Våra massmedia skriver sällan om situationen i Irak, där 1 miljon människor dödats, flera miljoner har flytt och där infrastrukturen slagits sönder efter USA:s och Storbritanniens folkrättsvidriga och brutala angrepp, efter flera år av mycket hårda sanktioner som beräknas ha krävts 500 000 barns liv. Den allra bästa informationen om Irak får man på hemsidan för föreningen IrakSolidaritet (www.iraksolidaritet.se). Den 19/3 har 10 år gått sedan Irak angreps. Dagen kommer att uppmärksammas med ett intressant arrangemang av föreningen IrakSolidaritet, där jag även är medlem. Ett nytt nummmer av tidningen ”Brännpunkt Irak” kommer ut till årsdagen.
Det är därför mycket tillfredsställande att få publicera en artikel om en av många förfärliga händelser under senare tid i landet, skriven av Mike Powers, före detta skolledare. Han är ordförande i IrakSolidaritet och medlem i International Anti-Occupation Network (IAON) samt i BRussells Tribunal Advisory Committee. Artikeln publicerades på hemsidan för BRussells Tribunal 26 januari.
Mike Powers artikel.Det har nyligen rapporterats att i Falluja, med omkring 300 000 invånare, dödades minst 10 människor och mer än 100 skadades, bland dem många barn och en journalist. Antalet dödsfall fortsätter att öka då en del av denskadade avlider. Skyttarna, identifierade som armésoldater, kallades in från Bagdad för att förhindra delegationer från andra delar av Irak att delta i de massiva demonstrationerna. Sjukhuset i Fallujah har vädjat till medborgarna att ge blod för att behandla de sårade i denna nödsituation. I sin predikan i Fallujah förra fredagen varnade Mohammed al-Dulaimi, som ledde fredagsbönen, premiärminister al-Maliki för att ”Han borde sluta att försumma våra krav och sluta kränka våra rättigheter. Annars kommer vulkanen explodera.”
Demonstrationer rapporterades också från flera andra städer som Ramadi, Samarra, Mosul och Baquba, Bagdad, Kerkuk och Haweeja. Rapporter säger att många skadades när armén drabbade samman med demonstranter i Mosul. I Baquba Hassan al Zaidi, förklarade en lokal ledare att ”regeringen bör svara mot de krav demonstranter, innan vi startar en revolution och sätta stopp för regeringen”. I den shiitiska heliga staden Naji, söder om Bagdad, uttryckte shejk Sadr al-Din al-Qubanji en högt uppsatt medlem av högsta Iraks islamiska rådet politisk block oro för att protesterna skulle leda ”till en kollaps av hela det politiska processen i Irak ” och tvingades erkänna att protesterna inte är sekteristiska.
I väntan på växande stöd för kraven i protesterna i andra delar av landet greps Uday al-Zaidi (välkänd bror till den berömda sko kastaren mot George W Bush) och Qusay al-Khaffiya, två av ledarna för den nuvarande vågen av protester, i Basra där det mobilisera stöd under de senaste 10 dagarna. Uday al-Zaidi har släppts senare, men ingenting är känt om vad som händer med hans fortfarande arresterade vänner. Gripandet av säkerhetsstyrkorna skedde i Tarmiya, strax norr om Bagdad, och i Diyala-regionen. Säkerhetsstyrkorna hotade imam Sheik Dhari moskén i Abu Ghraib och stoppade folk från att gå till fredagsbönerna.
Al-Maliki blir allt mer isolerat, mer desperat och mer diktatorisk. Han fortsätter arrogant att förneka den nationella och icke-sekteristisk karaktären på protesterna och skyller i stället på terrorister, rester av Baathpartiet och utländska intressen i regionen. För detta ändamål kan man se försök till nyhetsblockad på många områden, inklusive Mosul i Nineve och i söder där armén hindrade media från att rapportera protesterna. Västmedia fortsätter att åtminstone indirekt stödja hans position genom att beskriva demonstranterna, om de alls rapporterar, som Sunni-protester, trots slagord ”för irakiska enhet, nej till sekterism”. Talrika shiitiska, religiösa och lokala ledare har ställt sig bakom protesterna. Solidaritets-initiativet (ICSSI) i det irakiska civila samhället gjorde ett uttalande till stöd för att ”de folkliga protesterna i Irak krävde ett slut på korruptionen, sekteristiska konflikter och orättvisor”. Det betonades att ”yttrandefrihet och frihet att organisera fredliga demonstrationer är mänskliga rättigheter som måste garanteras ”.
Som svar på massakern mot civila i Fallujah, har vice försvarsminister meddelat att han kommer att utse ytterligare ”en kommitté” för att undersöka vad som hände! Det är samma minister som skickade trupper till Anbar för att försöka stoppa demonstrationerna. Den redan utsedda 7-manna flerpartikommittén av ministrar i den gröna zonen parlamentet har i praktiken kollapsat då politiker för sina politiska syften inte på allvar är intresserade av diskussioner om rättvisa. Några av dem är uppenbarligen oroliga för att missnöjet hos det irakiska folket håller på att utvecklas till att man vill ersätta den politiska processen som infördes under den amerikanska ockupationen genom den illegala Bremer konstitutionen, vilket är den viktigaste orsaken till detta dysfunktionella vanstyre. De inser att det inte bara är al-Malikis dagar som är räknade om kraven från demonstranterna inte genast uppfylls. Folket på gatorna fortsätter att göra det tydligt att det inte finns någon återvändo. Tidningen Al Ahram sammanfattade stämningen hos folket i Irak i sin analys av det förändrade politiska landskapet i Irak och de växande kraven i protesterna: ”Avgå, avgå! Folket vill störta regimen”. Det verkar som om de inte har något annat val om kraven skall kunna förverkligas.”
i Andra om: Irak, olja, al-Maliki, FN, Mellanöstern, IrakSolidaritet, Demonstrationer, Falluja, Folkrätt,shia, imperialism, sunni, sekter, USA, Politik, korruption, massmedia infiltration våld, utrikespolitik FN-stadgan sekterism opposition,
BRussellstribunal 26/1 Föreningen IrakSolidaritets hemsida DN 23/1 SvD DN på stan Indiensolidaritets hemsida DN 27/10 Ab SvD Folket i Bild Kulturfront S Hersh i The New Yorker 2007 Aftonbladet – Bildts strategiråd
9 svar till “Dagens Irak – desperate primärministern al-Maliki använder dödligt våld mot fredliga demonstranter”
Kulturförstörelsen i Irak – 10 år efter invasionen
Solidaritetsmöte med Iraks folk
9 mars kl 13:00, ABF Stockholm
Skådespelaren Tomas Bolme inleder med diktläsning
Professor Hashim Al-Tawil,konsthistoriker, talar om kulturförstörelsen under ockupation
och visar bilder.
Den pågående massrörelsen och brott mot mänskliga rättigheter
Arr. ABF och IrakSolidaritet
Tack för informationen redan nu. Dessa möten på årsdagen av USA:s angrepp mot Irak brukar vara mycket bra. Man kan då också köpa kommande numret av tidningen ”Brännpunkt Irak” och annan viktig litteratur.
Detta är en av de mest underliga inlägg jag läst på denna sida. Tyvärr är de flesta fakta korrekta, så det är inte det underliga. Jag har uppgifter om att runt 40 personer dödades runt om i landet i samband med demonstrationer.
Det märkliga är att du inte använder samma bedömning när det gäller Syrien. I Syrien anser denna sida att Assad har folkrätten på sida för att utföra motsvarande åtgärder, då borde ju samma folkrätt stödja al-Maliki.
Prova med att byta ut namn och platser med syriska motsvarigheter.
Likheterna mellan dessa två länder är slående, en av skillnaderna är att Irak har tagit något eller några stapplande steg mot en demokrati. Införandet av demokrati i Irak kommer ta flera generationer och drabbas av många bakslag. Ingen vettig människa tror att ett land utan demokratisk historia kan införa ett sådant system på några år.
Det skulle vara intressant att förstå vad demonstranterna kräver, det är väldigt luddigt på den fronten.
I Irak har vi en av USA stödd och i praktiken initialt tillsatt marionettregering och folkliga protester. I Syrien finns en regering som vill slå vakt om landets självständighet – med stöd av bl.a FN-stadgan, och särskilt initialt fredliga protester, som snabbt trängdes undan av beväpnade, alltmer tydligt religiösa extremister med terrometoder.
Skillnaderna mellan länderna är slående.
Joo, skillnaden är slående ena landet stöds av Ryssland och det andra av USA.
Berätta gärna vad protesterna går ut på och jämför dom med de fredliga protesterna i Syrien.
Om du hänvisar till folkrätten i Syrien borde den också gälla i Irak. Folkrätten tar ju inte hänsyn till styrelseform (även om Irak har gått några fler steg i riktning mot demokrati jämfört med Syrien)
Sedan är det väl tveksamt om folkrätten ger rätten att slänga klusterbomber på sin egen befolkning
Irak är ett land med sönderslagen infrastruktur, hög arbetslös och en icke minst USA understödd etnisk splittring (enligt uppgifter även från officiella företrädare för Irak som jag talat med). Det har varit protester och demonstrationer med olika innehåll. En hel del har rört sig om krav på ökad demokrati, inspirerat av den arabiska våren i Egypten. Dessutom finns tydligen terroristgrupper med självmordsbombningar som i t.ex. Syrien och Mali, om man får tro DN idag.
Jag är emot att fredliga protester möts med våld, var det än sker.
Enligt Arabförbundets negligerade rapport baserat på 166 observatörers rundresa i Syrien för ett år sedan såg man fredliga demonstrationer för och emot regeringen, men en del ömsesidigt våld. En skillnade är att Syrien från början varit utsatt för utländsk stödd intervention (USA & Co, och enligt Pentagonplaner) och med all sannolikhet beväpnade rebeller som använt vapen ibland.
Det är av central betydelse att förstås att Syrien – enligt många belägg även i västerländska källor – är föremål för utlandsstödd intervention och att ”rebellerna” i betydande utsträckning är religiösa extremister som i Mali, vilket i sig hindrar de demokratiska protsterna. I Syrien finns en stor inhemsk opposition (NCB) med parollerna:Nej till vål, nej till utändsk intervention och nej till sekterism, som negligeras i våra alltför partiska och okunniga massmedia. Aron Lund har beskrivit detta i sin rapport om oppositionen ”Divided they stand”.
Klusterbomber är jag emot, i motsats till många stater som USA och Sverige.
Ja, det finns obekräftade uppgifter om att Syriens regering har använt
sådana vapen mot de utlandsstödda rebellerna och att civila skadats elle rdödtas. I alla krig drabbas civila i betydande utsträckning. Det gäller även och inte minst Irak och NATO-bombningarna mot Libyen som torde ha dödats tiotusentals civila och som inget svenskt riksdagsparti var emot.
Håller med (!), det är en slående skillnad. Men likheten i USA:s politik visavi Irak och Syrien är påtagligt i ett centralt avseende. Destabilisering i strid med FN-stadgan för att få kontroll över landet, i det första fallet genom egna militära insatser, i det andra genom ombud. Och i båda fallen spelar desinformation som del av ”unconventional warfare” en viktig roll.
(Och jag kan inte låta bli att erinra mig att USA aktivt stödde Saddam Hussein i Irak i början av 1980-talet och uppmuntrande hans FN-stagevidriga anfall på Iran.)
Protesterna i Irak är både konkreta krav på minimum av välfärd: Inte ens vatten och el fungerar efter 10 års ockupation. Det USA bombade och förstörde, har inte byggts upp. Korruptionen är bottenlös och det tas upp av demonstranterna. Al-Maliki med fler korrupta politiker har blivit miljardärer på ockupationen, medan folket sjunker ner i misär. Demonstranterna har tröttnat. Efter förra årets jättedemonstrationer som kulminerade i Vredens dag 25 februari och minst 9 personer sköts ihjäl av polisen, fick Al-Maliki 100 dagar att ordna upp situationen. Inget har hänt. Man har fått nog och kräver Al-Malikiregimens avgång,riktar kraven mot den sekteristiska regeringspolitiken och konstitutionen (USA:s verk) som påtvingar det tidigare sekulära Irak ett kvotsystem vid val grundat på etnisk och religiös tillhörighet. USA förde extremt religiösa shiamuslimska partier till köttgrytorna i gröna zonen. Kvinnorna som utgjorde 70% av de anställda inom statsförvaltningen, har förlorat allt.
Man vill ha bort ”avbaathifieringspolitiken”, ett av Bremers 100 beslut som Al-Maliki utnyttjar mot all opposition. Baathpartiet hade många miljoner medlemmar. När armén upplöstes, akademiker, tjänstemän och statsanställda avskedades, har USA:s drabanter i Irak tillsatt folk från sina religiösa miliser på höga akademiska poster. Välutbildade har flytt, mördats eller går ofta arbetslösa. Fortfarande avsätts utbildade personer med motiveringen att de har tillhört Baathpartiet. Det är klart att det väcker motstånd.
Försäljning av examina ingår i korruptionen.
En av de utlösande faktorerna för den nu pågående massrörelsen, var alla rapporter som sipprade ut om systematisk tortyr och våldtäkter av kvinnliga fångar i fängelser och arrestlokaler. De arresteras istället för manliga släktingar.
Förra året avrättades minst 129 fångar efter summariska rättegångar som Amnesty. HRW med flera fördömer som totalt rättslösa.
6 journalister mördades förra året, tidningar och TV.byråer utsattes för räder och stängdes.
Repressionen är enorm. Några steg mot demokrati är mycket svåra att spåra.
Krigsförbrytarna som bombade sönder Iraks infrastruktur: inbegripet sjukhus och skolor, går fria och och media tiger. Oljan och gasen har sålts ut till ”big oil” och andra bolag.
Det är dags att försvara folkrätten även i Irak! Krigsbrott måste beivras!