Jag har glädjen och förmånen att sitta ute i skärgården och blicka ut över vattnet då jag skriver mina bloggar. Ja, det är lika underbart som det låter. Sedan 7 år har vi för första gången en sommarstuga – och jag som växt upp utan det. Sommarstället ligger på en ö någonstans i en skärgård någonstans i Sverige.
Vi kunde köpa det ganska billigt eftersom det ligger på en arrendetomt.
Vad innebär det att vara arrendator? Jo, man äger inte tomten och huset står på ”ofri grund”. Man sköter om tomten åt Markägaren, grevinnan, som i detta fall inte har någon alternativ nytta till marken, lika litet som till marken hos de övriga knappt 40 arrendatorerna. Nå, betalar Markägaren för denna gratis skötsel av 40-talet tomter av trägna arrendatorer som alla verkar vilja ha det ganska fint på sina lotter? Nej, hon slipper betala hundratusentals kronor för att leja någon att eljest sköta om marken.
En fördel är att det är mycket billigare att köpa en sommarstuga på arrenderad tomt än på egen tomt, och i vår arrendatorförening finns nog få höginkomsttagare.
Man skulle kunna tycka att arrendatorerna skulle få disponera marken de sköter åt Markägaren utan kostnad, men så är det inte. I ställer har vi att betala ett arrende efter 5-årskontrakt. Nå, vem bestämmer arrendets storlek? Det gör Markägaren. Eftersom arrendelagstiftningen är ganska duffus finns här stort utrymme för godtycke. En av arrendatorerna som haft tomten i familjen har fått en höjning på 60 % förelagd – men så blir det inte!
I kontrakten finns en passus om hänsyn till den ekonomiska utvecklingen – som kan tolkas olika. (Har ej ordalydelsen och kontraktet här). Om man är oenig kan man gå till den partssammansatta arrendenämnden som vanligen lägger ett konsensbud mitt emellan förslagen – vilket pressar Markägare till höga utgångsbud.
Vår Markägare, en trevlig grevinna med 100 miljoner kronor i ett holdingbolag (och dottern har fått ärva 600 miljoner av sin far) enligt research av annan medlem i arrendekommittén, föreslår ofta en höjning med ofta 20-35 % för de arrendatorer som i år skulle förnya sina kontrakt. (Kontrakten utgår från olika år, vilket minskar utrymme för samarbete). Detta förslag är möjligen försvarbart om ekonomin har utvecklats ungefär lika starkt sedan 2007. Som alla vet har utvecklingen snarat gått åt motsatt håll. Och det är svårt att sälja sommarhus i vårt område, inte minst då räntorna är låga och vanliga sommarstugor blivit relativt sett billigare.
Men vi har nu fått en mer slagkraftig arrendekommitté, och flera arrendatorer har lyckats att med allas stöd pressa ned förslaget till 2000 kr, dvs. en höjning på kanske 10 % efter 5 år. ”Enade vi stå och söndrade vi falla”, som en av arrendatorerna sa, en f.d. småföretagare sa på mötet i arrendeföreningen. Och andra instämde.
”Men ni kan väl köpa loss edra tomter”, sa en vän på besök. Nej, det kan vi inte. Vi är många fler, vi sköter om marken, men vi får inte köpa denna mark fast vi vill. Det är Markägaren som bestämmer.
Nyligen gjorde 6 av oss en utmärkt insats i arrendenämnden mot grevinnan och hennes och hennes advokat. Jag sticker ut genom att med allas stöd begära en sänkning av arrendet för de kommande 5 åren och även för de gångna 5 åren, och kan belägga att jag fått oriktiga uppgifter av Markägaren.
Men Markägaren måste väl betala skatt i alla fall för sina arrendeinkomster? Enligt våra kontrakt betalar vi hennes skatt. Om det är ett fidiekomiss är det befriat från skatt. Kanske inte så konstigt med nuvarande regering, men (S) gjorde inget åt saken under sina regeringsår. Men vi arrendatorer börjar lära oss att kamp kan löna sig! Och sammanhållningen har stärkts.
i arrendator, politik, arrende, fideikomiss, Sverige, klasskamp, ekonomi, information, skärgård