Som bekant har musikern David Bowie dött. Jag har aldrig intresserat mig särskilt för honom. Kenneth Lundgren från Örnsköldsvik, som jag träffat i föreningen Folket-i-Bild Kulturfront har intressanta synpunkter. Har fått förmånen att publicera dessa.

Artikeln.
David Bowie är död och han hyllas sedvanligt – som man gör med en världskändis- som en banbrytande rockstjärna och konstnär. Han beskrivs som en gränsöverskridare och en som med sina identitetsbyten och genom att han öppet erkänt sig som bisexuell fört kampen hbtq- rörelsen framåt.

Bowie har aldrig gjort något större intryck på mig då han verkat alltför tunn och spekulativ i sina ständiga skiften. Varken hans musik, texter eller rätt opersonliga röst har haft den tyngd och/eller nerv som jag berörts av. Med det sagt så var det ändå stark av honom att inför sin död genom sin sista skiva och video sända en hälsning till sina fans.
Typisk är, Dennis Dahlqvist, konst- och modekritiker på SVT:s då han i Kulturnyheterna den 11 januari 2016 säger:
”Jag tror att det här med identitetsbytena kommer ifrån att han kände ganska sig instängd i den situation så att säga var född i den engelska arbetarklassen. O den engelska arbetarklassen är ju fortfarande så säga macho och jag tror att inte trivdes i den rollen oc h därför ville han byta identitet och på så sätt blev han Ziggy Stardust vilken var den ganska feminina och androgyna rockstjärnan som på den tiden var väldigt utmanade…. Han betydde väldigt mycket för mig personligen för jag är uppvuxen i arbetarklassen precis som honom och trivdes inte heller i det här machoidealet så jag var en av dom som tog till mig Bowie hade honom som ikon började använda smink i mitten på 70-talet och det var en stor grej. Alltså första gången man kom ungdomsgården med kajal nej här finns risk att man blir ihjälslagen så att det var inte så att det var jätteballt bara, ibland fick man springa hem på kvällarna men det var det värt.”


Jag menar att Dennis Dahlqvist berör viktiga förhållanden i vår tid, det att identitetspolitik är allt och klasspolitik är passé. Det radikalaste man kan vara idag utan risker är att vara feminist och hbtq- korrekt men tala inte om klass och verklig social frigörelse. Tala inte om arbetarklassen annat än som reaktionär. Dessa föreställningar och detta klassförakt binder och får medelklassen att tro de är historiens subjekt.
Fienden är inte storkapitalet utan den medelålders vite heterosexuelle mannen.
David Bowie var alltså ingen jag gillade, då är arbetarungar som Jerry Williams och John Lennon mer i min smak. Den senare med sin “A working class hero is something to be.. “ visar detta liksom Jerry som har den i sin reportrar.

i Andra om: David Bowie, musik,kultur, klass, massmedia, pop, politik, opinion, information,