Är diagnosen ADHD validerad som ett funktionshinder? – Debattinlägg om ADHD


Som gästbloggare kan jag idag välkomna min läkarkollega Leif Elinder som är barnläkare i Uppsala med intresse för miljö, mänskliga rättigheter och öppenhet inom forskning. Han har tidigare publicerat inlägg om att leva under drönare, ett och om att döda barn om om Guantanamo-fångarna loss – till Sverige”, om Amnesty, om fängelseförhållanden och mänskliga rättigheter i USA samt ”2013 – ett ödesår för demokrati och mänskliga rättigheter” och 30 mars om ”Vår skuld till Irak. Detta inlägg har en utgångspunkt i hans profession och behandlar den uppmärksammade frågan om den mycket kraftiga ökningen av diagnosen ADHD och den väldiga ökningen av utskrivningen av narkotikaklassade läkemedel för detta i vårt land (och många andra länder), till glädje för läkemedelsbolagen.

Inlägget”SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) har nu utvärderat ADHD diagnostiken i en rapport presenterad 2013-06-11. Man konstaterar att ADHD är ett av de vanligaste psykiatriska tillstånden och att diagnos och skattningsskalor skiljer sig från klinik till klinik och från ort till ort. Detta leder till att förekomsten i Sverige varierar mellan 3-10 procent [Internationellt varierar den mellan 0,5-26 %. I Frankrike ligger den på O, 5 % nivån- se länk].
Barn tecknat imagesCAYJZ9KV

I mars 2013 rapporterade läkemedelsverket (se länk) att den totala användningen av ADHD läkemedel fyrdubblats de sista sex åren – från 15000 personer till drygt 60 000 personer år 2012 – varav hälften barn.

SBU drar följande slutsatser om ADHD diagnostiken:
SBU konstaterar att de diagnostiska instrument, som används i Sverige idag är otillräckligt studerade. Det går helt enkelt inte att bedöma tillförlitligheten för instrument som används för diagnosen (s 327). Hög samsjuklighet komplicerar bilden.

SBU har utvärderat 15 diagnostiska instrument. Det vetenskapliga underlaget för samtliga bedöms som otillräckligt.
SBU har identifierat 30 olika behandlingsmetoder. Det vetenskapliga underlaget bedöms även här för samtliga är otillräckligt.

De två medicinska preparat – metylfenidat och atomoxetin – som används för att behandla ADHD har utvärderats. SBU finner att dessa kan lindra kortsiktigt. För långsiktig bedömning finner man det vetenskapliga underlaget är otillräckligt. Man konstaterar vidare att preparaten är attraktiva på den öppna marknaden, att metylfenidat är narkotikaklassat med risk för illegal spridning. Slutligen framför SBU det stora behovet av långtidsstudier för att få svar på frågor om medicinsk följsamhet, bedömning av biverkningar missbruksrisk och framför allt risker för allvarliga biverkningar som kan tillstöta.

Anmärkningsvärt är att SBU inte specifikt sökt besvara den viktigaste frågan – nämligen den som berör ADHD – diagnostikens validitet (giltighet). Frågan är berättigad utifrån vilken betydelse vi lägger i begreppet. Om ADHD blott är ett samlingsnamn på ett antal oönskade beteenden utan att peka på någon orsak så är detta okontroversiellt. Om man däremot menar att diagnosen ADHD uttrycker ett funktionshinder så finns det lite vetenskapligt stöd för den uppfattningen. Ett funktionshinder uttrycker en obotlig medfödd eller ärftlig defekt. Inom den barnpsykiatriska professionen tolkas ADHD ofta som ett kemiskt bristtillstånd (obalans) i hjärnan defekt, som kan rättas till med mediciner.

För cirka 20 år sedan lanserades diagnoserna ADHD och DAMP som nya neuropsykiatriska funktionshinder – folkhälsoproblem som ansågs drabba 10 procent av befolkningen. (Förekomsten av DAMP resp. ADHD uppskattades till vardera 5 procent). Forskarna framförde: ”Tillstånden är antingen ärftligt betingade eller uppstår till följd av skador i nervsystemet ” ”Det rör sig om medicinska diagnoser, som bara kan ställas av läkare”. ”De är livslånga funktionshinder som om de ej erkänns, blir diagnostiserade och om de drabbade ej får adekvat hjälp omöjliggör en positiv utveckling”. (Christoffer Gillberg mfl, DN debatt, 1997-03-30).

Tio år senare när en barnläkare (undertecknad) och en sociologdocent (Eva Kärfve) sökte granska forskningsmaterialet kring DAMP förstörde forskarna allt material – en olaglig handling för vilken forskarna dömdes i domstol. DAMP diagnosen avskaffades och folkhälsoproblemet kunde därmed halveras.

Framgången visade sig vara tillfällig. ADHD – diagnostik och framför allt medicinering fortsätter att frodas. Alla som misslyckas i skolan/livet kan få diagnosen. Barnpsykiater talar om ”dolda handikapp”, om ”osynliga symtom”, om ”brister som kompenserats” – De lämnar olika förklaringar – från ”hjärnskada” till – ”hjärndysfunktion” – till ”biologisk otillräcklighet” – till ”kemisk obalans” – till ”biologisk sårbarhet” – till ”osynligt funktionshinder” – utsagor som inte går att falsifiera.

Ett barn kan vid en läkarundersökning uppträda helt normalt och ändå få diagnosen. Diagnostiken – enligt DSM manualen föreskriver ingen undersökning av barnet. Den bygger helt på uppgifter lämnade av andra personer. Varken laboratorietest eller hjärnundersökning kan verifiera diagnosen. I slutändan är det läkaren som ställer diagnosen på basis av hur läkaren tolkar omgivningens upplysningar (oftast från förälder/lärare).

Det finns skäl att frukta att tiotusentals barn på godtyckliga och ovetenskapliga grunder diagnostiseras och behandlas (de flesta i onödan) med preparat som långsiktigt kan ge bestående skador. Vi minns 1960 talets neurosedynskandal. Oron är berättigad med tanke på det stora antalet barn som behandlas och då behandlingen sker under en period då barns hjärnor befinner sig i en känslig utvecklingsfas. (Se länken http://ritalinsideeffects.net/).

Det finns behov för mer goda sociala, pedagogiska, psykologiska insatser – särskilt till barn med den relationsproblematik som ADHD-diagnostiken beskriver. Låt oss skapa resurser för detta. Då måste vi ställa oss skeptiska till en okritisk nyrekrytering till gruppen funktionshindrade och till medicinska lösningar som svar på komplicerade samhällsproblem. Ingen förnekar att det under ADHD symtomdiagnostik kan finnas individer med medfödda avvikelser. Ingen förnekar att orsaken till huvudvärk kan vara en hjärntumör. Men dessa orsaker är sällsynta. En behovsbeskrivning är ett mycket bättre sätt att hjälpa en elev än en ”fiktiv diagnos” (se länk till News Voice) som felaktigt uttrycker ett funktionshinder.

Ett första steg för en bättre resursanvändning vore att Socialstyrelsens tillsätter en strikt ojävig och från läkemedelsindustrin helt oberoende expertgrupp med uppdrag att sammanställa ett nytt kunskapsdokument om ADHD.”


i Andra om: , ,, , , , , ,

Läkemedelsverket News VoiceDN 22/6Effekter av läkemedlet Ritalina Aftonbladet New York Times Risk för biverkningarADHD-diagnosens tillförlitlighet Orsaker till den mentala sjukdomsepidemin Varför franska barn inte har ADHD KonsensusrapportDN 1/4 Svenssonbloggen 25/6 SvT 13/6 Jonathan Turleys blogg

  7 comments for “Är diagnosen ADHD validerad som ett funktionshinder? – Debattinlägg om ADHD

  1. Jan Wiklund
    27 juni, 2013 at 10:59

    Problemet är att föräldrar och lärare önskar en diagnos, för då kan man få hjälp. Om barnet bara är allmänt stökigt finns ingen hjälp att få.

    ADHD är, med den tolkningen, en smitväg förbi ett ekonomiskt hinder. Ett individualistiskt sätt att överleva nedskärningspolitiken.

    Sen kan man nog diskutera till döddagar om ärftliga eller förvärvade orsaker till att vissa barn är stökigare än andra. Kanske den bara är en alltigenom sund reaktion på barnets ovilja att sitta stilla sex timmar om dagen (det är ju helt onaturligt att göra det om man tänker efter). Eller det kan vara en läggning, som under andra, friare betingelser skulle vara en fördel. Eller kanske det är en naturlig ände av en naturlig variation.

  2. 27 juni, 2013 at 11:29

    Bara en inte oviktig detalj – föräldrar till barn med ADHD får några tusen kronor varje månad, omkring 4000 kr, i en ersättning för ….

  3. Martin Kullberg
    28 juni, 2013 at 08:01

    Psykologin är liberalismens ”vetenskapliga” gren. Individen är alla problems emmanens.

    När SSRI introducerades fanns det en mekanism för deras verkan, idag finns det ett helt gäng teorier. Mina medchem vänner och jag undrar hur SSRI ens kunde bli ett godkänt läkemedel. Det har ingen mekanism för verkan, dess verkan är minst sagt svag, dess biverkninar i förhållande till verkan är helt i hästväg. Man förstår hur det gav utslag i de kliniska testfaserna, patienterna kunde vara väldigt säkra på att de inte var i placebogruppen.

    När psykologin säger ADHD är ett handikapp och därmed föreslår behandling med amfetamin skall man vara misstänksam. Amfetamin handikappar sinnet, men en falsk känsla av att det man gör just nu är oerhört viktigt. Det minskar förmågan till fantasi och dagdrömmar, alltså minskar hjärnans förmåga, på amfetamin blir man inte understimulerad, för man har handikappat sig själv.

    Lärarna vill givetvis kunna räkna bort alla besvärliga barn från sin meritlista, det handlar om deras karriär. Alla vill slippa understimulerade barn, helst utan egen insats, då är det enklast att inskränka deras hjärnas funktion, snarare än att ändra den understimulerade strukturen runt dem.

    Man skall ha klart för sig att en postmodern psykologi, beväpnad med den kvantitativa samhällsvetenskapens metoder är en pseudovetenskap utan täckning för sina biologiska argument. Det finns vettig verksamhet inom neuropsykologi där man faktiskt tittar på hjärnan, men det är inte ur sånt som postulaten om diagnoser kommer. Läser man ADHD forskningen så ser man att det är en heterogen grupp, det är uppenbart att det inte är en enda biologisk mekanism. Det finns därmed inte täckning för att behandla dem med ett läkemedel för hela gruppen, då det därmed inte kan finnas en enda biologisk mekanism som man behandlar. Amfetamin är en garanterad artefakt i kliniska studier, de som får det vet om det, vilket givetvis stämmer för den mesta psykofarmaka, därför är de flesta kliniska studier kring psykofarmaka inte värt papperet de är skrivna på.

    Tillägget som man bör poängtera är att amfetamin är nu med på topp 100 mest säljande läkemedel i världen, tre gånger. Ett ganska omfattande projekt i institutionell socialkonstruktivism det där.

  4. T Lindholm
    28 juni, 2013 at 18:36

    Man har tydligen gått ett steg längre i USA, en ruggig utveckling om det fortsätter så här..!

    Aftonbladet:

    ”Sociala problem ”botas” med psykmedicin…

    Var femte pojke i skolåldern i USA anses i dag ha adhd och vara i behov av att medicineras. Så varför inte ta det ett steg till?

    Just i USA är det, enligt New York Times, ett ökande antal läkare som skriver ut mediciner som Conerta och Adderall till barn i – så gott som alltid – dåliga skolor i fattiga områden. De har varken adhd eller någon annan psykiatrisk diagnos – deras enda problem är dåliga skolresultat. ”Jag ser det som en insats för social rättvisa”, argumenterar Michael Anderson, en av de främsta förespråkarna för metoden i läkarkåren, ”jag jämnar ut oddsen åt dem [jämfört med barn i bättre skolor]”.

    ”Vi har, som samhälle, bestämt att det är för dyrt att modifiera barnens miljö. Så det som återstår är att modifiera barnen”, förklarar han för tidningen.

    ”Med Adderall är jag inte respektlös mot mina föräldrar eller mina lärare längre”, säger ett av barnen som omfattas av programmet.

    Psykiatriska manualer inkluderar numera en diagnos som ”trotsighetsstörning”. Upproriskhet, vantrivsel, missnöje – möjligheterna för vad som skulle kunna medicineras bort är egentligen obegränsade. Varför försöka modifiera samhället – modifiera människorna istället.”

    • Martin Kullberg
      28 juni, 2013 at 20:09

      Det är det postmoderna samhället. Den institutionella socialkonstruktivismen går helt enkelt ut på att människan skall anpassas till samhället istället för tvärt om. USA är verkligen extremt långt framme på institutionell socialkonstruktivism. Men den har vi numera även här i Sverige.

      Postmodernismen är vår tids absolut största problem, den underminerar vetenskapernas integritet. Psykologin, sociologin, ekonomi är bara några exempel på forskning som havererat till följd av postmodernism.

  5. 29 juni, 2013 at 21:20

    Tack för viktiga kommentarer.
    Mina synpunkter på psykiatrisk diagnostik och behandling har jag i mycket hämtat från nätverket ”Critical Psychiatry” (nedan), som inte är antipsykiatriskt utan som bättre vill förstå mänskliga svårigheter utifrån ett kulturellt sammanhang -.

    http://www.madinamerica.com/2013/01/what-is-critical-psychiatry/

    • Martin Kullberg
      4 juli, 2013 at 08:37

      Mycket intressant grupp. Tack för tipset, skall läsas.

      Jag kan lätt tolkas vara antipsykiatrisk, men det är jag inte, skall läsa vad de skriver med stort intresse.

Comments are closed.