Förre fp-ledaren och vice statsministern Per Ahlmark (1939-2018) har avlidit. I samma ögonblick som jag läser det påminns jag av Havamal att han kommer att beströs med lovord: ”Fän dör, fränder dör, men ett vet jag som aldrig dör, dom över död man”. Kommen till 72 år kan jag ju känna det skönt att även mina belackare kommer att tala väl om mig och mina insatser, när jag som PA ”kilat vidare”.

I SvD (14/6) kunde vi läsa i en nekrolog att ”Per satte avtryck i sin samtid som få andra politiska ledare i vårt land”. Ja, det börjar traditionsenligt, tänkte jag, när jag läste Majorens och de tidigare fp-ledarnas inlaga. Sedan fortsatte hagiografin. ”Hans tid som partiledare och statsråd blev kort, men hans samhällsgärning sträckte sig över mer än fem decennier”. Det var ingen dålig inspark! En kort tid tid i strålkastarglansen, men påverkade ändå samhället under 50 år. Ja, hur rätt har inte Havamal?

Vidare i nekrologen. ”Även om det framför allt är som ideologisk inspiratör och socialliberal fyrbåk generationer av liberaler kommer att minnas honom, ska Pers konkreta reforminsatser under åren som partiledare inte underskattas”. Här når retoriken sina höjder. Tidigare i artikeln angavs hans tid för insatser kort, men nu görs de plötsligt till närmast monumentala. Med tanke på den beramade scenen där PA vinkar till Volvoarbetarna i Olofström och säger: ”Lycka till” borde väl omdömet av hans insatser snarast betecknas som herostratiskt.
herostratiskt ryktbar allmänt känd på grund av illdåd (efter Herostratos som år 356 före Kristus satte eld på Artemistemplet i Efesos för att bli känd för all framtid). Synonymer

Vi läser vidare om PA: ”Sedan han lämnat regeringen och politiken, ännu inte 40 år gammal, fullföljde han sitt viktiga samhällsarbete som engagerad debattör. Han gick till storms – välunderbyggt och välformulerat – mot företeelser i samhället som han avskydde”.

Ledande fp-are har en nattsvart tradition av att försvara staten Israels barbari. ”Israel och dess rätt att existera inom säkra gränser som blev föremål för ett livslångt, lidelsefullt försvar”, från PA:s sida. Fakta i målet är att Israel inte har några fastställda gränser, utöver de från 1948, vilka överskridits många gånger om. Tvärtom är Israel idag gränslöst, dvs de ökar hela tiden sin areal, på palestiniernas bekostnad.

PA var en vän av Kalla kriget och en svuren antikommunist; läs anti-marxist/anti-vänster. Därmed kommer vi in på PA:s sena insatser inom AK-genren: boken ”Vänstern och tyrraniet” (1994). PA skiljde givetvis inte på ”kommunism” i en degenererad form som i Sovjetunionen under 1960-talet och framåt, eller kommunism/marxism som inspirerande analysverktyg och ideologi.

”Väl underbyggt” är en ren eufemism. PA läste inga källor, utan nöjde sig med sekundärlitteratur av ökända anti-kommunister som Robert Conquest och Richard Pipes, vilka tidigt var ute med sin propaganda. Förutom ett stort antal artiklar i facktidskrifter, kan några centrala verk nämnas; RC ”The great terror (1968, 1994), ”The harvest of sorrow” (1986), ”Stalin: the breaker of nations” (1992), , och RP ”Remaking Russia: Voices from within (1995), ”Den ryska revolutionen (1997), ”Communism: A history (2003), med baksidestexten ”the terrible world religion”, med vilket han avsåg marxismen.

Historiska Institutionen vid Göteborgs universitet finansierade under ett år – 2009/10 – en gästprofessur åt docent Lennart Samuelson. Han gav ett antal offentliga föreläsningar, som för varje gång samlade allt fler åhörare. Det var både roligt och intressant, inte minst för Samuelsson. Vid ett tillfälle satt jag bredvid en mycket välklädd, äldre man. När det blev frågestund sprang han upp och frågade ”hur många människor mördade Stalin”? Samuelsson svarade att han vid nästa föreläsning skulle behandla utrensningarna i SU. ”Jamen, insisterade min välskräddade bänkgranne, du kan väl säga på ett ungefär? Ja, sa Samuelson, börja då med att flytta decimalkommat ett steg åt vänster, i det antal du föreställer dig.

Nathan Shachar förklarade i DN (14/6) att PA ”var ljusets man i en mörk tid”. I artikeln blandar Shackar sin egen reaktionära syn med PA:s. Och bägge var/är nog här vid lag lika goda kålsupare. Shachar skriver att PA hade rollen ”att leda motståndet mot det kommunistpräglade åsiktsförtrycket som härskade i början av 1970-talet till en bra bit in på 1990-talet – det närmaste Sverige varit en främmande ockupation sedan Stockholms blodbad”. DN

Och vidare: ”Det var i detta mörker av enfald och rättrogenhet PA uträttade sitt egentliga livsverk. Han var inte ensam, men han var den skröpliga oppositionens självklara ledare”.

Och slutligen: ”1989 föll muren i Berlin. Året därpå lanserade Kay Glans debatten om vänsterns skuld i SvD och 1994 utkom PA:s bok Vänstern och tyranniet. Boken var frukten av en väldig arbetsinsats”.

Det är troligt att Shachar i hagiografisk tradition (helgonteckning) överdriver PA:s roll. Den svenska högern, storbolagens män och Timbro hade en enorm draghjälp av den internationella utvecklingen. Det handlade primärt om vågen av nyliberalism, symboliserad av Margret Thatchers och Ronald Reagans entré 1979-80, och förvirrande ideologier som t ex postmodernismen. Sovjetblockets sammanbrott blev även en stark impuls i den internationella högervågen; sensu Francis Fukuyamas bok Historiens slut (1989). På svensk botten spelade onekligen PA en viss roll, genom sin försvurna anti-kommunism, i bemärkelsen anti-vänster, och sin aggressiva proimperialistiska hållning.

Så, nu har en kall krigare gått ur tiden. Bevare oss för hans minne!

i Andra om: Per Ahlmark, Israel, Ryssland USA, Politik, media, Israel, utrikespolitik Nato Liberalerna, ”Sverige”, demokrati, massmedia försvaret, imperialism