Boktipset – Vietnam Var Nära


En antagligen helt obekant bloggare med sonen på axlarna och sonens mor till vänster med palestinascarf..

Boken ”Vietnam var nära” av Åke Kilander är en skildring av en av de mest inflytelserika folkrörelser vi haft i Sverige, hur den startade i mitten av 1960-talet, och man får följa med fram till åren närmast efter att vietnameserna slängt ut USA ur landet.

Själv har jag åldern inne för att minnas det mesta av de händelser som det berättas om i boken, men jag var själv aldrig med i någon FNL-grupp utan tillhörde den kategori människor som skänkte pengar, köpte Vietnambulletinen och framförallt – demonstrerade. Bilden ovanför förställer en Vietnamdemonstration och den är tagen i Humlegården, jag gissar att året är 1973. De andra bilderna är tagna av undertecknad i samband med segerfirandet i maj 1975.

Det är förstås speciellt att läsa en bok om en period som startade för fyrtio år sedan, en period som man själv varit med om. Samtidigt så var det en tidsepok då väldigt många ungdomar vaknade upp politiskt. Åke Kilander skildrar detta uppvaknande sett från de mest aktivas horisont och det är en nutidshistoria som är lika spännande som viktig.

De flesta som läser dessa rader var kanske inte ens födda på den tiden och har därmed svårt att förstå det engagemang och den enorma uppslutning som fanns i Sverige i form av solidaritet med Vietnams folk. Och egentligen så har jag nog själv svårt att riktigt begripa hur ett antal personer som demonstrerade mot USA:s krig mot Vietnam på Hötorget i Stockholm 1965 kunde utgöra startskottet för FNL-rörelsen i Sverige.


Glada vietnameser i maj 1975

En demonstration som ledde till ett antal studiecirklar, ett antal stencilerade flygblad, en stencilerad ”tidning” som så småningom kom upp i en upplaga på 60 000 exemplar, mängder av nya studiecirklar och framförallt en massa basarbete, ett arbete där frågor som skulle avgöras alltid diskuterades med målet – enighet genom diskussion, en målsättning som faktiskt uppfylldes.


Lika glada demonstranter firar Vietnamn seger

Antikrigsdemonstrationer förekom med tiden i många länder världen runt, men ingenstans lyckades människor organisera sig på det sätt som skedde i Sverige. Boken är en berättelse om just detta och många av dem som var med kommer till tals. Det blir på det sättet en historisk skildring med starka drag av dokumentär.

Tankarna går flera gånger under läsandet till USA:s krig i Irak. Frågor om varför det inte finns någon framväxande proteströrelse som i tiotusentals marscherar till den amerikanska ambassaden idag? Varför står det inga musikgrupper på torgen och spelar och säljer Irak-bulletinen idag? För den amerikanska imperialismen är sig lik, dödandet fortsätter i oförminskad skala, det är bara offren som skiljer.

Frågan om varför FNL-rörelsen blev så stor är en viktig fråga, vill man förstå det så är det nödvändigt att läsa Kilanders bok. Jag tror inte att det går att upprepa detta idag, men för få en aning om hur man skapar en folkopinion mot USA:s ”Kriget mot Terrorismen” så är boken nödvändig litteratur.

Viktig var också den musikrörelse som skapades i dessa FNL-grupper, och där har boken sin enda brist. Det skulle ha varit underbart om en CD med musik följde med, eller i vart fall kunde köpas samtidigt som boken.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

[tags]Vietnam, ISBN 978-91-7343-084-5, Boktips, Vietnam var nära, Åke Kilander, FNL, FNL-grupperna, DFFG, Vietnamdemonstration, Politik [/tags]

  21 comments for “Boktipset – Vietnam Var Nära

  1. nature
    10 maj, 2007 at 17:27

    Jag mins det hela bra, men var ändå lite för ung trots allt! Men tänk om kårhusockupanterna hade tagit makten i Sverige? Vad hade hänt då? Vilket samhälle hade vi då haft? Talade de om demokrati? Nej, knappast! Det var blodig revolution som gällde mot de onda kapitalisterna! En sak som jag har undrat över är var fanns, och gjorde, kvinnorna runt kårhusockupationen? Kockade de kaffe eller?

  2. nature
    10 maj, 2007 at 17:40

    Fast kanske jag bara är avundsjuk på att jag inte var gammal nog för att vara på plast under så viktiga och händelserika år som trots allt slutet av 60-talet och början av 70-talet utgjorde?

  3. Christer W
    10 maj, 2007 at 18:00

    Inte ett skit hade hänt. Det var mycket hetare i München, Paris och på andra ställen. Kårhuset var en isolerade händelse och alldeles för överskattad.
    Själv var jag i München och en av mina vänner i Paris, sedermera blev han en traditionell politiker i Stockholm.

  4. Christer W
    10 maj, 2007 at 18:01

    Ska tilläggas att vietnamnrörelsen var inte synonymt med kårhusockupationen. Vietnamrörelsen var större än så.

  5. Thomas Palm
    10 maj, 2007 at 18:40

    Fast man kan ju undra varför inte vietnamrörelsen tog fart tidigare, när det var Frankrike som slogs för en mer öppen ockupation av Vietnam. I praktiken inleddes Vietnamkriget direkt efter andra världskriget.

  6. Daniel K
    10 maj, 2007 at 19:08

    Intressant. Ska gå till bibblan. Man har ju hört lite och min moster har ett FNL-märke på väggen… :-)

  7. St Just
    10 maj, 2007 at 19:15

    Komplettera gärna ”Vietnam var nära” med en informativ bok om den stora radikaliseringens tid; ”1968, när allting var i rörelse” av Kjell Östberg.
    Så här skriver Camillas boklåda om boken:
    ”Välskrivet, informativt och väldigt väldigt bra! Han menar att 1968 egentligen sträcker sig från 50- till en bit in på 70-talet och presenterar så mycket empiri för sin sak att jag bara vill jubla! Det är ju det här jag har saknat, en sträckläsare om nutidshistoria!

    De dagar jag har varit trött, håglös och på dåligt humör på väg till jobbet, så har den här funkat som en riktig humörhöjare! Jag har lärt mig något nytt på nästan varenda sida”

  8. 10 maj, 2007 at 21:54

    nature, du var inte gammal nog att vara på plast, men trösta dig med att nu är du PLAST!

  9. 10 maj, 2007 at 22:49

    [beredd på anstormning]För bövelen Jinge, var du vuxen redan DÅ??[/beredd på anstormning]

    Skämt åt sido så är det där en bok jag gärna vill läsa. Man tenderar blicka för långt ut och se allting ur ett internationellt perspektiv. Faktum är att om man ska bestiga alla berg och dyka ner i alla hav så måste man iaf ägna första steget till att träda i sitt eget hus…

  10. Christer W
    10 maj, 2007 at 23:35

    Frankrikes vietnamkrig finansierades av us. Efter Dien Phu så hade franska folket fått nog och regimen drog sig ur kriget. Fredsuppgörelsen dirigerades av us med en delning som följd.

  11. Christer W
    11 maj, 2007 at 00:30

    Bilden av demonstrationen är från Norra Bantorget och det är 1 Maj, ca 50 000 tågade från olika platser runt stan.
    Tribun/estraden är rest på baksidan av skola som hette Norra Real om jag inte minns fel
    Den vita fasaden är Folkets hus och Stadsteatern.
    Själv stod jag nere vid Brantingmonumentet och tittade och var imponerad av hur fruktansvärt mycket folk det var, det var en upplevelse.

    Dagen innan hade det varit full vinter och snöstorm och dagen blev det full sommar med över 20 grader.

  12. 11 maj, 2007 at 01:34

    Jag är också otroligt förundrad över dagens ungdomar, och deras totala ointresse för de förtryckta och situationen både här hemma och i världen. Vad är det som gör att just 68:ornas barn- och barnbarnsgenerationer blivit så totalt apolitiska, så totalt liknöjda och följsamma gentemot makten.

    Jag började undervisa vid universitetet omkring 1978. Då var det fortfarande lite klös i studenterna, oppositionella, detattglada och det var kul att undervisa. Men en bit in på åttiotalet hände något mycket konstigt, och ganska plötsligt dessutom. Studenterna tystnade, hade inga egna åsikter om någonting, var inte det minsta intresserade av diskussioner eller av kritiskt ifrågasättande.
    Det berättades en historia om saken bland oss universitetslärare:

    – På femtiotalet kom professorn in i föreläsningssalen, studenterna reste sig och sade: ”God morgon professorn”.
    – På sextiotalet kom professorn in och sade ”god morgon studenter” varvid studenterna svarade: ”God morgon kamrat”.
    – På åttiotalet kom professorn in och sade: ”God morgon studenter”, varvid studenterna böjde sig ner över sina anteckningsblock och började plita: g-o-d m-o-r-g-o-n s-t-u-d-e-n-t-e-r….

    En riktigt bra illustration av vad som hände och ja, vad var det som hände, eller som hade hänt? Jag har gissat på enhetsskolans relativa betyg som rev upp solidariteten mellan eleverna mot lärarna. Andra bra förslag?

  13. nature
    11 maj, 2007 at 02:56

    Vad var det som var så farligt med denna rörelse egentligen, eftersom polisen och säkerhetspolisen övervakten den i den omfattningen som trots allt skedde?

  14. 11 maj, 2007 at 06:17

    Christer!

    Vad i hela friden surrar du om ???

    De små bilderna är tagna vid Nordvietnams ambassad. jag har tre-fyra rullar tagna där inne. Demonstrationsbilden är tagen från fönstret inne på ambassaden, precis likadant som de andra bilden där en fotograf hänger ut genom fönstret.

    Bilden där jag är med är tagen i Humlegården, den demonstrationen gick till ambassaden.

    Och; jag är säker. Just den dagen stack jag på ett jobb som renderade bilder på löpsedlarna i DN och AB.

  15. Sara G.
    11 maj, 2007 at 07:31

    Ett boktips: Den Stillsamme Amerikanen av Graham Green.
    Den påvisar bl. a amerikanernas inblandning i fransk utrikespolitik i Vietnam. En mycket bra och spännande bok.

  16. Christer W
    11 maj, 2007 at 07:47

    Jag tittade närmare nu på stora bilden ser att fasaden inte stämmer med minnesbilden.
    Den största demonstration i Stockholm som rörde Vietnamkriget var på en 1 Maj och den var gigantisk och det var den som påverkade minna tankar.
    För en gång hade alla partier och grupperingar till vänster enats om att gå till ett gemensamt mål.

  17. Galaxa
    11 maj, 2007 at 14:38

    ”enhetsskolans relativa betyg som rev upp solidariteten mellan eleverna mot lärarna.” Det tror jag är en gissning så god som någon, Kerstin!

    En annan gissning till varför det ”en bit in på åttiotalet hände något mycket konstigt” är föräldragenerationernas svek. Lika noveau riche-personer vältrade de sig i sina framgångar inom t.ex. jämställdheten och trodde att allt var klappat och klart. Och när 80-talets ungdomar blev fråntagna framtidstro p.g.a. att de två generationerna före generellt hade levt över sina tillgångar och inte planerat för ev. motgångar, sprack det! Passivitet blev tyvärr ett sätt att överleva. Och ur denna passivitet föddes ibland uppmärksamhetsbehov som tog sig mer eller mindre extrema former(T.ex. ett tvångsmässigt behov av att vika ut sig.)

    De äldre tyckte sig ha kämpat klart, sitta stadigt och vara värda sin plats i stadförvaltningen or whatever- och inte släppte de ifrån sig denna, inte!

  18. Mats jacobson
    11 maj, 2007 at 15:41

    Vad textförfattaren glömmer bort är att Sydvietnameserna inte alls ville bli en kommunistisk lydstat, lika lite som Finland eller tex de baltiska staterna. Därför bad de om hjälp från USA för att kunna stå emot den Sovjetunderstötta Nordvietnamesiska anfallsarmén. Bara USA hade den militära kapaciteten som krävdes för att stå emot Sovjetimperialismen.

  19. Snoozer
    11 maj, 2007 at 16:25

    Mina föräldrar var också med i det där tåget. Men släkten är borgerlig nu.

  20. 11 maj, 2007 at 23:33

    En kommentar jag sett i amerikanska bloggar var att det tog tid innan proteströrelserna kom igång på allvar. Vietnamkriget drog igång på allvar runt 1964 (Tonkin-bukten) och Jinges bilder är från 1973 – nästan 10 år senare. Det är lätt att glömma.

    Den stora skillnaden tror jag är mellan motståndsrörelserna i Irak och Vietnam. FNL var en rörelse med legitima krav på nationell självständighet, men någon motsvarighet finns inte i dagens Irak.

    Vem vill man stödja om man motsätter sig den amerikanska ockupationen? Baath-partister? Revanschistiska shiagrupperingar? Självständighets- (och olje-)sugna kurder? Al Quaida (i den mån de finns i Irak)? Knappast.

    Jag är helt för att USA ska ta sina trupper från Irak så snart som möjligt, men jag har inga illusioner om att det kommer göra landet fredligt och stabilt.

  21. St Just
    12 maj, 2007 at 10:50

    Orsaken till att vi idag inte ser enorma protester som under Indokinakrigen ligger inte hos ungdomen eller de enskilda människorna. Tiden, sammanhanget och ledarskap spelar överordnade roller.
    Idag pågår en enorm högkonjunktur som förmodligen kan pågå länge, där kapitalet kan exploatera hela Kina och det gamla östblocket. Samtidigt väller konsumtionsvaror in (en borrmaskin för en tjuga få en digitalkamera på köpet!) och dämpar oppositionslustan. Det är en tid svår att revoltera mot jämfört med 60-70-talet. Revolter ligger nere för att blomma när de oundvikliga ekonmiska och politiska kriserna dyker upp.
    ”Som det är, kommer det inte att förbli” skrev Brecht.
    Vid tiden för Jinges bild utmanades imperialism och kapitalism av många nya ledarskap. En del var katastrofer i sig som det gammalstalinistiska och maoistiska. Andra var oprövade som Castro på Kuba, Cabral i Guinea-Bissau eller ”Kaptensrörelsen” i Portugal …
    För den som är ung idag kan det vara svårt att finna trovärdiga ledare. Som false messiah skriver ”Vem vill man stödja om man motsätter sig den amerikanska ockupationen?”.

    Möjliga tecken på framtida stora rörelser mot imperialismen kan kanske skådas främst i Latinamerika.

Comments are closed.