Sveriges äldsta börsföretag, Skandia AB, knäcktes av ett antal giriga direktörer som genom att fiffla och ta bort de inbyggda spärrarna i systemet berikade sig själva på ett sätt som saknar motstycke i svensk kriminalhistoria.

Vi kommer alla att minnas de dagar då skandalen exploderade i media, rubrikerna var så svarta att de skiftade i blått. Dessa direktörer hade manipulerat systemet så att deras bonus blev utan tak, den var knuten till företagets aktiekurs och redovisade vinster. Den vanliga metoden för att agera börsdrivande är – kreativ bokföring, man redovisar vinster som inte är annat än ren fiktion, utestående vinster som är lika sannolika som om de fanns på månen.

Har man dessutom en utomordentligt okunnig och svag styrelse, eller en styrelse som själva är föremål för dessa ohemula vinster så kan man gå iland med sitt bedrägeri. Vissa klarade sig, andra gjorde det inte, och inte ens idag är frågan avgjord i alla rättsinstanser.

Författaren, Olle Rossander, blev kontaktad av Arne Ruth, DN-journalisten. Arne Ruth hade startat en förening som heter Grupptalan mot Skandia. Orsaken var att Skandia hade sålt ut förvaltningen av försäkringstagarnas pensionsmedel till en norsk bank och fått över tre miljarder för detta. Dessa pengar borde rätteligen ha tillfallit dem som hade sina livförsäkringar och pensionspengar i Skandia, och inte moderbolaget.

Olle Rossander är en erfaren ekonomi-
journalist och började, om än efter övertalning, beskriva vad som egentligen hade hänt, det är den beskrivningen som nu i bokform heter Det kidnappade kapitalet, med undertiteln – På spaning i Skandiaaffärens skugga.

Boken handlar om det vi i dagligt tal brukar kalla kvartalsekonomi. Företagsledarnas mål har i allt högre utsträckning blivit att driva den egna börskursen uppåt, inte att företaget ska leva kvar och utvecklas på lång sikt. Detta är delvis ett resultat av att både styrelser och högre tjänstemän, förutom sina väl tilltagna ersättningar, också får sina betalt i form av bonus och olika optionssystem.

Detta drev Skandia till konkursens rand, och idag är det inte mycket kvar av den svenska delen av företaget. Riskkapitalister har köpt upp företagets väsentliga delar, och man har gjort det med vad Rossander kallar ”Herrelöst kapital”.

Vår vanliga bild av kapitalister är en karikatyr som på ett eller annat sätt knuten till t.ex. familjen Wallenberg. Men det herrelösa kapitalet har inte en tydlig ägare, framförallt inte en ägare med makt. Det är i stället i allt högre utsträckning det fondkapital i olika former som dominerar finansmarknaden, pensionspengar och alla möjliga slags fonder, och makten ligger hos tjänstemän.

Det herrelösa kapitalet är det som dominerar idag, och inte enskilda finansfamiljer.

Tycker du att det låter som en genuint tråkig bok? Det kan jag berätta att det är den inte. Det är en bok som jag, som endast har rudimentära kunskaper i ekonomi – sträckläste. Det är en bok som är skriven så att lekmän förstår den, det är en bok som också flaggar för att de som är födda på 60 och 70-talet och senare riskerar att bli helt utan pension om de inte tar saken i egna händer. Det handlar om en bok som bara kan kategoriseras som – Måste läsa!

Andra bloggar om: Boktips sommaren 2007, Böcker, Litteratur, Olle Rossander, Det kidnappade kapitalet, Skandiaaffären, Bedrägeri, Kriminalitet, Herrelöst kapital, Politik, ISBN 978-91-7343-164-4

[tags]Boktips sommaren 2007, Böcker, Litteratur, Olle Rossander, Det kidnappade kapitalet, Skandiaaffären, Bedrägeri, Kriminalitet, Herrelöst kapital, Politik, ISBN 978-91-7343-164-4[/tags]