En FN-rapport har inte oväntat kommit fram till att Dag Hammarskölds troligen sköts ned då han omkom 18/9 1961.

Detta skedde för ett år sedan. Dag Hammarsköld är en av Sveriges mest kända personer genom tiderna, inte minst internationellt.
Skäl nog att återpublicera artikeln exakt ett år efter den första publiceringen.

I min generation minns nog många, ja kanske de flesta detta, liksom vi minns mordet på Kennedy 23/11 1963. (Jag minns mina föräldrar tala om mordet på Gandhi. Jag minns mycket väl då vi tillsammans med många tusen andra stod längs vägen vid begravingen i Stockholm av Folke Bernadotte, som mördats av israeliska terrorister 1948. Jag var 4 år och minns mycket väl den mycket dystra stämningen).

Dag Hammarsköld var en mer kontroversiell person än vad som vanligen rapporterats om i Sverige. Jag återger nu bara ett utdrag från Wikipedia:

”Dag Hammarskjöld föreslogs 31 mars 1953 av säkerhetsrådet med 10 röster av 11 till FN:s generalsekreterare, den 7 april 1953 valdes han till posten av generalförsamlingen med 57 röster av 60; efter fyra år omvaldes han 1957. Han hade vid tillträdandet vunnit anseende genom sitt arbete för OEEC, och posten hade blivit ledig då Sovjetunionen bojkottat företrädaren Trygve Lie. Faktum är att Dag Hammarskjöld var FN:s femte kandidat; då Sovjet vägrat godkänna de fyra tidigare kandidaterna föreslog Storbritanniens Anthony Eden Hammarskjöld. Det var en överraskning, eftersom han var en lågmäld person som inte verkade göra några karriäranspråk. Företrädaren välkomnade honom med orden: ”Dag Hammarskjöld, ni övertar världens omöjligaste jobb.”
Hammarskjöld inledde sin tid som generalsekreterare med att få några amerikanska piloter som sedan Koreakriget suttit som fångar frisläppta från Kina. Detta skedde efter att Hammarskjöld genomfört en större omorganisation inom kansliet, då han fick ett slut på tendenserna till McCarthyism som präglat företrädaren Lies ämbetstid, med USA-ledda rannsakningskommissioner och uppsägningar av personal.

Hammarskjölds tid som generalsekreterare var präglad av djupgående konflikter i världspolitiken. I botten låg kalla kriget med dess motsättning mellan östblocket och västblocket, som spred sin oroshärd över jorden. Han var framgångsrik i Suezkrisen, då han under stor tidspress lyckades bilda en särskild fredsstyrka med trupper från neutrala länder, men i Ungern fick han erkänna ett misslyckande.

Vid Kongokrisen spelade kalla kriget en avgörande roll: Patrice Lumumba fick inget stöd av västmakterna när utbrytarstaten Katanga förklarade sig självständig. Han sökte då Sovjets stöd, och Katanga under Moise Tshombe sökte västblockets. Då Lumumba mördades i januari 1961 höll Sovjet Hammarskjöld ansvarig för dådet; senare har det visat sig att det egentligen var belgisk säkerhetstjänst men Sovjet förklarade officiellt posten som generalsekreterare som vakant. Vid flera tillfällen efter 1957, då Hammarskjöld blev enhälligt omvald, försökte Sovjet få Hammarskjöld avsatt, för påstådda sympatier med västblocket. Hösten 1960 tilltog kritiken och Nikita Chrusjtjov krävde i generalförsamlingen att generalsekreteraren skulle bytas ut mot en trojka, detta då han menade att Hammarskjöld ”missbrukat rättvisans principer” i Kongo. Hammarskjölds svarsanförande brukar ses som höjdpunkten på hans karriär, då han förklarade att det inte var stormakter som Sovjet som han företrädde, utan FN:s organisation framför allt fanns för de andra staterna. Hösten därpå gick det så långt som till en förtroendeomröstning där Hammarskjöld fick ett oerhört stöd, med 83 stater för honom. Några länder i västblocket röstade dock blankt, då de ansåg att Hammarskjöld svikit dem, och några länder i östblocket röstade emot honom. Hammarskjölds stöd minskade sedan omvalet.
En av Hammarskjölds insatser var att anordna två konferenser i Genève för nedrustning av atomvapen.

Genom en nytolkning av FN-stadgans artikel 99, kom han att stärka generalsekreterarens ställning och öka sina befogenheter.

Natten mellan den 17 och 18 september 1961 var Dag Hammarskjöld på väg till ett möte med Tshombe i Nordrhodesia (nuvarande Zambia). Planet var en DC-6:a med svensk besättning från Malmö (rutten hölls dock hemlig) och Hammarskjöld med sällskap på 15 personer från FN, varav åtta svenskar. En mil från landningsbanan havererade flygplanet. Endast en person överlevde Hammarskjölds kvarlevor flögs till Sverige, och han fick en TV-sänd statsbegravning i Uppsala domkyrka. Han gravsattes den 29 september 1961 i familjegraven på Gamla kyrkogården i Uppsala.
Den 16 oktober 1961 tillsatte FN en undersökningskommission för att utreda orsaken till olyckan. De teorier kommissionen testade var bland andra sabotage, flygangrepp, tekniska fel på planet och ”den mänskliga faktorn”. Rapporten lades fram 2 maj 1962 och häri fastslogs att man inte kunde finna bevis för någon teori men att man heller inte kunnat avfärda någon av dem”

Svenska Dagbladet skriver ”Flera ögonvittnen såg ytterligare flygplan i luften, något som kan ha varit ett stridsplan. Andra såg att SE-BDY fattade eld innan det kraschade och att det direkt attackerades av ett annat plan. ”I sin helhet är dessa bevis inte lätta att avfärda”, skriver (utredaren) Chande Othman.
En av de nya konkreta nya upptäckterna i rapporten är att i februari 1961 överlät Frankrike tre stridsplan till Katanga-rebeller, trots protester från USA. De användes nattetid i strider mot andra flygplan och lyfte från en obevakad start- och landningsbana i Katanga-provinsen i Kongo-Kinshasa.
Men den 56 år långa gåtan skulle kunna få en slutlig lösning om Storbritannien och USA, som avlyssnade radiotrafik i området, skulle dela med sig av sina hemliga inspelningar, enligt utredaren.” SvD

Guardian skriver också ”The US had sophisticated electronic surveillance aircraft “in and around Ndola” as well as spies, and defence officials, on the night of the crash, and Washington should be able to provide more detailed information.” Guardian

Pål Steigan skriver ”Bevisene som gjorde at FN gjenopptok undersøkelsene ble lagt fram i boka «Who killed Hammarskjöld» av Susan Williams i 2014. Hennes undersøkelser viser med stor tydelighet at vestmaktene og viktige finansinteresser må ha stått bak nedskytinga av Hammarskiölds fly for å bevare sin kontroll over Kongo og landets enorme rikdommer. Tidligere undersøkelser bærer preg av å dekke over fakta framfor å grave dem fram.
Da Hammarskiöld ble drept var USAs etterretningstjenester og deres allierte djupt involvert i den politiske situasjonen i Kongo. Dette endte med at kolonimakta Belgia sammen med USA støttet løsrivelsen av Katanga-provinsen og drapet på frigjøringslederen Patrice Lumumba.
Belgia og Storbritannia hadde interesse av å bevare kontrollen over kopperindustrien i Kongo. Lumumbas politikk for nasjonalisering av kopperindustrien sto dermed i skarp motsetning til imperialistmaktenes finansielle interesser.” Pål Steigan

I 1998 sa erkebiskop Desmond Tutu, som ledet sannhetskommisjonen i Sør-Afrika, at det var avdekket et brev som viste at britiske MI5, CIA og sørafrikansk etterretning var delaktige i nedskytinga av flyet. Men sannhetskommisjonen hadde ingen muligheter til å følge opp denne informasjonen.

USAs president Harry S. Truman sa umiddelbart etter Hammarskiölds død:

“Hammarskjöld was at the point of getting something done when they killed him. Notice that I said ‘when they killed him’.”

* Dog Dag Hammarsköld för att han började motsätta sig utbrytningen av Katanga till Västs favör?

Något om Kongo-krisen 1960-

William Blum skriver i sin centrala bok ”Den 30/6 1960 blev Kongo, tidigare ”Belgiska Kongo” och senare Zaire självständigt, och genast utbröt stridigheter. Den 11 juli förklarade sig den mycket mineralrika provinsen Katanga sig självständig under Moise Tshombe. Med stöd av USA gick Belgien in med trupper för att skydda Katanga, vilket mycket hårt kritiserades av Sovjetunionen och många andra länder. Redan 14/7 beordrade FN:s säkerhetsråd Belgien att dra tillbaka sin trupper för att ersättas av FN-trupper, vilket USA uppskattade. William Blum skriver ”Detta tycket USA var bra, då FN under Dag Hammarsköld stod Washington mycket nära. FN-tjänstemännen som ledde operationen i Kongo var maerikaner som samarbetade i hemlighet med USA:s UD, och man stängde ute Sovjetblocket som aldrig fick se telegrammen från Kongo. FN-styrkan gjorde inget för att stoppa Katangas väststödda utbrytning. Premiärminister Lumumba i Kongo vädjade till FN och USA för att få hjälp med trupptransproter men båda vägrade. Den 5 september avskedade plötligt president Kasavubu premiärminister Lumbumba, vilket USA gillade. Lumumba hade då mycket starkt stöd i Kongos parlament. Den 14 september gjorde Mobuto militärkupp. Lumumba flydde för sitt liv, men togs till fånga 1/12 av Mobutus trupper efter samarbete med CIA. Lumumba dödades 17/1, vid 35 års ålder, sedan Mobuto transporterat honom till Moise Thsombe.”

Inte minst Sverige bidrog med FN-trupper i Kongo. Och det var för övrigt Dag Hammarsköld som inrättade United Nations Emergency Force (”blå baskrarna”) år 1956.

Ja, så kan det gå för den som liksom Lumumba står upp för nationell självständighet. Libyens Gadaffi och Syriens Assad var inte först – och det var inte heller Lumumba efter Andra Världskriget. Och andra stater föröder nu Kongo sedan många år, och tjänar miljarder på landets naturtillgångar.

Var mordet på Lumumba viktigare politiskt än mordet på Hammarsköld?

i Andra om: CIA, Dog Hammarsköld,massmedia FN Kongo, folkrätt imperialism, Katanga, krig, USA, Politik, Lumumba Sovjetunionen kriminalitet, demokrati, fred, desinformation, information, Libyen, media krig
.