrott i Syrien ska ställas inför rätta. Sansade krav kan tyckas, men problemet är de är felriktade.

Nätverket beskriver situationen i Syrien som sådan att ”regimen” (den syriska regeringen) ägnar sig åt att massakrera invånarna medan oppositionsgrupper framför allt attackerar ”syriska säkerhetsstyrkor”.

Sättet att skriva är typisk. Häromdagen hade DN (24/8) en artikel om Syrien som inleddes: ”Kvinnor och barn dödas av den syriska regeringsarméns artilleri i Aleppo. Men även rebellernas vapen skadar civila i staden”. Alltså, regeringen dödar kvinnor och barn medan rebellerna skadar civila. En viss skillnad. En sådan beskrivning vädjar till invanda föreställningar hos oss att det är ett avskyvärt brott att döda kvinnor och barn, betydligt värre än att ”bara” skada civila.

Konflikten i Syrien beskrivs ofta i etniska termer. På samma sätt som ”kvinnor och barn”, ”döda”, ”skada” och ”civila” appellerar till invanda föreställningar gör begreppet etnisk det. Vi talar till exempel om etnisk mat och menar då sällan köttbullar med lingon. Etniska svenskar går förvisso att använda i vissa sammanhang men det är inte riktigt rumsrent. I huvudsak är etnisk något som andra är eller omhuldar, inte vi själva. Etniska konflikter är sålunda något särdeles primitivt och vi beskriver sällan konflikter i vårt närområde som etniska.

Simone de Beauvoir slog en gång fast att man inte föds till kvinna, man blir det. (Man?). Med det menade hon att till och med ett väletablerat begrepp som kvinna kan ses som en social konstruktion. Samma sak och ännu tydligare är det med etnicitet. Jude, grek, muslim, skåning eller kurd är inget annat än invanda (van)föreställningar i våra hjärnor. Sådana föreställningar kan etableras och raderas ur vårt medvetande, snabbare än vi tror.

När jag besökte Syrien i våras slog det mig hur etnicitet var (icke) närvarande i många situationer. Någon kunde till exempel presentera sig ”Hej, jag heter…och är alawit, det här är min fru och hon är armenier”. Med det vill han säga att etnicitet inte betydde något. Ordförande i Lärarförbundet blev vit i ansiktet när jag frågade honom vad han tycket om att det nu fanns kurdiska skolor i Damaskus. I stället för svar på frågan fick jag en föreläsning om att etnicitet inte spelade någon roll i Syrien, det var bara något vi västerlänningar fått på hjärnan.

Detta sätt att behandla etnicitet har sina förklaringar. Imperialismen har alltid utnyttjat och skapat etniska motsättningar för att kunna styra och kontrollera. Syrien är inget undantag. Frankrike utnyttjade sig av den taktiken innan Syrien blev självständigt. Från mitten av förra seklet har emellertid Syrien dominerats av olika politiska krafter som har haft en vilja att bygga ett syriskt nationalmedvetande över (skapade) etniska gränser.

Att vara statlig anställd i dagens Syrien innebär att man ses om en del av det nationella projektet. Därför mördas posttjänstemän, lärare och (fabriks)arbetare av de så kallade rebellerna. Genom att spela på det etniska kortet försöker nu imperialismen bryta sönder det nationella projektet Syrien för att återigen kunna härska och styra oinskränkt.

Putin har för närvarande inget intresse att spela med i detta parti och det ska han ha all heder för.
Kravet på att krigsförbrytarna i Syrien ska ställas inför rätta borde istället riktas till Bildt och Reinfeldt med följdkrav på att de i detta sammanhang ställer sig själva bakom skranket. Sverige deltar med övriga imperialistmakter i det projekt som går ut på att bryta upp Syrien enligt tidigare skapade etniska linjer. Riksdagsnätverket är en del av detta projekt och det är därför kanske inte så konstigt att det leds av en person som inledde sin politiska bana som kurdisk barnsoldat i de iransk-irakiska bergen.


i Andra om: , ,, , , , , , ,

DN 30/8 Veritas 26/8 Daily Star Sana 26/8 Sunday Times 19/8 DN 19/8 SvD 19/8 Aftonbladet 19/8 Expressen 19/8 New York Times 3/8 DN 11/8
NY Times 4/8 SvT DN SvD Aftonbladet Expressen DN ledare 3/8 DN Croneman 31/7 DN 2/8 DN2 2/8 Skelton i the Guardian 12 juli DN 1/8 Aftonbladet 2/8 DN huvudledare 31/7 SvD 1/8 DN ledare 31/7 DN Joscha Fischers kolumn 30/7

  4 comments for “Etnicitet och imperialism i Syrien – riksdagsmän skriver till Putin

  1. 31 augusti, 2012 at 09:39

    Visst finns det etniska minoriteter som utnyttjas av imperialismen, men att skriva att alla människor som definierar sig i etniska termer lider av ”(van)föreställning” tycker jag är fel. Många ursprungsfolk och minoriteter driver en helt legitim kamp mot förtryck och rasism. De borde vara våra vänner i kampen för en rättvisare värld.

  2. 31 augusti, 2012 at 11:47

    Vi som sett brevet från de 6 riksdagsmännen, en från varje riksdagsparti utom moderaterna och SD, noterade att det var skrivet på Riksdagens brevpapper (http://www.mp.se/files/261100-261199/file_261168.pdf). Det verkar då ha en officiell karaktär. Man kan fundera på hur väl brevets innehåll återspeglar Sveriges officiella utrikespolitik och om det är förankrat på UD. Tre av de sex riksdagsmännen sitter i Utrikesutskottet. Nyfiken på detta kontaktade jag då en vän, som satt i Riksdagen på 60- och 70-talet, var minister, och sedan satt i Riksdagen på 2000-talet, och fick information om hur brevpapper kan användas. Liknande information fick jag från Riksdagsinformation igår. Det är alltså stort svängrum för den enskilde riksdagsmannen/-kvinnan att använda brevpappret och ge brevet officiell karaktär. Man kan utgå från att mottagaren inte alltid vet det, och kan tro att ett sådant brev från enskild ledamot återspeglar hela Riksdagens åsikt.

    Här följer informationen från den erfarne riksdagsmannen:

    ”När det gäller användningen av riksdagens brevpapper, råder det enligt min minnesbild stor frihet för den enskilde riksdagsmannen. Samtidigt gäller att ledamoten varken lyder under offentlighetsprincipen eller är skyldig att diarieföra sin korrespondens. Tur är väl det, det skulle aldrig fungera. Till skillnad från en del andra parlament har den enskilde ledamoten i Sveriges Riksdag inte en sådan stab att man kan ställa sådana krav. Dessutom tror jag det är en ideologi, att ledamöternas kontakter ska skyddas från insyn, för att de ska kunna ta ställning helt fritt. Det kan man naturligtvis diskutera, andra länder har ju som jag tycker bättre regler när det gäller t ex mottagande av gåvor, just för att skydda integriteten i beslutsfattandet. Men det ser ju ut att komma nu, sedan moderaterna har backat från sin nejsägarposition.

    Men när det gäller enskilda ledamöters brev får man nog leva med att varje ledamot själv avgör vad han/hon vill skriva, och att det ofta sker på riksdagens brevpapper. En del ledamöter skaffar sig naturligtvis eget brevpapper med både Riksdagen och det egna namnet i huvudet, men det orkar inte alla göra, särskilt inte nu, när man skriver det mesta på datorn i alla fall. Och om ett antal ledamöter skriver ett brev tillsammans går det ju ändå inte.

    I det speciella fall som Du nämner kan man nog ändå utgå från att det är ganska representativt, eftersom det var underskrivet av ledamöter från alla partier utom SD. Det förekommer ju då och då, att sådana initiativ tas, och även om de inte är formellt underställda riksdagsgrupperna, ännu mindre något formellt riksdagsorgan, brukar ledamöter som skriver under något utrikespolitiskt upprop med representanter för andra partier förankra sig, i varje fall med sitt partis representanter i utrikesutskottet. Sedan ligger det i sakens natur, att en del ledamöter är mer ”aktivistiska”, och kanske skriver djärvare formuleringar, än andra, och att de som själva sitter i utrikesutskottet måste vara mer noga med att förankra sig hos partiets ledning eller hela sin riksdagsgrupp. Nu har jag inte sett detta upprop, men om det var underskrivetav ledamöter som tillhör utrikesutskottet, kan man nog utgå från att det är förankrat i deras partier, formellt eller informellt.”

    Men, som sagt, riksdagsledamöternas undertecknande av upprop, brev etc , är ganska oreglerat. Och ledamaöternas användning av riksdagens brevpapper likaså, om inget har ändrats på senare tid(.Om Du vill ha absolut visshet i den formella frågan om brevpapperet, kan Du t ex ringa Riksdagen 786 40 00, kammarkansliet.Fråga t ex efter Mats, Du kan hälsa från mig.)

    Att man i detta fall i ett brev till Putin inte nämner andra staters stöd till andra parter i konflikten, speglar nog – tror jag – en ganska allmän uppfattning i riksdagen, att det är Ryssland och Kina som hindrar FN från att agera för att få slut på dödandet av civila från regimens sida. Det betyder ju inte att man tycker att den andra sidan, det konglomerat som kallas rebellerna, är några änglar, eller att man vet vad som skulle bli resultatet om regimen Assad tvingas bort.

  3. 31 augusti, 2012 at 17:55

    Tack ”gästbloggare” Hans Öhrn för ett utmärkt och klarläggande inlägg. Nu vet vi vilka som skrivit under brevet till Putin. Gruppen som kallar sig ”Riksdagsnätverket för demokrati och mänskliga rättigheter i Syrien” engagerar sig för utländskt militärt ingripande i Syrien. Undertecknarna av brevet ställer sig på USA:s sida (kunde varit Hillary Clinton som formulerat brevet) och intar ställning i ledet vid sidan av Turkiet-Saudiarabien-Quatar. USA:s vasallastater vilkas legoknektar
    nu mördar och torterar inne i Syrien. Undertecknarna blundar totalt för allvaret i den utländska inblandningen i Syrien och dessa främmande makters planerade skapande av tragedin där. Alla dessa svenska riksdagspartier ställer som vanligt upp på USA:s angreppskrig. Låtsas inte förstå vad som sker i Mellanöstern. I detta spel deltar nu även Vänsterpartiet. Ett sorgligt agerande och för mig helt omöjligt att förstå. Ett vänsterparti som ställer upp bakom USA:s imperiebyggande? Hans Öhrn skriver: ”Putin har för närvarande inget intresse att spela med i detta parti och det ska han ha all heder för.” – Rätt och sant. Den ryska statsledningen är också väl medvetna om att när USA väl krossat alla fristående små stater kommer turen till Ryssland. – De som skall ställas inför rätta för krigsförbrytelserna i Syrien är statsledningarna i Turkiet, Saudiarabien, Quatar och USA. Tillsammans med sina där agerande legoknektar. Och svenska politiker och svenska media vid skampålen för sin okritiska underkastelse under USA. – Sverige den lilla schakalen som följer i tigerns-stormaktens spår för att få med en liten bit av bytet.
    Ulla Johansson

  4. NSUN
    31 augusti, 2012 at 18:28

    ”Att man i detta fall i ett brev till Putin inte nämner andra staters stöd till andra parter i konflikten, speglar nog – tror jag – en ganska allmän uppfattning i riksdagen, att det är Ryssland och Kina som hindrar FN från att agera för att få slut på dödandet av civila från regimens sida. Det betyder ju inte att man tycker att den andra sidan, det konglomerat som kallas rebellerna, är några änglar, eller att man vet vad som skulle bli resultatet om regimen Assad tvingas bort.”

    Om historien upprepar sig fran andra inbordeskrig sa ar det ”pay back time” som galler, med mord och andra overgrepp. Oavsett vem som gar segrande ur kriget.

Comments are closed.