|
Den som följer amerikanska talkshows som t.ex. Letterman eller Leno vet att ett stående inslag ofta består i att man visar en kort snutt med mannen som inte blev vald till president, George W Bush.
Tecknarna i USA har även de lilla julafton. Har soldater skrivit på kontrakt som innebär att de ska hemförlovas inom ett visst antal månader så vill de givetvis att dessa löften ska uppfyllas. Det är inte skojigt när man tror att man ska få åka hem till familjen och man istället möts av beskedet att man ska stanna tre månader till. Risken är uppenbar att man blir skjuten under förlängningen, ni vet Murphys lag. Den gäller även amerikanska soldater har jag hört sägas. |
Andra bloggar om: Bushism, George W Bush, USA, Politik |
5 svar till “Bushism”
I bland tycker jag lite synd om den f.d. alkoholisten, som blev frälst! Han symboliserar för mej en obildad och världsfrånvänd rikemansson, utan synbara talanger och som hela tiden hålls under armarna av media och andra som tjänar på hans ekonomiska politik. I den verkliga verkligheten, där du och jag arbetar lever och älskar skulle han möjligen kunna avancera till en hyfsad dammsugeförsäljare, och få tjäna sitt bröd i sitt anletes svett!
I samma känsloläge kan man tycka synd om de flesta. Hitler exempelvis, en misslyckad konstnär och uteliggare, modersbunden och uppfostrad genom aga av en auktoritär far.
Jag är övertygad om att Bush är mycket stolt över det han utför och att det inte finns ett uns känsla av misslyckande hos honom i det här läget. Så varför ömka honom?
Enligt amerikanska mått är han högutbildad.
Sara, han är säkerligen högutbildad, även med svenska mått mätt – advokat; men knappast bildad – vilket är något annat.
Jag kan känna sorg och empati för alla människor – för vi är alla bara människor! Om du inte kan känna empati med Bush, så förvänta dig då inte att han skall känna det med dej!
Självklart, så hade Hitler en traumatisk barndom (enligt Alice Miller i vart fall – tysk psykoanalytiker) men han var inte ensam om det i tyskland under 20- och 30-talet. Han grät sig säkert till sömn, efter att ha blivit brutalt misshandlad av sin stänga fader, tills gråten till slut försvann.
”I samma känsloläge kan man tycka synd om de flesta” sa jag ju.
Inte att jag uteslutande kände en brist på empati. Jag kan också befinna mig i olika känslotillstånd och tycka synd om folk, även mina ovänner, om jag har några…(obs, ett skämt)
Ja, det är efter att jag för åratal sedan läste Alice Millers bok som jag hämtat den informationen, det är alldeles riktigt.
Men ska man börja känslotramsa och hela tiden hänvisa till taskig barndom och tycka synd om krigshetsare när man diskuterar politiska spörsmål, då blir det mer än tamsigt.
Att jag skrev ”efter amerikanska mått” så menar jag att amerikanare oftast utgår från vilket universitet man legat vid, man utgår inte från studieresultatet.
Bush var inte framgångsrik i sina studier, det vet man.
Var tror du det beror på att människor har en förkärlek att rösta fram empatilösa ledare för?
Är tramsigt?