En bankunion i EU – inget att bry sig om?


Ulf Karlström har skrivit detta gästblogginlägg. Ulf har tidigare publicerat inlägg här om miljö och ekonomi, om så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion och om EU, tex. om bankunionen och ”Varför angriper David Cameron EU”?. Han har skrivit om kanon, unga vuxna och tidigare om privatisering av vården. Han skre om Willy Silberstein och AS i Sverige 4 mars, om ”Det själviska samhället” och senast om ”Den irrationella kapitalismen”. Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), skriver facklitteratur och var ordförande i De Förenade FNL-Grupperna (DFFG) 1968-70, efter Sköld Peter Matthis. Han är också med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”.

Han har i tidigare inlägg här behandlat olika problematiska EU-frågor: 2012: EU och dess vånda 15/9, Vad är egentligen EU 20/10, Bankunion inom EU på gång 8/12, och 2013: Varför angriper David Camerun EU? 24/1, Kan en död debatt väckas till liv? 25/4. Kompletterande material finns på www.nejtilleu.se, som har en utmärkt sökmotor.
EU-frågetecken imagesCAS1TWS5
Inlägget.”I slutet av juni beslöt EU:s statschefer, efter sedvanliga, utdragna nattmanglingar, att ta ett steg till mot en bankunion för EU. Och den 10 juli presenterade kommissionären för finansmarknaderna Michel Barnier ett förslag.

Vad betyder då en bankunion? Den franske kommissionären föreslår att man sätter upp ett EU-råd (byrå) och en krisfond för banker. Centralbanken ECB skall övervaka 6000 banker, varav 200 storbanker svarar för 90 % av omsättningen. ECB skall överlämna ärenden om krisande banker till rådet, som får besluta om avveckling, dvs. konkurs, eller räddning via en fond på 60-70 miljarder euron. Vid konkurs finns en slags ansvarshierarki, där i botten sparare med max 100 000 euro skall hållas skadelösa. Förslaget är en kompromiss och sägs vara till för att hindra stater från att sopa in skattepengar i det egna landets krisande banker, och ytterst förhindra nya finanskriser. Det låter rent av underbart, men är det sant? Kan det överhuvudtaget vara sant?

Bakgrund är både enkel och komplex. Det enkla är att avregleringen av Västvärldens bankväsen skapade en oanad ”finansiell kreativitet”, eller finansiella svindlerier, för att säga det rakt ut. Dessa finanssvindlare har skapat bägge kriserna 2008 och 2011, lyckats få regeringar att stoppa in pengar i bankerna, och därvid skuldsätta stater. Konkursen av finansjätten Lehman Brothers är undantaget från regeln. För Europa och EU tillkommer valutaunionen med 17 EU-länder, vilken skall räddas till vilket pris som helst. Och åtgärder som nu föreslås av EU har kanske mer med Euroland att göra än att försöka minska finanssvindleriet. Det komplicerade beror på den nya världsordning som är under utveckling, mitt under våra fötter, på den mark vi står på.

Den nya världsordningen handlar om hur Västvärlden (kallad Triaden) tappar i ekonomisk och politiskt makt. Det speglas symboliskt i utväxten av G8 till C20, där BRICS-länderna är tunga (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina & Sydafrika). De ekonomiska kriserna har slagit relativt hårdare mot Triaden än mot BRICS och andra relativt stora ekonomier, som Indonesien, Mexico, Nigeria, Argentina m fl länder. Emellertid finns det ett klart beroende mellan Triaden och andra stora länder, som BRICS och råvaruproducerande länder. Det handlar inte om beroendet hos siamesiska tvillingar, men ett beroende är det lika fullt.

Ämnet är spännande och stort, men faller utanför denna korta artikel. Här skall bara ges antydningar. Kinas ekonomiska framgångssaga har varit exportdriven, och denna missgynnas starkt av lågkonjunkturen i USA och Europa. Utslagningen av tillverkningsindustrin i dessa två länder har varit problematisk, men gynnat BRICS m fl länder. Idag har en återindustrialisering påbörjats, vilket tvingar BRICS i större grad att förlita sig på sina stora hemmamarknader. Och den förvandligen låter sig inte ske in en handvändningen. Slutligen har världskrisen, med varierande intensitet i olika regioner, pressat ned efterfrågan och priserna på råvaror och energivaror.

Och vilken är då kopplingen till USA och EU? Utan en årlig tillväxt på 2-2,5 % kan inte räntor betalas och skuldbergen amorteras. Talet om tillväxt är inte bara ett mantra, det handlar närmast om överlevnaden för lånedopade ekonomier. Den precisa kärnan i lånefinansierad verksamhet är att den både skall betala de egna kostnaderna, inklusive vinst, och lånehajarnas verksamhet. Och det gör den inte. Läser man den pessimistiska prognosen från World Economic Outlook, Update, IMF 2013, förestår man EU-och Eurokramarnas nervositet. Hjulen måste fås att rulla samtidigt som banksystemet måste återkapitaliseras och skuldbergen i södra EU tacklas. Inte ens en munvig EU-kommissionär klarar av att hålla så många bollar i luften samtidigt.

Vad säger nu olika kommentatorer?. Nationalekonomen professor Stefan Hedlund (SvD 3/6 -13) menar att EMU-kritikerna har rätt. Gemensam valuta och penningpolitik går inte att bedriva om man inte samtidigt har gemensam fiskal politik (budget). Det bedömer han som uteslutet och menar att av två onda saker som upplösningen av Euroland det minst onda. Andra mer politiskt inriktade, som SvD ledarskribent Ivar Arpi (SvD 11/7 -13) dömer ut bankunionen som ett alltför stort steg mot en EU-federation. Han känner dock av den politiska snålblåsten och garderar sig därför: ”Att tvångsmata EU med en bankunion kan dock visa sig nödvändigt för att rädda europrojektet, men frågan är om det är önskvärt på andra plan”. Rabulisten på SvD Näringsliv, Andreas Cervenka dömer ut förslaget till bankunion som ”en papperstiger” (11/7). Räddningsfonden på 60-70 miljarder euro är en liten vattenkanna som skall släcka skogbranden i eurozonens banksystemets dolda förluster på 1000-2500 miljarder euro.

Frågan är när Alliansen resp Stefan Löfvén skall börja kalla finansiell kreativitet för svindlerier? Kommer vi få uppleva det? Eller är det den lilla vattenkannan som gäller?


intressant.se, , , , , , , ,, , , , , , , ,, ,

Helena Palena SvD 11/7Dagens Industri 11/7 DN 10/7 DN 13/2 DN 2 13/2SvDGlobalresearchSvensson-bloggen Wikipedia Expressen 13/2 Ab 13/2Annarkia Ab 17/1 Kritikerstorm mot Janne Josefsson DN antal miljardärer i Sverige Old Wolf-bloggen Anders Lindberg i Ab 17/1 DN 17/1 DN 18/1 Erik Helmersson DN 7/11 DN 8/11 SvD AB Expressen SvT SR Stiglitz i SvD 4/11Wolodarski i DN 4/11 DN1 17/10DN 2 17/10 DN 3 17/10DN 4 17/10DN 5 1/10 DN 6 17/10 SvD 17/10 SvD om USA-valetAftonbladet 17/10
AB 17/10Expressen 17/10SvT 17/10 SR 17/10 SvT Rapport 24/9 SvD 26/9 Equality Trust SvT Rapport 24/9 kl 19.30 DN Debatt 24/9 Lena Sommestads blogg 24/9 DN recension Rapport 23/9 Dagens Industri 18/9 DN15/3 DN 20/9 recension av Nina Björks bok
SvD
Occupy Wall Street 4/9

  3 comments for “En bankunion i EU – inget att bry sig om?

  1. 13 juli, 2013 at 08:34

    Följande fann jag på bloggen Helena Panela (http://parnassen.wordpress.com)

    En årlig gåva på 5 600 miljarder kronor ifrån skattebetalare skänks årligen till eurozonens banker från Europas politiker. Det har två holländska forskare kommit fram till.forskare kommit fram till.

    Michiel Bijlsma and Remco Mocking presenterar i en artikel på Vox att bankerna i eurozonen får låna till en så låg ränta att man mer eller mindre får 650 miljoner euro per år från politikerna.

    ”Hittills har EU:s banksektor hållit huvudet ovanför vattenytan genom implicita statliga garantier för praktiskt taget alla skulder. /…/ En årlig finansieringsfördel på 0,3 procent av tillgångarna kan kapitaliseras för att motsvara 2 procent av de totala tillgångarna om man antar en diskonteringsränta på 15 procent i proportion till bankernas osäkra vinstutsikter. Med tanke på de totala banktillgångarna på av 33 triljoner euro i eurozonen, talar vi om en implicit garanti på ca 650 miljoner euro”, skriver man i artikeln.

    Att bankerna med de nya Basel III-reglerna endast behöver ha 3 procent i kapital är en av anledningarna till varför bankerna får pengar från staten. Det är någonting som ekonomijournalisten Andreas Cervenka har uppmärksammat i en krönika på SvD Näringsliv.

    ”Litet eget kapital är lika med hög avkastning som är lika med hög bonus och dessutom lika med hög risk vilket i sin tur är samma sak som hög sannolikhet för att staten rycker ut med stora famnen om det går illa”, skriver Cervenka.

    Stora banker som JP Morgan, Bank of America och Citigroup har enligt Andreas Cervenka mellan 7 och 9 procent eget kapital av de totala tillgångarna.

    Europa skänker bort 600 miljarder till bankerna!

  2. Peter Grafström
    15 juli, 2013 at 13:47

    Det var, som brukar vara fallet med diskussioner om världens ekonomi i och för sig intressant men ändå inte särskilt klargörande. Exempel på vad jag menar med klargörande är när man förklarar att USA sedan länge till skillnad från andra har kunnat betala sina statsskulder med sin egen valuta dvs genom att trycka sedlar. Det är förstås det som BRICS vill komma ifrån så att de inte måste stödja dollarn genom att köpa USAs statsbärande papper. Men hur är det med EU i texten ovan. Späds även EUs internt genererade inflation ut på ett liknande sätt som USAs genom att andra(Asien? USA?) stödjer EU?

    • Ulf Karlström
      15 juli, 2013 at 19:53

      Hej Peter,
      Du har helt rätt om BRICS utspel om betalningar i annat än dollar. Det är glädjande även om det inte får något omedelbar effekt.Propagandistiskt har det däremot omedelbar effekt.

      F n på våldsamma s k sedeltryckningar i USA (Fed), Japan (BOJ) och EU (ECB). Det är ytterst en känslig manöver. Det var uppe för debatt på G20. Dock, ännu så länge har inga större inflationstendenser synts, därför att man höjd taket till 2-2,5 %.

      EU utpumpning av euro kommer att märkas i växelkurser världen över, dock inte i relation till de länder, vilka kör med samma metod.

      Så, det finns risk för inflation över 2 %

      Ulf Karlström

Comments are closed.