Anders Romelsjö på jinge.se

Brandmän – kvinnornas favoriter

För några dagar sedan såg jag ett avsnitt av en ny TV-serie som heter ”Livräddarna” som går i SVT just nu. Den visas även på nätet.


I det avsnitt jag såg så var en brandman med som heter Anders ”Mora” Eriksson och som är barnbarn till den berömda Mora-Nisse. Han var bland annat med i en sekvens som visade hur de försökte rädda en kvinna som hoppat framför ett tunnelbanetåg men som tyvärr avled av skadorna. Han blev naturligtvis rejält bedrövad av sitt uppdrag och det förvånar mig lite att SVT överhuvudtaget sände ett så pass otäckt inslag.

Men resultatet är däremot inte förvånande. Enligt Aftonbladet så får han mängder med inviter från en massa kvinnor och jag tror inte att Aftonbladet överdriver för en gångs skull. Brandmän har en rent enorm attraktionskraft på folk och det är tämligen enkelt att förstå varför. Det är just den yrkesgruppen som enbart har livräddande funktion. Befinner sig folk i nöd på ett eller annat sätt så brukar saker ordna sig när ”de röda” kommer.

Hans chef, Joakim Rönnbäck, säger så här till Aftonbladet om ”Moras” beundrarinnor: ”– Att kvinnor gillar brandmän är ingen nyhet. Det händer ofta att vi hittar visitkort och inbjudan till olika fester på brandbilen efter utryckningar”.

Jag illustrerar denna text med en bild här till höger. Den rökdykaren hade dock ingen anledning att älska sitt arbete. Han har just släpat fram två döda kollegor så han kunde säkert hålla sig för skratt.

Andra bloggar om: , , , ,

[tags]Anders ”Mora” Eriksson, Livräddarna, SVT, Brandmän, Sexappeal[/tags]

Jinge

11 svar till “Brandmän – kvinnornas favoriter”

  1. Inga brandmän gör mig svag.

    Jag har en svaghet för män som sysslar med långa matematiska ekvationer så att håret står åt alla håll.

    Min make läste en mattekurs när vi träffades!

    ; D

    Anpassa kurvor till mätdata – jammi

  2. Bilden är väl från SL-branden i Blåsut. 1973 så där. Det var soffor till T-banetåg som brann och de omkomna brandmännen kom från Kungsholmens brandstation.

  3. Jaha ja, ha Sveriges Television nu sjunkit lika djupt som amerikanska TV-kanaler och börjar sända riktiga tragedier – stiligt!

  4. Jag är förvånad över att en del människor tänder på det yttre.. (så jäkla klok jag låter)! Jag menar så här… Visst ett snyggt yttre, yttre omständigheter m.m kan ge en viss attraktion för tillfället. Men de yttre attraktionerna ska förstås granskas och även nötas i vardagen och då är det de inre egenskaperna som attraherar och samspelet mellan mig och partnern.

    Är det månnne av den här orsaken jag lever ensam… tänder på fel saker… :-)
    /Mia

  5. Oh! Jag blir alldeles matt när jag ser en brandman. Tala om att män är djur när män väcker djuriska instinkter :-)

  7. Min mamma föll för en brandman. Det var bra och därför finns jag. Han var ganska bra på ekvationer också. Inte särskilt djurisk. Det finns inga djur som kan göra 40 armhävningar på en arm.

  8. Kerstin, nu finns det ju folk också som vill se dokumentärt även från tragedier, ovanpå dagligen bli spoon fed idylliska bilder från arbetarnas paradis… Jinge har helt rätt, det är marknadsanpassning!

    Och vad vet Kerstin om amerikanska tv-kanaler? Det finns en enorm uppsjö av kanaler som intresserar olika människors intresse och böjelser från poker, religion, sport, music, resor, etc. till katastrofer.

  9. Jag tycker nog ändå att Livräddarna håller sig på rätt nivå. Man visar inte lemlästade människor utan jobbar dokumentärt för att visa vardagen för en yrkesgrupp samtidigt som man verkligen får en känsla för den som är offer. Det är en katastrof när lägenheten står i brand och det är många som är offer när någon tar sitt liv framför tunnelbanan.

    Om man följt ett amerikanskt format hade man fått följa med brandmannen på hemmaplan. Det hade handlat om de välordnade barnen, den vackra hustrun. Och om det hade varit USA, besöket i kyrkan.

  10. Jag delar inte din uppfattning Per!

    De flesta blir givetvis upprörda av att se olyckor där folk kommer till skada och kanske avlider. När det är fiction så vet man också att det är stuntmän/kvinnor som agerar och att de klarar sig bra. När det gäller ”dokumentärer” förhåller det sig normalt tvärtom. Folk som skadas i en brand blir verkligen skadade, något som ofta upplevs som en chock för vittnen etc.

    Vår dagliga trafikmiljö som buss, tåg, tunnelbana och biltrafik gör det extra lätt för oss att identifiera oss med medresenärer som skadas, att då utan att ha varnats speciellt mycket få bevittna räddningsarbetet för en kvinna som valt att avsluta sitt liv under ett tunnelbanetåg upplevs sannolikt som mycket omtumlande och dessutom ångestfyllt. Ett av de gemensamma drag vi har är förmågan att känna empati, en förmåga som också förstärks av allas vår erfarenhet av ångest. En människa som har så stark ångest att enda möjligheten är att slänga sig framför ett tunnelbanetåg väcker givetvis mycket känslor hos många.

    Jag är dessutom övertygad om att det kan leda till att mycket ångestfyllda människor eventuellt kan puttas över den gräns som hindrat dem från så destruktiva handlingar tidigare.

    Det är givetvis en viktig uppgift att skildra brandmäns yrkesarbete på ett bra sätt, men jag kände mig illa berörd och jag inbillar mig att jag själv har en hyfsat hög tröskel i och med mitt yrkesval och min erfarenhet.

    Att amerikansk TV skulle ha skildrat brandmannens gudstjänstbesök i stället är inget argument, det är bara trams enligt min uppfattning.

  11. Jinge
    Detta du skriver om hur ångestfyllda människor kan uppfatta sådana här scener är viktigt att tänka på. Du kan ha rätt. Det du skriver om vår förmåga att känna empati är också viktigt.

    Och kanske har du rätt.

    I går var det ett knivmord i Tyresö centrum. Någon av kvällstidningarna har en bild där två kriminaltekninker undersöker brottsplatsen. I bildens förgrund, två meter från en plats där en man just mist sitt liv, sitter ett pensionärspar och fikar samtidigt som de studerar polismännens arbete. Kanske har dessa människor sett så mycket fiction att de inte insett att verkligheten handlar om utslocknade liv, tårar och verkligt lidande.

    Jag funderar på var empatin och insikten om tragiken för anhöriga och gärningsman finns. Är det okunnighet eller avsaknad av känslor som gör att man kan smaska i sig en dammsugare on the crime scene.

    Men det finns ytterligre en sak jag reagerar på. Visserligen är det bra att att visa att yrkesmän som städar upp i det värsta av elände är människor som berörs av det de upplever. Om demonstranterna i Göeborg under EU-mötet haft insikt att poliserna de kastat eller skjutit sten på var mammor och pappor som på morgonen varit med barnen på dagis hade de kanske besinnat sina känslor och sitt hat.