D-day avgjorde inte Andra Världskriget



D-day I imagesZ2936XTL

Idag firas 70-årsminnet av ”Operation Overlord”, landstigningen i Normandie, främst i USA och länder i Västeuropa.

I skolan fick man lära sig att detta hade avgörande betydelse för krigsutgången. Det var en stor militär operation, och bidrog tveklöst till att avkorta kriget och till nazismens besegrande, men ”den avgörande betydelsen” hade det inte. Här information och synpunkter som dominerande massmedia knappast lyfter fram idag.

Wikipedia (som inte är något objektivt sanningsvittne, fast man försöker undvika partiskhet) skriver: ”Operation Overlord anses som en avgörande framgång för de allierade västmakterna i deras krig mot Tyskland. Däremot är det omtvistat hur stor betydelse operationen hade för Tysklands fall – nio av tio tyska soldater som dog i kriget hade vid invasionen redan stupat på östfronten mot Röda armén. Sannolikt var D-dagens viktigaste betydelse istället att det var startpunkten på västmakternas ockupation av västra Tyskland, vilket hindrade vidare framryckning för Röda Armén och sannolik ockupation av Västeuropa under Sovjet. Ett par år senare var järnridån ett faktum, och denna uppdelning av Europa följde i stort sett ockupationsarméernas erövrade områden vid Tredje Rikets kollaps.”

* Vid D-day hade Tyskland 80 % av sina styrkor på östfronten.

I maj 1942 lovade USA:s president Roosevelt Stalin att en andra front skulle öppnas i Europa före årets slut. Men Churchill ville vänta, bl.a. för att se hur kriget gick mellan Tyskland och Ryssland och för att komma in senare mot ett sannolikt försvagat Tyskland. Roosevelt såg snart också fördelen att koncentrera USA:s militära insatser i Asien mot Japan, en lättare fiende, och med prospektet av ökat inflytande för USA i området.
Truman imagesJ962KZ7I

Senator Harry Truman som blev president 1945 efter Roosevelt sa i ett känt uttalande 24 juni 1941, två dagar efter Tysklands gigantiska anfall mot Sovjetunionen med över 200 divisioner att ”Om vi ser att Tyskland vinner så hjälper vi Ryssland, och om Ryssland vinner så borde vi hjälpa Tyskland så att så många som möjligt stryker med på båda sidorna”. (New York Times 24/6 1941; Time 2 juli 1951; Dr Jacques Pauwels Globalresearch 18/8 2012 i artikeln ”The Allies Second Front in World War II: Why Were Canadian Troops Sacrificed at Dieppe”).

* Före och under andra världskriget investerade bland annat Ford, General Electric, Standard Oil, Texaco, ITT, IBM, and GM i nazistiska Tyskland.
U.S. investeringar i Tyskland ökade med mer än 48% mellan 1929 och 1940 medan de minskade mycket i övriga Europa.
Många USA-företag fortsatte sina affärer i Tyskland under kriget även där det innebar slavarbete i koncentrationsläger, och med stöd av USA:s regering. USA:s piloter instruerades att inte bomba tyska fabriker som ägdes av USA-företag.

Senare år 1942 att de brittiska och amerikanerna ännu inte var redo för en stor operation i Frankrike. Man ville först vinna ubåts-kriget. Men trupper hade framgångsrikt transporterats från Nordamerika till Storbritannien under 1942 och på hösten samma år upplevde amerikanerna inga problem att landsätta en stor truppstyrka i Nordafrika, på samma sida av den visserligen farliga Atlanten.

I verkligheten var det redan möjligt i sommaren 1942 för att landsätta en betydande styrka i Frankrike och att öppna en andra front. Den brittiska armén hade återhämtat sig och stora amerikanska och kanadensiska truppstyrkor fanns de brittiska öarna och var redo för handling. Dessutom var det ingen hemlighet att tyskarna hade relativt få soldater för att försvara tusentals kilometer av Atlantkusten, och dessa trupper var av betydligt sämre kvalitet jämfört med sina krafter på östfronten. På Atlantkusten hade Hitler omkring 60 divisioner medan inte mindre än 260 tyska divisioner stred i öst. De tyska trupperna var inte lika starka 1942 som i juni 1944 då Atlantvallen byggts.
Churchill 2 images

Stalin, som visste att de tyska försvaret i Västeuropa var svagt tryckte på för en landstigning i Frankrike. Churchill upplevde också betydande inhemskt tryck för en andra front. En befrielse från dessa påtryckningar kom genom ett misslyckat, dåligt förberett landstigningsförsök i den franska hamnen i Dieppe i augusti 1942.

Sovjet fick en andra front år 1944, då Stalin inte längre frågade om en sådan tjänst. Efter segrarna vid krigets största slag i Stalingrad och Kursk tågade de sovjetiska trupper obevekligt och segrande mot Berlin ”blev det nödvändigt för amerikanska och engelska strategi”, som två amerikanska historiker (Peter N. Carroll och David W. Noble) har skrivit, ”att landsätta trupper i Frankrike och tåga in i Tyskland för att hålla de mesta av landet borta från Sovjet.” När en andra front äntligen öppnades i Normandie i juni 1944, var det inte gjort för att hjälpa Sovjetunionen, utan för att förhindra att Sovjet från att vinna kriget på egen hand.

Andra Världskriget Berlins fall untitled

En central lärdom är att eftergiftspolitiken kan få de mest förödande konsekvenser. Detta är mycket aktuellt idag, då världen och massmedia kommit att mer eller mindre acceptera främst USA:s brutala och folkrättsvidriga utrikespolitik i brott mot FN-stadgan och annan internationell rätt. Omfattande protester förekom inför kriget mot Irak för 10 år sedan. Protesterna mot NATO:s bombkrig i Libyen med tiotusentals dödade civila, i Syrien, i Afghanistan är betydligt svagare. Massmedia avstår från kritisk granskning, från försvar av freden och FN-stadgan. Likheten med eftergiftspolitiken mot Hitler är stora. Och resultatet torde inte bli bättre än Andra Världskriget, snarare tvärtom.


i Andra om: , , ,, , , , , , , , , ,, , , , ,

SvD 30/5Ab 2/6Globalresearch DN Slaget vid Stalingrad 2/2 DN om fascism SvD 2/2Björnbrum Intervu i Junge Welt Internationalen nr 5 2013 Aftonbladet Japetus öga Russia Today Tarpleys artikel Pepe Escobars artikel Agrab Aron Lunds artikel på engelska USA-bloggen DN 25/12Björnbrum 23/12 SKP-bloggen DOHA-protokollet DN 26/12 SvD 25/12 SvD Clearinghouse SvD 20/12

  14 comments for “D-day avgjorde inte Andra Världskriget

  1. Benny H
    6 juni, 2014 at 11:31

    Den här glorifieringen av USA/GB:s insatserna i kriget mot nazismen som bedrivits i väst har pågått länge nu och det barnen lär sig i skolorna numera skiljer sig åtskilligt från det jag fick läsa om i skolan. Så man kan lugnt konstatera att indoktrineringen och historieförfalskningen tagit fart ordentligt inom skolväsendet också. Ett problem som USA-medlöparna inta tänkt på är hur man ska desarmera den allt mer maktfullkomliga administrationen som styr i USA. När ska det gå upp för allmänheten att det är USA som kommer att bli det problem som Hitler en gång var? Kanske är det så illa att man verkligen inte bryr sig förrän det drabbar dem själva? Ser man inte vad som händer i Ukraina, Syrien och andra länder där USA har sina smutsiga fingrar med i spelet? Nu senast Nigeria där man låtsas vara upprörd över kidnappningen av skolflickor samtidigt som man via CIA hjälper krafterna som destabiliserar det oljerika landet. Inte en rad i svenska media om USA:s smutsiga dubbelspel i Nigeria.

  2. Bertilsson
    6 juni, 2014 at 14:42

    Andra världskriget avgjordes inte av ett enda slag eller en enda händelse. Avgörandet kom genom en serie av händelser där självklart både D-Dagen, Slaget om Stalingrad, Slaget om Storbritannien, Invasionen av Sicilien och de allierade bombningarna av tysk krigsindustri och infrastruktur tillhör de mest betydelsefulla.

    ”Senare år 1942 att de brittiska och amerikanerna ännu inte var redo för en stor operation i Frankrike. Man ville först vinna ubåts-kriget. Men trupper hade framgångsrikt transporterats från Nordamerika till Storbritannien under 1942 och på hösten samma år upplevde amerikanerna inga problem att landsätta en stor truppstyrka i Nordafrika, på samma sida av den visserligen farliga Atlanten. ”

    Att jämföra Operation Tourch (d.v.s. landstigningen i Nordafrika) med Operation Overlord (d.v.s. invasionen i Normandie) låter sig inte göras. Förutsättningar, risker och genomförande skiljer avsevärt.

    Vid Operation Tourch landsattes totalt 107 000 allierade från USA, Storbritannien och Frankrike. Landsättningen skedde på fem olika geografiskt sett separerade områden, kustavståndet mellan Safi i Väster och Algiers i öster är storleksordningen 150 mil) Motståndet bestod av 60000 soldater ur den franska Vichyregimens armé. Befästningsanläggningar och andra försvarsanordningar var begränsade. Vichyarméns utrustning var knappast i nivå med de allierades. Vidare förväntade sig de allierade att Vichyarmén mer eller mindre skulle ge upp utan strid, nu blev det inte så men motståndet var ändå – i jämförelse – begränsat. De totala förlusterna på båda sidor, under den vecka operationen pågick, uppgick till omkring 4500.

    Vid Operation Overlord landsattes nära 160 000 soldater på en och samma dag på en kuststräcka på cirka 70 km. Motståndet bestod av cirka 50000 välrustade tyska soldater med tillgång till omfattande försvar-och befästningsanläggningar. De totala förlusterna under första dagen på båda sidor var någonstans mellan 15- och 20000.

    I slutet av augusti hade mer än 3 miljoner soldater först över till Frankrike, en logistisk prestation om saknar motstycke.

    Det är på flera sätt storleksordningar som skiljer Operation Torch och Operation Overload. Risktagandet, som är en viktig del av all krigsplanering, var mycket större i Operation Overload där allting sattes på ett kort och där hela insatsen koncentrerades på ett begränsat geografiskt område. Motståndet var av helt annorlunda karaktär, i Nordafrika 60000 utspridda mediokert rustade soldater ur Vichyarmén, där stridmoralen kanske inte var den bästa, mot 50000 välutrustade och disciplinerade tyska soldater utplacerade i ett sofistikerat försvarsverk. Logistiskt var det också, sett över hela operationerna, en ofantligt mycket större utmaning då cirka 30 gånger fler soldater landsattes i Frankrike.

    Vi vet inte hur en invasion, säg ett år tidigare slutat, men vi vet att den lyckades den 6 juni 1944. Styrka och förmåga 1944 var då bevisligen tillräcklig och utifrån detta var beslutet om tidpunkt rätt. Alternativet kan vi bara spekulera om och spekulation om alternativa historiska vägar brukar sällan vara särskilt fruktbara i den meningen att historien ändå haft sin gång.

    • Åke W Bergh
      6 juni, 2014 at 22:01

      Ingen påstår att västs landstigning den 6 juni 1944 saknar betydelse, men att räkna upp fyra faktorer som knäckte Hitler-Tyskland, varav tre av fyra tillskrivs amerikansk/brittiska insatser är en partsinlaga i sig. Det har alltid varit svårt för svensk höger att erkänna dessa ryssar – oavsett sammanhang – och det faktum att just dessa närmast egenhändigt knäckte den europeiska fascismen. US Army tog drygt två månader på sig att ta sig till Paris – i stort sett bara för att delta i segerparaden – medan man ännu framåt jultid 1944 (idag en snabb bilresa från Normandie till tysk/belgiska gränsen) bittert kämpade sitt beryktade Battle of the Bulge. Och i Italien kämpade man lika bittert mot inhemska partisaner. (Mussolini störtades redan 1943, remember?) Ändå vann USA slaget om Europa och räddade kontinenten!

      Emellertid – såvitt frågan nu gått någon totalt förbi – från vem? I vart fall inte undra på att man nu låtsas som det regnar då ukrainska nazister, många övervintrade i USA/Kanada, vägrar erkänna sig besegrade och att historien skrivs om. Idag med aktivt USA/Nato-stöd!
      Desinformationen och historieförfalskningen är närmast patetisk. Såsom denne segerikon med sin cigarr och V-tecken. Ingen ”white wash” i världen kan dock tvätta bort de förstasidor ur brittisk press från 30-talet som nyligen visades upp i brittisk TV, där högst densamma Winston Churchill i svarta rubriker hyllade både Mussolini och Hitler för sin kamp mot bolsjevismen.

      Så var det med den Nobelpristagaren och ultimata räddaren av Europa undan fascismen! Segergeneralen Eisenhower då? Ingen gillade nog nazisoldater efter kriget, men att låta kanske mellan en halv och två miljoner (0,6-1.8 M?) demobiliserade unga tyskar långsamt självdö under bar himmel i taggtrådsomgärdade jätteläger utmed tysk-franska gränsen fram till vintern 1945, känns väl magstarkt av denne blivande president. En effektivt nedtystad ”hemlighet” som ändå då och då poppar upp i det ännu USA-ockuperade Tyskland. Uppenbarligen inget för historieböckerna. Aldrig någonsin i våra historieböcker. Däremot desto mer om satan själv, ofta i namnkonstellationen Stalin-Hitler. Propaganda förlorar sin trovärdighet med åren – om den inte fräschas upp. Vilket just nu sker på högtryck i väst (jfr. Hitler-Putin).

    • Peter Grafström
      8 juni, 2014 at 03:11

      Bertilsson
      Båda världskrigen var önskade av Us/Uks eliter eftersom det är enormt lönsamt med krig genom deras uppbyggnad av finanssystemet. Detta tiger alla sk etablerade historiker om och det är rimligen dessa som är dina källor. De är inga riktiga historiker utan överspecialiserade/nördiga om man så vill. De tycks tro att finansvärlden är en nyttighet som servar affärsvärlden och denna i sin tur tar emot beställningar från nationalstaters försvarsmakter när de drabbas av konflikter som bara händer efter finanskriser som också bara händer. Och militära insatser beror på vad logistiken tillåter och det är aldrig så att man vill att kriget skall pågå länge. Det är inte så att man med glädje ser Tyskland och Ryssland förblöda mot varandra. Nej de frihetsälskande och ädla angloamerikanska eliterna är djupt bedrövade över detta lidande.
      Visst kan man rabbla tekniska detaljer men när man inte fattar grunden för hur det egentligen finansieras och hur lönsam förstörelsen är för dem som startade krigen låter man sig luras dit det angloamerikanska erablissemanget vill. General Smedley Butlers insiderskildring ‘War is a racket’ föreslog jag som litteratur på en militärhistorisk blogg, men där vill de nog helst ha mat för kalenderbitare. Intressant teknik och så, de vill inte begripa vad som egentligen pågår.
      Därför är ett icke-värnpliktsförsvar särskilt oroande. Folk som gillar krig löper nog större risk att dra in oss i krig. Allmän värnplikt leder till större bredd på perspektiv. Anders har väl tagit upp här att det var amerikanska konsulter som gjort om Sveriges försvar till ett verktyg för Usas utrikespolitik.
      Hitler fördes till makten därför att han utgjorde ett skydd för profiterna (mot krav från vänsterinriktade grupper). Både Usa och Englands bankkarteller och Usas företagseliter var djupt insyltade. Att Hitler ansågs nödvändig framgick tom 1971 när en amerikansk ekonomiprofessor inför häpna studenter sade att om bara tyskarna hade accepterat Hjalmar Schachts ekonomiska politik hade inte Hitler varit nödvändig.
      På liknande sätt var Mussolini angloamerikanernas man redan 1914(England har erkänt att de rekryterade honom 1917 men han rekryterades till Englands sida i WWI redan 1914). Fascism är företagsdiktatur och därför är det Us/Uk som ligger bakom alla fascistregimer hittills.
      Jag har tidigare svarat Bertilsson på ett annat ställe men det svaret dök inte upp förrän långt senare så jag tar det igen. Usa ville hålla igång kriget så länge som möjligt pga den stora lönsamheten. Som de andra kommentarerna här påpekar var Sovjets avancemang orsaken till D dagen. Och deras avancemang i öster orsaken till att Usa till sist ville avsluta kriget mot Japan. Men amerikanernas långsamma framryckning i stilla havet där unga amerikaners liv offrades för militärt ointressanta öar berodde på att det lönade sig att dra ut på kriget och förbruka krigsmateriel och notera nya sköna poster i orderböckerna för den lönsamma vapenindustrin. Analogt var det med Englands vapenindustri under WWI. Vinster på 100-150%. Att sälja till fienden lönade sig också om man kunde komma undan upptäckt från hederliga tjänstemän och det gjorde Englands dotterbolag också under WWI.
      Sovjet var de enda av de stora som ägnade sig åt renodlat militärt försvar i verklig mening. Och därför de enda som hela tiden strävade efter att få slut på kriget. Churchill däremot ansträngde sig för att öka förstörelsen i sitt eget land vilket han sa rent ut till Usas ambassadör. Churchill bombade Berlin i över en vecka för att provocera Tyskland att börja bomba Englands civilbefolkning, något som man dittills hade undvikit. Dessutom deltog exilkungen Edward VII i vad som antagligen var ett falskspel där han övertygade Hitlers sändebud om att den tyskvänliga sidan skulle ta över i England om Hitler mjukade upp dem med att bomba London. Det fanns antagligen aldrig någon tyskvänlig falang men det fanns starka motiv att provocera fram Usas engagemang.
      Det som Anders återger om eftergiftspolitiken mot Hitler före kriget är den konventionella historieskrivningen som är falsk. Engelsmännen bluffade cyniskt och iskallt beräknande hela tiden (precis som de gjorde före WWI) och de ville att Hitler skulle avancera till gränsen mot Sovjet. Det var först när Hitler vägrade att ockupera Slovakien som England visade motvilja mot honom. I stället för ett angrepp på Sovjet som var Englands plan för Hitler kom pakten med Stalin.
      Beträffande ockupationen och befrielsen av Frankrike. Frankrike var i ett betydande industrisamarbete med tyskland som fortsatte under Vichy eftersom detta var lönsamt för den internationellt verkande bankkartellen. Samarbetet över gränserna mellan skenbara fiender är nödvändigt för att hålla vinsterna uppe, som ju betalas genom skuldsättning av befolkningarna i de krigförande länderna. De nazityska – amerikanska kartellerna följde strikt överenskommelserna och Usa lät bli att producera vissa nödvändigheter för krigföringen för att hålla sig till överenskomna kvoter.
      Efter andra världskriget ville ekonomiska intressen företrädda av generaler producera dyra bombplan i st för att lägga upp ett diversifierat försvar med fler alternativa konfliktscenarier. Det var Oppenheimers motstånd mot detta och hans rationellt grundade analys av hur försvaret borde läggas upp i stället som var den verkliga anledningen till att han föll i onåd. Om detta berättar den initierade Carroll Quigley.

  3. Bertilsson
    7 juni, 2014 at 10:57

    Bäste Åke,
    Det blir lite märkligt när du först beskyller mig för att komma med en ”partsinlaga” för att sedan direkt komma med påståendet:

    ”Det har alltid varit svårt för svensk höger att erkänna dessa ryssar – oavsett sammanhang – och det faktum att just dessa närmast egenhändigt knäckte den europeiska fascismen”

    ”närmast egenhändigt” … Tala om partsinlaga…

    För övrigt kan jag gärna lägga till några exempel på viktiga händelser (observera att jag inte gör anspråk på fullständighet) i den kedja som till slut ledde till nazismens besegrande, att Sovjet lyckades försvara Moskva och Leningrad från att intas har givetvis också stor betydelse.

    • Åke W Bergh
      8 juni, 2014 at 00:26

      Bäste Bertilsson,
      att påvisa obestridliga fakta är inget partsinlägg – det är däremot spridande av falsk propaganda för att få oss att tro att de västallierade skulle ha vunnit slaget om Europa.

      Då vi ändå är i farten och apropå Nobelpris: den som verkligen förtjänade litteraturpriset var amerikanen Kurt Vonnegut med sin oförglömliga Slakthus 5, förmodligen den bästa antikrigsromanen (tillsammans med Hellers Moment 22). Unge Vonnegut var en av de få överlevande de västallierades fullständigt onödiga brandbombning av Dresden, då kriget redan var avgjort. (Fler än 150 000 civila kremerades under en enda natt och ovärderliga kulturskatter gick förlorade – allt för att förneka ryssarna krigsbyte.)

      Vonnegut som värnpliktig infanterist, liksom hans alter ego romanfiguren Billy Pilgrim, infångades av tyskarna under just Battle of the Bulge. Och fraktades i godsfinka med andra amerikanska krigsfångar mitt i smällkalla vinter tvärs över det sargade Tyskland till Dresden. Till skillnad från den ömklige Pilgrim blev han ledare för sin kamrater där de satts att jobba i Slakthus 5. Detta för att han behärskade lite tyska. Sina språkkunskaper använde han till att förklara för en tysk officer vad som förhoppningsvis skulle ske med denne – när ryssarna anlände.

      Vonnegut blev vederbörligen slagen gul och blå men något Nobelpris fick han aldrig. Däremot Churchill. Men så var det med dessa överlägsna amerikanska insatser i andra världskriget. Det man lyckades med, med sina terrorbombningar, var att lägga Europa i ruiner.
      Den Marshall-hjälp man erbjöd gick mest till att återuppbygga vad man själva förstört. Och ta över Europa ekonomiskt – och inte minst installera sin aggressiva försvarspakt Nato. Den som nu går bärsärkargång i öst för att förhindra ett samarbete Europa-Ryssland – om så till priset av ett tredje världskrig. Så var det med den befrielsen.

      • Tom Jensen
        8 juni, 2014 at 15:37

        Åke, att påstå att USA/England inte själva hade klarat av att besegra Tyskland är inte fakta utan din åsikt. Dessutom delas inte denna åsikt av någon av de militärhistoriker jag har kommit över. Tvärtom är de alla tämligen övertygad att det motsatta hade hänt. Då England kontrollerade haven ströp de effektivt den tyska handeln. Samtidigt hade den tyska industrikapaciteten aldrig kunnat mäta sig med den amerikanska när det gällde produktion av krigsmateriel. Därmed hade det enbart varit en tidsfråga innan det tyska motståndet hade malts ner. Så slutsatsen militärhistorikerna drar är att Sovjets medverkan förkortade kriget, men var på inget sätt avgörande för utgången.

        • Åke W Bergh
          10 juni, 2014 at 01:01

          Not so clever Tom, hela tanken en logisk kullerbytta. Hitler och hans generaler hade aldrig för avsikt eller önskan att föra krig mot väst. Hans mål, angivet redan på 20-talet i Mein Kampf, var att skapa ett Gross-Deutchland genom att öka tyskarnas landmassa, deras lebensraum i öst. Vilket bara kunde ske där, i väst fanns mest vatten. Därav storsatsningen österut, föregången av ockupationen av Polen med vilken han fick engelsmännen på halsen. Om det var skälet till framstöten västerut så var detta bara en begränsad side-show. Möjligen befarade han ett krig mot väst som konkurrenter om Eurasien, ett landområde som en illuster skara av allt från vikingar, Karl XII, Napoleon och – i imperialismens tidsålder – Storbritannien och senast det expansiva USA, alltid sett som lovligt byte och förutsättning för världshegemoni.

          Det var Ryssland det hela gällde för Hitler och det var Ryssland som mirakulöst reste sig från de inledande förlusterna och bankade blodbiff av nassarna – och det är där skon klämmer. Revanschlystna högerextremister tillerkänner inte ryssarna någon som helt credit för någonting. Se bara med vilket närmast drogat raseri dessa övervintrade nassar nu går bärsärkargång i Ukraina. Ett blint hat utan gränser. Kontrafaktisk historia är inget nytt. En favorit bland 1933 års män är att Hitler attackerade Sovjet för att rädda Europa från bolsjevismen. Den gamle hedersknyffeln.

          Ingen, absolut ingen namnkunnig historiker i väst, antyder ens denna din för väst de facto så smickrande version, inte Toynbee, inte Hobsbawn, inte Lawrence James i sitt senaste standarverk om det brittiska imperiet, eller ens Richard Overy i sin digra Why the allies won. Den senare prisar snarast Sovjet för sin oöverträffade bravad att krossa nazisterna. USA vore dessutom de första att använda resonemanget i sin kalla krigspropaganda. Dagligen – än idag. Men nämn gärna några namn på alla dessa ”militärhistoriker” du läst.

  4. 7 juni, 2014 at 15:30

    En läsare har informerat om Operation Bagration

    ”Operation Bagration – Sovjet förstörelse av tyska arméns Group Centre var, utan tvekan, den enskilt mest framgångsrika militära insatser under hela kriget. Denna vitala offensiv inleddes strax efter allierade trupperna hade landat i Normandie, och det är symptomatiskt för bristen på allmänhetens kunskaper om kriget i öst att medan nästan alla har hört talas om D-dagen så känner få människor till Operation Bagration, som var mycket större än D-Day.

    Sommaren 1944 var de sovjetiska anfalls-styrkorna mycket stora, inte minst jämfört med D-dagens styrkor: Uppemot 1,7 miljoner soldater, 6 000 pansarfordon, 30 000 artilleripjäser och mer än 7 500 stridsflygplan stod anfallsberedda.
    ”Army Group Centre var ankaret för att hela den tyska fronten”, säger professor Geoffrey Wawro. ”Den blockerade den kortaste vägen till Berlin. Ryssarna förintade den samtidigt som vi gick iland D-Day och marscherade på, befriade Paris och sedan gick vidare mot Tyskland. Men omfattningen av striderna i öst var mycket större. Det var tio gånger så många ryssar som slogs i Operation Bagration som antalet trupper som landsteg på Normandies stränder. Och det var tre gånger så många tyskar som försökte hejda ryssarna jämfört med det antal som försvarade Atlantenvallen. När D-Day och Bagration inleddes var de allierade arméerna i Normandie och de ryska arméerna på östfronten lika långt från Berlin, och utgjorde lika stort hot. Efter Operation Bagration var Sovjetunionen det främsta hotet eftersom de sparkade in dörren helt och hållet och återtog all mark som förlorades från 1941. ”

    Operation Bagration var inte bara en av de största militära offensiverna under kriget, det också en av de mest sofistikerade.

    Operation Bagration var en enorm seger för Sovjetunionen. Den 3 juli hade sovjetiska styrkor återtagit Minsk, huvudstad i Vitryssland, en stad som hade varit i tyska händer under tre år. Och i slutet av juli hade kommit in på det som före kriget var polskt territorium, och hade tagit Lwow, den största kulturella centrum av östra Polen.

    (http://ww2history.com/key_moments/Eastern/Operation_Bagration).
    (http://www.vi-tidningen.se/2014/05/myten-om-d-dagen/).

    • Bertilsson
      8 juni, 2014 at 15:20

      Anders, Operation Bagration var absolut en av de avgörande militära offensiverna på Östfronten (även om dess förutsättning var den tyska försvagning som uppnåddes vid slagen vid Stalingrad och Kursk ) men det blir lite ”äpple och päron” att jämföra den med D-Dagen då de operativa syftena var olika.

      Operation Bargration, var en två månader lång markintensiv, längs en frontlinje som sträckte sig från Baltikum i norr till Rumänien i söder, med syfte att tränga tillbaka och tyskarna.

      Operation Overloards syfte var att från hav och luft etablera ett brohuvud, som skulle utgöra utgångspunkten för de fortsatta operationerna. Ur ett militärlogistiskt perspektiv har varken förr eller senare så många soldater förflyttats över vatten och i luften under så kort tid. Denna prestation kan aldrig förringas.

      De två operationerna är genom sina olika syften och olika operativt genomförande inte jämförbara.

  5. Bertilsson
    8 juni, 2014 at 10:26

    Bäste Åke,
    Att påstå att Sovjet ”närmast egenhändigt knäckte den europeiska fascismen” är ingen fakta utan din åsikt och värdering, en åsikt och värdering jag inte delar. Jag har väldigt svårt att förstå varför Storbritanniens, Frankrikes (det fria) och USA’s insatser under kriget skall nedvärderas och förminskas till den grad att deras insats inte skulle ha något egentligt värde, ditt subjektiva påstående ”egenhändigt knäckte” implicerar ju att detta är din åsikt.

    Fakta är något som kan visas genom underbyggda källor och inte tyckande utifrån en politisk agenda, vilket är något helt annat. Fakta är att det var Storbritannien och Frankrike (USA förklarade Tyskland krig först den 11 december 1941) som först tog upp den väpnade kampen mot nationalsocialisterna i Tyskland. Hur agerade Sovjet vid Tysklands angrepp mot Polen 1939, vid Tysklands ockupation av Norge och Danmark i april 1940, under Blizen och slaget om Storbritannien 1940 och vid Operation Danzig/Augsburg i maj 1940 när Beneluxländerna och Frankrike angreps och ockuperades?

    Svaret på frågan är att Sovjet vid denna tid hade en en icke-angreppspakt med Tyskland. I konflikten mellan Tyskland å ena sidan samt Frankrike och Storbritannien på den andra sidan förklarade man sig neutral. Molotov-Ribbentrop-paktens hemliga tilläggsprotokoll innehöll en uppdelning av intressesfärerna i öst. Med denna som stöd kunde Sovjet ostört anfalla och ockupera östra Polen, ockupera de nordöstra delarna av Baltikum och anfalla Finland. Att öppna en andra front mot Hitlers Tyskland var det alltså inte frågan om. Hur man än vänder och vrider på dessa historiska förhållanden är och förblir det en mycket mörk del i Sovjets historia.

    I den officiella sovjetsiska historieskrivningen började inte andra världskriget den 21 juni 1941, för oss andra började det den 1 augusti 1939. Vilket är ditt startdatum för andra världskriget?

    Jag nervärderar inga insatser i det krig som syftade till att få slut på Hitlers nationalsocialistiska välde. För mig finns det inget egenvärde i att säga att den ena eller andra insatsen var större eller bättre än den andra. Jag kan konstatera att såväl västmakternas insatser från söder och väster samt flygangreppen mot tysk infrastruktur och krigsindustri likt Sovjets insatser från öster TILLSAMMANS bidrog till att knäcka det nationalsocialistiska väldet. Här lades ideologiska skiljaktigheter åt sidan för att nå målet, ledarskapet kunde här, i alla fall för en tid, agera som statsmän.

  6. Anonym 2
    10 juni, 2014 at 10:39

    På tal om fakta, 4 av 5 tyskar besegrades av Röda Armen!

  7. Jan Hagberg
    10 juni, 2014 at 12:57

    Kan bara bekänna hur förvånad – och chockad – jag blev, när jag vid läsning av en rysk bok upptäckte att 1930-talet var ett enda lång uppladdning för Hitlertysklands krig mot Sovjetunionen 1941 – 45 – och att, vilket var det mest anmärkningsvärda, de ledande kretsarna i väst stöttade och stod för regin av denna uppbyggnad. Om det har jag skrivit här:
    http://www.nyhetsbanken.se/news/view.asp?ID=956

    Aha, säger genast den kritiske granskaren, självfallet bara rysk propaganda. Min poäng är att nästan varje detalj kunde kontrolleras mot mängder av andra källor, också helt västliga. Det nya för mig var att jag aldrig tidigare sett raden av indicier sammanställda på detta iögonfallande sätt!

    Ta bara en så enkel sak som att de länder som bekände sig till demokratin, förklarade sig neutrala i spanska inbördeskriget. Jag hade många gånger tidigare ställt fråga ”varför?” men aldrig fått något tillfredsställande svar. Förklaringen låg i att väst genom sin passivitet gav de tyska stridskrafterna möjlighet att för första gången efter första världskriget ostört och systematiskt öva krig under realistiska förhållanden. Ingen västlig källa hade tidigare utvecklat detta samband, åtminstone hade ingen förmedlat en sådan tankegång!

    Och hur var den västliga krigföringen mot Tyskland från september 1939 och framåt i tiden? Mest ett låtsaskrig jämfört med vad som skulle komma senare, skulle väl kunna vara en sammanfattning! Eller som Åke W Bergh är inne på – en sideshow.

    Läs en del annat i ämnet här:
    http://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%A5tsaskriget
    Följ sedan gärna länkarna till de andra språken, förslagsvis de engelska (The Phoney War) och de ryska texterna!

    Nu när vi ser hur massmedierna trollar bort fascismen från västs inblandning i Ukraina, förvånar inget längre. Exakt samma mönster upprepas och upprepas, alltsedan Jugoslavienkrigen och framåt i tiden. Och som beställningsforskningen har arbetat för högtryck under hela efterkrigstiden, hur skulle gemene man idag kunna veta något om vad som verkligen hände under andra världskriget.

    • Peter Grafström
      11 juni, 2014 at 03:09

      Jan Hagberg
      Gläder mig att Jan drar slutsatsen i slutet av sin kommentar
      Och det gläder mig att Jan uttrycker det som att han är chockad för det är verkligen en motiverad reaktion
      med tanke på graden av verklighetsförfalskning vi är utsatta för.
      Det är viktigt om vänsterfolk överlag blir mer uppmärksammade på dessa ting.
      George Orwell ville ursprungligen betitla sitt berömda opus 1948 (ist f 1984) och tog starkt intryck av britternas historieförfalskning och från lögnerna kring spanska inbördeskriget.
      Att västintellektuella låtit Orwells betoning av historieförfalskningen falla ner i ‘memory hole’
      Diskuteras tex här
      http://whale.to/b/bennett.html
      Där anges också några böcker med mer bränsle till debatten
      Flera finns till nedladdning på webben
      Perpetual War for Perpetual Peace edited by Harry Elmer Barnes
      The Dynamics of War and Revolution by Lawrence Dennis
      Uncovering the Forces of War by Conrad Grieb
      Dealing in Hate by Michael Connors
      Falsehood in Wartime by Arthur Ponsonby
      The Origins of the Second World War by A.J.P. Taylor
      Germany’s Economic Preparation for War by Burton J. Klein
      Failure at Nuremberg, Profiles in Courage by the late President John F. Kennedy
      Dönitz at Nuremberg by H. Keith Thompson.
      Mer kända är
      Trading with the enemy av Charles Higham 1983
      Anthony Suttons böcker Wall street and etc…

      Lika bra att åter nämna dessa utmärkta källor
      G G Preparata Conjuring Hitler how britain and america made the third reich 2005
      Docherty Macgregor Hidden history 2013
      Utmärkt att Jan börjat uppmärksamma Starikov. Det är ingen propaganda, Han utnyttjar många västkällor men han är helt enkelt bra påläst. Kallar sig politisk detektiv.
      Boken finns även på engelska på orientalreview.org under episodes i många delar.
      Ytterligare engelsk titel av honom, Nationalization of the Rouble.. 2013, ger mer intressanta detaljer.
      web of depth som Jan hänvisar till på nyhetsbanken är inte någon bra källa för att kritisera beträffande ekonomi. Ellen Brown har blivit grundligt nedplockad av Gary North i en saklig debatt.
      Han är visserligen tea party ideolog vilket kanske avskräcker men på det området debatten berörde är han initierad.
      Däremot har Starikov nog fel om detta med jfks påstådda utgivning av en konkurrerande valuta till fed men det är en obetydlig bisak.
      Några andra felaktiga saker upptäckte jag inte.
      Jan kritiserar Starikov beträffande ekonomi.
      Schachts ekonomiska mirakel inträffade aldrig. Ingenting som hände var annat än planerat från den angloamerikanska storfinansens sida. De åtgärder som Schacht då undantagsvis TILLÄTS genomföra resulterar normalt i påtvingat regimskifte/bojkotter med våld från USAs sida.
      Alla bricsländerna är hatade av såna skäl.
      Men i det fallet producerade Tyskland profiter åt USA och byggde upp sig inför det av England önskade blodbadet med Sovjet. Amerikanerna var delägare och kartellsamverkade.
      Det är pga England och senare USA som andra länder inte fått vara ifred och bygga upp samhällsnyttiga finanssystem. Carroll Quigley har blottlagt hur deras komplott sett ut under 1900-talet.

Comments are closed.