Dagens Industri skriver 10/3 Fondguru varnar för skuldkris. ”Investerare borde inte gå på den amerikanske presidenten Donald Trumps löften om högre tillväxt enligt Bill Gross, förvaltare på fondbolaget Janus Capital som förvaltar motsvarande drygt 17 miljarder kronor. Han varnar för kraftiga ökningar i skuldsättningen runt om i världen. ”Luras inte av Trumps illusion om 3-4 procent tillväxt och skattesänkningars och avregleringars magiska egenskaper”. De senaste tio åren har den kinesiska skuldsättningen mer än fördubblats till 300 procent av BNP. I USA är den något högre, 350 procent. Nyligen
varnade Zhou Xiaochuan, chef för den kinesiska centralbanken People’s Bank of China, för att de kinesiska företagen dragit på sig för stora skulder, skriver nyhetsbyrån Reuters.” …
”Vårt högt belånade finansiella system är som en last med nitroglycerin på en skakig väg”, skriver Bill Gross.
”Ett misstag skulle kunna starta en kreditimplosion där investerare med aktier, högavkastande obligationer och ja, bolån med hög risk, alla rusar till banken”.

Detta får mig att äntligen publicera en viktig artikel om skuldkrisen, en artikel som legat färdig i veckor, men som är lika aktuell som då den skrivs.

In English further down.

Denna intressanta artikel av den marxistiska ekonomen Michael Roberts om världsekonomin väcker frågan om det finns någon annan utväg en socialism?
här
En norsk version av artikeln har publicerats av Pål Steigan,Pål Steigan medan jag – onödigtvis? – lagt ned tid på att översätta den till svenska – allt medan andra planerade blogginlägg får vänta. Bloggarens liv är slitsamt!

Artikeln publicerades i höstas, men är lika aktuell idag, ”trots” Trumps valseger. Jag undrar som lekman vad ”finansmarknaden” ska göra då nästa kris kommer, då tillväxten stannar av. Tidigare har man mött detta med bl.a räntesänkningar för att folk ska låna mer och kunna köpa mer av det som de behöver eller inte behöver. Nu är räntevapnet nästan borta och folk är skuldsatta över öronen.

Efter den globala finanskraschen och den stora recession finns en enorm låneskuld som tynger den kapitalistiska ekonomin i världen.Skuld, efterfrågan och depression Denna skuld är tillsammans med låg profit på kapitalet en väsentlig faktor i de stora ekonomierna, och orsakar vad jag kallar Den Långa Depressionen sedan 2009. Den globala tillväxten har varit lägre än före krisen och världshandeln ökar inte längre. Avstannande världshandel

Om företagen står inför låg lönsamhet på sina investeringar och fortfarande har höga skulder att betala tillbaka, kommer de att vara ovilliga att investera mer. Om regeringarna belastas med höga skulder för rädda bankerna och eftersom arbetslöshet och sociala förmåner är höga (AR=?), så kan regeringar minska de offentliga investeringarna. Om hushållen fortfarande belastas med stora lån, kommer de inte att spendera mer, men spara. Allt detta medför svaga investeringar, låg lön och låg sysselsättning.

Den enda ”räddningen” är att centralbankerna har drivit de globala räntorna ned mot noll (Kommentar:eller till och med infört negativ ränta, som i Sverige), så att skulder och räntebetalning är billigt. Billiga krediter kan användas av företag att köpa tillbaka aktier, betala utdelning och spekulera i obligations- och aktiemarknader. Regeringar kan serva sina obligationer och låna mer och hushållen kan betala sina bostadslån och öka kreditkortsskulderna.

Men risken för global skuld-baksmälla har inte försvunnit. Om räntorna skulle börja stiga eller om ekonomin skulle sjunka in i en recession eller deflation, kan denna skuldbörda förvandlas till en spiral mot kollaps.

Det är vad som oroar internationella ekonomiska organ som IMF och Bank for International Settlements (BIS). IMF har just rapporterat att den globala skulden ligger på en rekordhög nivå. Exklusive banksektorn och skulderna i den icke-finansiella sektorn (företag, hushåll och myndigheter) har den mer än fördubblats sedan sekelskiftet och nådde 152 biljoner dollar förra året, och den ökar fortfarande. IMF: Hantera skulden kloktOm man inkluderar banksektorn konstaterar McKinsey att den totala skulden uppgår till 200 biljoner dollar. Mc Kinsey

Nuvarande skuldnivåer ligger nu på rekordhöga 225% av världens BNP, med ungefär två tredjedelar inom den privata sektorn (hushållslån´, bolån och företagens lån). IMF säger att den långsamma globala tillväxten gör det svårt att uppnå avkastning och,”“setting the stage for a vicious feedback loop in which lower growth hampers deleveraging and the debt overhang exacerbates the slowdown.”” (medför risk för negativ feed-back i vilken lägre tillväxt försvårar skuldsanering och skuldbördan ökar nedgången).” IMF:s finanschefen Vitor Gaspar varnade för att ”överdrivna privata skulder innebär en stor motvind för global återhämtning och är en risk för den finansiella stabiliteten.”

IMF har att bedöma de största riskerna för det finansiella systemet. De europeiska bankerna står inför en kronisk lönsamhetskris. Många har inte kunnat rensa bort äldre skulder (fått dem betalda) ur sina balansräkningar och investerare är alltmer skeptiska till om de kommer att vara lönsamma med sin nuvarande strukturer.

Denna potentiella bankkris har exponerats av problemen för Deutsche Bank, Tysklands överlägset största bank i Europas mest framgångsrika ekonomi. Banken riskerar höga böter från den amerikanska justitiedepartementet för ”vilseledande försäljningsmetoder” av bostadsobligationer till kunder globalt under den stora bostadsboomen som ledde till till den globala finanskraschen. Kanske måste skattemedel tillföras banken. Förra sommaren publicerade IMF en rapport om tyska banker och drog slutsatsen att ”Deutsche Bank verkar vara den viktigaste nettobidragsgivaren till systemrisker i det globala banksystemet”, följt av HSBC och Credit Suisse.IMF om Deutsche Bank Deutsche Bank har 47 biljoner dollar i nominellt värde på utestående derivat. Med andra ord, eftersom den är så stor kommer den att dra många andra banker med sig om den går under.

Samtidigt har italienska banker över 200 miljarder euro i dåliga lån till företag som inte kan betala sina skulder på grund av den mycket svaga italienska ekonomin. Italiens tredje största och äldsta bank, Monte Paschi är på fallrepet och har redan haft två räddningsaktioner.här Och sedan finns det portugisiska banker, varav den största, Espirito Santo, som Monte Paschi, var tvungen att få statligt stöd för att undvika en systemkris.

För det andra har företagen ökande skulder, särskilt i så kallade tillväxtmarknader. Den kombinerade chocken av nedgången i priser på varor och avsaktningen i Kinas ekonomi har gjort den kraftiga ökningen av privata skulder till ett stort hot mot tillväxtekonomier.Krisen i tillväxtekonomier återvänder

Investmentbanken JP Morgan räknar med att skulden för icke-finansiella företag i tillväxtekonomierna har stigit från cirka 73% av BNP innan den finansiella krisen till 106% av BNP. Denna ökning är enorm, i genomsnitt nästan 5% -enheter per år sedan 2007. I tidigare forskning har IMF funnit att en ökning i förhållandet mellan kredit och BNP på 5% eller mer under ett enda år signalerar en ökad risk för finanskris. Många tillväxtekonomier har registrerat en sådan ökning sedan 2007. Därför förstår man kreditanalytiker på Standard & Poor som menar att ”vi har nått en inflexionspunkt (vändpunkt) i företagskreditcykeln”.

Den politiska svaret av de ekonomiskt ansvariga myndigheterna i de stora ekonomierna på den långa depressionen har varit att skära ned de offentliga utgifterna och försöka minska underskotten på statsbudgeten för att få ned den offentliga skuldbördan, medan centralbankerna sänker räntan och trycker upp nya sedlar till värdet av biljoner för att skapa billiga pengar för betalning av skulder och investeringar.

Men skattesänkningar och billiga pengar har inte fungerat någonstans för att få igång världsekonomin. Nollräntepolitik (ZIRP=Zero Interest Rate Policy) har fått ge vika för negativ styrränta (NIRP=Negative Interest Rate Policy) och kvantitativa lättnader (QE=Quantitative Easing) eller tryckning av pengar till bankerna blir en illustration till begreppet ”helikopter pengar” (tryckning pengar för att ge dem direkt till regeringar eller hushåll). Men det kommer inte att göra susen, eftersom denna kredit hamnar bara i banker och i spekulativa finansiella investeringar eftersom lönsamheten i produktiva sektorer fortfarande förblir alltför låg för att uppmuntra till nya investeringar och därmed till tillväxt. Från ZIRP till NIRP

Nu uppmanar internationella organ som IMF och OECD och keynesianska ekonomer ”skatteändringar”. Det stora ämnet är investeringar i infrastruktur, det vill säga att använda statliga medel för att bygga vägar, broar, kommunikation etc. Detta skulle öka investeringar och sysselsättning och hålla igång ekonomier hävdas det. Som jag har sagt tidigare, skulle sådana investeringar utan tvekan hjälpa, men det måste vara enorma för att ha någon effekt. G20-ekonomierna utgör 92% av världsekonomin och år 2014 enades G20 om att höja den årliga tillväxten med hjälp av två biljoner dollar (utan att de specificerade hur det skulle gå till!). Men även om det skedde mer investeringar i infrastruktur, skulle det inte fungera. Som ordföranden i den jättestora investment banken JP Morgan sa ”Jag skulle sätta upp kvantitativa mål på saker som är under regeringarnas kontroll, och den nationella BNP-tillväxten är det inte”, säger Dr Frenkel. ”Hur mycket du än vill hoppa 5 meter kommer du inte att kunna det.”
Investeringar av den kapitalistiska sektorn är 7-8 gånger större än de offentliga investeringarna i de flesta stora ekonomier (Kina och Indien undantagna). En 1% av BNP ökning av de offentliga investeringarna med en biljon dollar globalt, men det är verkligen en nålstick jämfört med den årliga globala investeringar på nästan 20 biljoner dollar.

Regeringarnas villighet att genomföra sådana satsningar motverkas av behovet av att behålla kontrollen över stigande statsskuld. Den offentliga skulden är nu cirka 85% av världens BNP, enligt uppgifter från IMF, utan tecken på någon nedgång. Endast mycket låga räntor gör det möjligt att betjäna denna skuld utan en en strängare finansiell ”åtstramning” (statliga nedskärningar och skattehöjningar). En stor ökning av de offentliga investeringarna kommer att driva skulden upp ytterligare, åtminstone till att börja med.
Så regeringar gör inte vad Keynesianerna (utanför och i IMF) vill. I själva verket förutspår IMF att budgetsaldon kommer att skärpas i både avancerade och tillväxtmarknader nästa år. Morgan Stanley, den amerikanska investmentbanken, räknar med att regeringarna i de utvecklade ekonomierna kommer att underlätta finanspolitiken nästa år, men bara med 0,3% av BNP – vilket motsvarar en ökning av utgifterna på 0,115 biljoner dollar, dvs. långtifrån föreslagna 1-2 biljoner. ”Finansiella lättnader på 0,3% av BNP kommer sannolikt inte att väsentligt öka den globala tillväxten”, säger Elga Bartsch, huvudförfattare till Morgan Stanleys rapport.

Baksmällan för den globala skulden kvarstår och botemedlet billiga och rikliga kredit har inte botat. Alternativet med finansiering via skatter kommer inte heller att vara tillräckliga. Insatser efter de traditionella ekonomiska teorierna monetarism och keynesianismen kommer inte att bota baksmällan, eftersom det kapitalistiska världsekonomin är fortfarande full av för mycket skuld och svalt lönsamhet.
Och nu faller företagens vinster globalt medan skulden fortsätter att öka – med risken för en ny global lågkonjunktur på en annalkande horisonten.

IN ENGLISH

The global debt hangover
The legacy of the global financial crash and the Great Recession has left a huge mound of debt globally that weighs down the world capitalist economy. This debt is a major factor, along with the low level of profitability of capital in the major economies and is generating what I call the Long Depression since 2009. Global growth has been well below pre-crisis trends and world trade growth has ground to a halt.

If companies face low profitability on their investment and still have high debts to repay or service, they will be reluctant to invest more. If governments are burdened with high debts as a result of bailing out the banks and because unemployment and social security benefits stay high, then governments cut public investment. If households are still burdened with large mortgages, they won’t spend more, but save. All this adds up to weak investment and low wage and employment growth.

The only saving grace is that central banks have driven global interest rates down towards zero (or even negative), so that servicing debt is cheap and cheap credit can be used by corporations to buy back shares, pay out dividends and speculate in bond and stock markets; for governments to service their bonds and borrow more; and for households to pay their mortgages and run up credit card debt.

But the global debt hangover has not gone away and if interest rates should start to rise or if economies should drop into recession or deflation, this debt burden could turn into a spiral of collapse.

That is what is worrying the international economic agencies like the IMF or the Bank for International Settlements (BIS). The IMF has just reported that global debt is at a record high. Excluding the banking sector, non-financial sector (corporations, households and governments) debt has more than doubled since the turn of the century, reaching $152 trillion last year, and it’s still rising. If you include the banking sector, McKinsey finds that the total debt reaches $200 trillion.

Current debt levels now sit at a record 225% of world GDP, with about two-thirds of that in the private sector (household mortgages and corporate borrowing). The IMF says that slow global growth (the Long Depression in other words) is making it difficult to pay off the obligations, “setting the stage for a vicious feedback loop in which lower growth hampers deleveraging and the debt overhang exacerbates the slowdown.” IMF fiscal chief, Vitor Gaspar, warned that “excessive private debt is a major headwind against the global recovery and a risk to financial stability.”

The IMF laid out the major risks to the financial system. First, European banks are facing a chronic profitability crisis. Many haven’t been able to clear the legacy debt off their balance sheets and investors are increasingly sceptical they’ll be profitable based on their current structures.

This potential banking crisis has been exposed by the debacle of Deutsche Bank, Germany’s largest bank by far in Europe’s most successful economy. Facing massive fines from the American Justice department for ‘mis-selling’ mortgage bonds to clients globally during the great housing boom and bust leading to the global financial crash, Deutsche has been pushed close to the edge and may have to be bailed out by more public money. Last summer, the IMF did a report on German banks and concluded that “Deutsche Bank appears to be the most important net contributor to systemic risks in the global banking system,” followed by HSBC and Credit Suisse. Deutsche has $47trn in notional value of derivatives outstanding. In other words, because it is so big, if it goes down, it will take many other banks with it.

At the same time, Italy’s banks have over €200bn in bad loans on their books from companies which cannot service their debts because of the very weak Italian economy and slow global growth. Italy’s third biggest and oldest bank, Monte Paschi, is bust and has already had two bailouts. And then there are the Portuguese banks, the largest of which, Espirito Santo,like Monte Paschi, had to be bailed out to avoid a systemic crisis.

Second, there is rising corporate debt, particularly in so-called emerging markets. The combined shock of the commodity-price plunge and China’s slowdown has made the surge in private debt a major threat to emerging-market economies.

Investment bank JP Morgan reckons that the debt of non-financial corporations in emerging economies has surged from about 73% of GDP before the financial crisis to 106% of GDP. This 34%-point increase is enormous, averaging nearly 5%-points per year since 2007. In previous research, the IMF has found that an increase in the ratio of credit to GDP of 5%-points or more in a single year signals a heightened risk of an eventual financial crisis. Many emerging market economies have registered such an increase since 2007. Hence the conclusion of the credit analysts, S&P, that “we have reached an inflexion point in the corporate credit cycle”.

The policy answer of the economic authorities in the major economies to the Long Depression has been to tighten government spending and try to reduce deficits on government budgets to get the public debt burden down, while central banks cut interest rates and print money by the trillions to create cheap money to pay debts and invest.

But fiscal ‘austerity’ and cheap money have not worked anywhere to get the world economy going. Zero interest rate policy (ZIRP) has given way to negative interest rate policy (NIRP) and quantitative easing (QE) or printing money to give to the banks is giving way to the idea of ‘helicopter money’ (printing money to give directly to governments or even households). But it is not doing the trick, because this credit just builds up in banks and in speculative financial investment as profitability in productive sectors remains too low to encourage new investment and consequently growth.

Now international agencies like the IMF and the OECD and Keynesian economists are calling for ‘fiscal action’. The big call is for ‘infrastructure investment’, i.e. using government funds to build roads, bridges, communications etc. This would boost investment and employment and get economies going, it is argued. As I have said before, such investment would undoubtedly help but it would have to be huge to have much of an impact. The G20 economies represent 92% of the world economy and in 2014 G20 ministers agreed to raise annual growth by an extra $2trn (without specifying how!). But even if it were done by more infrastructure investment, it would not work. As the chair of JP Morgan, the US investment bank put it: “I would put quantitative targets on things that are under governments’ control, and national GDP growth is not,” Dr Frenkel said. “As much as you’d like to jump 5 metres without a pole you will not be able to.”

Investment by the capitalist sector is seven or eight times larger than government investment in most major economies (China and India excepted). A 1% of GDP increase in government investment sounds large at around say $1trn globally, but it is really a pinprick compared to the annual global investment of close to $20trn.

And anyway, the willingness of governments to initiate such spending is capped by the need to keep control of rising public debt. Public debt is now around 85% of world GDP, according to the IMF data, with no sign of any decline. Only very low interest rates are making it possible to service this debt without even more stringent fiscal ‘austerity’ (government spending cuts and tax rises). A large increase in government investment will drive debt up further, at least to begin with.

So governments are not doing what the Keynesians (outside and inside the IMF) want. Indeed, the IMF forecasts that budget balances will tighten not relax in both advanced and emerging markets next year. Morgan Stanley, the American investment bank, reckons that the governments of the advanced economies will ease fiscal policy next year but only by 0.3% of GDP — equating to a mild $115 billion increase in spending – nowhere near $1trn or $2trn. “Fiscal easing equivalent to 0.3% of GDP is unlikely to materially increase global growth,” said Elga Bartsch, lead author of the Morgan Stanley report.

The global debt hangover remains and the alka seltzer of cheap and plentiful credit has not cured it. The alternative of fiscal spending won’t work either and won’t be enough anyway. The mainstream economics of monetarism and Keynesianism cannot get rid of this hangover because the world capitalist economy is still drunk from too much debt and starved of profitability.

And now total corporate profits are falling globally while debt continues to rise – with the prospect of a new global slump on a fast-approaching horizon.

intressant.se, skulder, IMF, capitalism, recession, politik, kapitalism,socialism, depression, Kina, jämlikhet,ojämlikhet, ekonomi, demokrati, economy, Keynes, USA, neoliberalism,