Boktipset – Jan Hjärpe – Profetens Mantel


Nu har jag slagit ihop Jan Hjärpes nya bok, en bok som har undertiteln – Den muslimska världen 2001-2006 (Leopard).


Jan Hjärpe är professor
emeritus i Islamologi och han har som bekant skrivit ett antal böcker om sitt ämne. Just denna bok är möjligen lite ovanlig eftersom han redan inledningsvis säger att det inte är något vetenskapligt arbete, i vart fall inte till sin disposition. Han berättar att han dagligen antecknat vad som hänt i den muslimska världen och att boken egentligen är en sammanställning av dessa anteckningar.

Det är den, för parat med vissa artiklar som kan anas i texten, så är det en kronologisk beskrivning av hur förhållandena har utvecklats i ett antal muslimska länder sedan 2001, och särskilt 9/11. Det i kombination med hans gedigna kunskaper om islam och de aktuella länderna gör boken extra läsvärd. När han berättar t.ex. om ”Talibanerna” så berättar han också om den ideologi som ligger till grund för deras extrema tolkning av islam, deobandiextremismen och deras starkt antishiitiska inställning.

En central sak som han ofta återkommer till är World Values Surveys undersökningar där de påvisar att regionens innevånare har en mycket stark längtan efter demokrati, välfärd, mänskliga rättigheter och inte minst – rättsäkerhet. Dessa resonemang är särskilt intressant eftersom USA, England och Israel gör vad de kan för att sprida den felaktiga uppfattningen att dessa värden är särskilt avskyvärda bland medborgarna i de länder det handlar om.

USA, England, EU och Israel säger att demokrati är några av de saker man önskar se i Mellanöstern samtidigt som man de facto vägrar att samarbeta med den nyvalda palestinska regeringen som valts på ett demokratiskt sätt.

Sådana händelser gör givetvis att begrepp som ”demokrati” återigen blir grekiska med ett ytterst oklart innehåll för folken i de muslimska länderna.

När sedan ”Kriget mot Terrorismen” inleds så förstärks jihadisters självbild av att de är någon sorts ”soldater”, och självmordsbombare brukar numer avbilda sig själva iklädda soldatkläder med en AK47 över bröstet. Enligt islam får en muslim inte döda en annan muslim, men genom att införa ordet ”Krig” har USA och England sett till att legitimera just – ett sådant krig.

När USA låter Israel sköta detta krig i Libanon 2006 så sätter man en slutgiltig spik i sin egen kista. När Bush talar om ondskans axelmakter så vet alla i Väst vad han menar. Men i stora delar av den muslimska världen så är dessa axelmakter helt andra länder toppade av Israel och USA. Och ”Kriget mot Terrorismen” blir den enskilda händelse som skapat flest jihadister och självmordsbombare någonsin, det mest kontraproduktiva kriget i historien.

Det ser med andra ord rätt mörkt ut för freden i världen. Det skapas nya jihadister för varje minut som går, människor vars anhöriga dödats eller fängslats utan grund av ett antal starka militärmakter, blir den främsta inspirationskällan och rekryteringsbasen för denna utveckling.

De som med framgång satt sig upp mot en krigisk omvärld, Hassan Nasrallah eller Usama Bin Laden som yttersta extrem, får i stället nya anhängare. Att dessa bägge sannolikt skulle döda varandra om de fick chansen spelar i sammanhanget ingen roll.

Jan Hjärpe tar effektivt kål på en massa myter om de muslimska länderna genom att peka på fakta. Skildringen av vad som hänt på olika håll efter 9/11 blir bitvis uppräknande, men det är inget som jag störs av. World Values Survey visar att föreställningarna om de muslimska länderna ofta är fel på avgörande punkter. Bristen på rättsäkerhet och ”Kriget mot Terrorismen” skapar i stället nya jihadister i en omfattning som vi i väst inte förstår, och det i en alltmer accelererande fart.

Under läsningen faller pusselbitar på plats i en takt som gjort att jag måst frångå en av mina viktigaste principer när det gäller böcker. – Jag hatar nämligen att göra anteckningar i nya böcker, lika illa tycker jag om s.k. ”hundöron” för att markera särskilt intressanta sidor. Därför ser min bok nu ut som om den varit med om något mycket dramatiskt… Länk: World Values Survey

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

[tags]ISBN 978-91-7343-128-6, Deobandism, Profetens Mantel, Jan Hjärpe, Islam, Mellanöstern, Israel, USA, England, EU, Jihadister, Islamism, Kriget mot Terrorismen, Demokrati, Rättsäkerhet, Genèvekonventionen, Mänskliga rättigheter, Usama Bin Laden, hassan Nasrallah, Politik [/tags]


10 svar till “Boktipset – Jan Hjärpe – Profetens Mantel”

  1. Har du läst några andra böcker av Hjärpe också, t.ex. ”Islam – lära och livsmönster” och ”Politisk Islam: studier i muslimsk fundamentalism”? Han har även skrivit en bok om Sharia-lagar, som jag inte har läst ännu.

    Och ja, han tar kål på myter, men ibland distanserar han sig från vissa frågor, tycker jag. Och jag känner ett styng av skepsism ibland när man vet att han vittnade i rättegången mot Radio Islams Ahmed Rami.

    Ingrid Segerstedt Wiberg som ju ofta försvarat religionsfrihet och islams rätt till denna etc, har uttryckt att det varit svårt att övertyga motståndet mot moskéer eller vad det vara må som har med islam att göra, genom att muslimska företrädare i Sverige satt tysta och tillät Ahmed Rami tilläts härja fritt i etern. Detta hindrade en rättvis informationsspriding om islam. Och det är möjligt att även Hjärpe i sin vilja att hjälpa faktiskt stjälpte några viktiga möjligheter där för islam. Å andra sidan tog varken Hjärpe eller övriga sakkunniga i part, ställning till huruvida Radio Islam spred nazistisk och/eller antisemitisk propaganda. Hans roll i rättegången var ju mer att förklara Ramis sätt att tänka.

  2. Jag tycker inte att han distanserade sig i denna bok. Däremot så är jag av naturen en mycket nyfiken person så den hade gott kunnat vara mycket tjockare. Olika företeelser kan beskrivas mer ingående, men det gör han i sina andra böcker.

    En särskild styrka har han i sättet hur han skildrar att den politik som förs av Israel, USA och EU blir och är kontraproduktiv. Han är väldigt tydlig.

    Läskunniga kan bli av med en hel del skygglappar faktiskt.

  3. Då kommer nästa fråga: hur når man de icke läskunniga, eller rättare sagt icke läsvilliga?

    Har du läst något av Sigrid Kahle, förresten? Jag var även på en föreläsning med henne och hon är nog en person som kan bygga broar. Hon har dessutom bott länge, länge i ”orienten”.

  4. Fråga ett: Det är nog tyvärr omöjligt att nå dem som inte vill förstå. Nöjer man sig med FOX-TV så gör man, i alla fall fram till den dagen då väggarna rasar.

    Nepp, jag har NOG inte läst något av henne. Berätta varför jag ska göra det så svänger jag förbi bibblan.

    Andra författare som är intressanta är tex Ahmed Rashid. Fast det finns ett antal idag…

  5. Sigrid Kahle är en helt annan sort. Hon är journalist och författare och fd diplomathustru i bl.a. Pakistan, där hon var med och grundade Nationalteatern. Hon sommarpratade för ett par år sedan – mycket intessant. Hennes ajälvbiografiska ”Jag valde mitt liv” är en annrolunda bok som jag fick Stig Dagermanpriset för något år sedan. Kahle är ju en gammal dam så hennes bok skildrar ju mycket en svunnen tid, men hon ger tillbakablickar i en värld som vi aldrig hör talas om numera – den som handlar om litteratur och konst och teater bl.a. i arabvärlden. Finns massor att läsa om hene på webben, så att du får en uppfattninge innan du springer till bibblan, Jinge.

    Cat Stevens/Yusuf Islam förrsten – hur var det med hans uttalanden om Rushdie? Det kanske bara var rubriker? Men om det inte var det, tycker jag att det var otäckt att försvara fatwan mot Rushdie, som han påstods ha gjort. Det blev ju ett himla liv i USA i alla fall och som vanligt hörs sådana debatter inte på denna sida pölen. Bl.a. så tog gruppen 10,000 Maniacs bort hans Peace Train (som de hade en hit med) från sitt album i protest. Men som sagt, jag vet inte riktigt hur det egentligen förhöll sig.

  6. Copy-Paste-marodören var framme. Det är inte jag som fått Stig Dagerman-priset för Sigrid Kahles bok! Herregud, vad jag slarvar!

  7. Jan Hjärpe är en saklig och mycket from man, träffar honom i kyrkan varje söndag här i Lund. Lite oväntat så fick boken mycket bra kritik i Sydsvenskan, som annars brukar hålla ett mycket USA-vänligt perspektiv. Det visar väl att saklighet går hem i de flesta läger om den är konsekvent.