Bloggar nya bokkritiker?

En artikel i dagens upplaga av Svenska Dagbladet fångar mitt intresse och det av flera anledningar. Den handlar om att bloggar ”tar över” tidningarnas litteraturkritik.

SvD: ”…SvD:s litteraturredaktör Kaj Schueler varnar för framtiden: – Det som oroar – om bloggarna tar över som etablerad kanal för tyckande om böcker – är att de saknar de etiska regler som styr dagstidningarnas kritiska verksamhet. Då kan det uppstå en situation där bloggarna på ett uppenbart sätt blir en del av förlagens marknadsföring, att de låter sig köpas.”

Jag vet inte om den risken är så stor. Sedan ett tag tillbaka så får jag regelbundet böcker från ett stort förlag, skälet är givetvis att de hoppas att jag ska skriva om dessa. Normalt så gör jag också det, om jag är tillräckligt intresserad och gillar dem. Två-tre böcker har jag avvisat helt på grund av att jag inte tyckte om dem eller författarens sätt att skriva. En annan bok är så svårläst att det bara blir en bit om dagen, men den är utomordentligt intressant så jag kommer att skriva om den, och givetvis även nämna att den är tungläst.

Men att ge någon bok ”reklam” kan jag inte tänka mig. Skillnaden i mitt fall handlar bara om NÄR jag läser en bok. Veckorna innan de kommer ut eller en månad efter då de kommer på biblioteket. Själv läser jag ofta så mycket att det skulle vara helt omöjligt att köpa alla böcker.

Talesättet ”som man känner sig själv känner man andra”, gäller mig, och jag tror därför att det gäller även andra bloggare. Det innebär då också att jag tror att Kaj Schueler har fel. Däremot finns en annan tendens som kanske inte är helt oviktig i sammanhanget. Tidningarna agerar mer och mer för att produceras med lägre kostnader. Detta kan man se som t.ex. när Metro agerar för att få lokala kommunkorrespondenter, och på dagstidningarnas försök att ragga ”Läsarbilder” och liknande.


SvD:s presentation av sin artikel..

Med andra ord så är det inte bloggar som är problemet. Det Kaj Schueler i stället borde oroa sig för är att litteraturkritikerna blir arbetslösa på grund av tidningsföretagens fallande inkomster med därmed följande sparnit. Tidningarnas recensioner fyller en oerhört viktig funktion, att amatörers tyckande om böcker skulle stå i något motsatsförhållande vägrar jag att inse.

Källa: Artikeln i SvD

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

[tags]Bloggosfären, Böcker, Boktips, Litteratur, Bloggar, Bokkritik, Kultur, Litteraturkritik, Bokrecensioner[/tags]

  6 comments for “Bloggar nya bokkritiker?

  1. Daniel
    10 juni, 2007 at 16:53

    Hur länge har du fått böcker gratis från förlag? Får du välja själv vilka du vill läsa?

  2. Y
    10 juni, 2007 at 23:21

    Jag är benägen att i det här fallet inte hålla med dig Jinge.
    Det finns en viktig demokratisk aspekt av bokbranschen som du tyvärr överser. Det handlar om makten av att definiera vad som är en bra och ”läsvärd” bok (jmf tanke, idé, ideologi). När tidningar lyfter fram vissa författare på bekostnad av andra sker det nästan alltid i ett visst politiskt klimat. Ta till exempel Pol Pots Leende, som innehållsmässigt var en rewrite på Per Ahlmarks gamla bok om Myrdal. Den fick utomordentliga recensioner av DN&co, vilket i sin tur gjorde intryck på pocketförlaget som tryckte upp en billigare upplaga.
    Resultatet av denna maktutövning är ofta mycket påtaglig. Trave efter trave med Peter Fröbergs böcker (eller Stig Larssons, eller tidigare Davinci koden och annan uppmuntrad skräplitteratur) fyller bokhandlarnas hyllor. Snart ser du dem i händerna på dina medresenärer i trafiken, och snart diskuteras de på lunchrasterna.
    Eller med andra ord:
    Recensenterna kan inte bestämma vad vi ska tänka, men de kan bestämma vad vi ska tänka på.
    När dessa recensenter sedan är anställda av politiserade kulturredaktioner med samma ideologiska mantel, får vi ett enormt demokratiskt problem.
    Så, nej Jinge jag håller inte med dig: amatörernas tyckande måste stå i motsattsförhållande till tidningarnas recensioner. Och framförallt måste de våga sätta agendan själva.

  3. 11 juni, 2007 at 04:57

    Hmm.. Det ligger det förstås en hel del i Y!

  4. Ia
    11 juni, 2007 at 23:29

    Vackert uttryckt: ”Recensenterna kan inte bestämma vad vi ska tänka, men de kan bestämma vad vi ska tänka på.” Jag tyckte att Pol Pots leende var jävligt ljum. Per Ahlmarks gamla bok om Myrdal = m. fl.? Han ägnade väl inte skrället en egen bok? Skrället sagt med kärlek.

  5. Y
    12 juni, 2007 at 01:06

    Du har naturligtvis rätt, boken var inte enbart tillägnad Myrdal. Men det kapitel som var tillägnat honom var allt som behövdes för att fylla Fröberg Idlings alster. Därmed inte sagt att han inte har sina styrkor, bla i hur han bemästrar språket, men den uppmärksamhet han fick var av en helt annan karaktär.
    Jag skulle gärna diskutera fenomenet i all oändlighet, agendasättande, diskurs, narrativ. Men poängen är i min mening mycket enkel, vi måste själva våga ta initiativet.
    Låt oss ta Dagens Nyheter som exempel. Tidningen är egentligen en liten radikal folkpartistisk tidning. Ideologiskt har den stöd av ungefär 3-4% av befolkningen, men dess spridning och inflytande är av en helt annan art. När vi godkänner dess rätt att sätta agendan, vare sig det gäller nyheter eller kulturfenomen, ger vi vika för dess politik.
    Det stora problem som ”alternativ” media har i dag är just i förhållande till agendasättande. Istället för att själva definiera vad som är intressant och beaktansvärt, utgår vi från agendasättarens nyheter och förhåller oss till dem. Håller med eller emot.
    Även om det är viktigt att ingå i debatt och polemik mot exempelvis DN, är det minst lika viktigt att behålla initiativförmågan.
    Jag skulle härmed vilja uppmuntra Jinge att tipsa om böcker som vi annars inte skulle hört talas om.
    För i mediebruset tystnar annars symfonin.

  6. Ia
    12 juni, 2007 at 12:15

    Tack för svaret. Antar att du syftar på Det galna kvartsseklet eller motsvarande. (Inte läst.) Visst hade Fröberg Idling sina poänger men hans verklighetsuppfattning är en helt annan än Myrdals och det blir då som när en svensk ska samtala med en kines – på svenska. ”Du förstår ju inte vad jag säger!” Debatten som följde på boken var lika platt – och agendan sattes mycket riktigt av recensenterna. Fröberg Idling rätt, Myrdal fel. Vilket skulle bevisas.

    Håller helt med om ditt övriga resonemang, den som bestämmer tankelagarna vinner tanken – den som formulerar problemet har initiativet. (Gamla Gustafsson.)

Comments are closed.