Är det så dåligt med kanon? – 7 års erfarenheter



Ulf Karlström har skrivit detta gästblogginlägg. Ulf har tidigare publicerat inlägg här om miljö och ekonomi, om så kallad ”humanitär intervention” om ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna om religion, om ”Kapitalet går till angrepp 29/11″, om planerna på ”bankunion i EU” och senast (26/1) om Camerons EU-utspel. Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), skriver facklitteratur och var ordförande i De Förenade FNL-Grupperna (DFFG) 1968-70, efter Sköld Peter Matthis. Han är också med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”.

Med kanon menar vi främst en förteckning av litteratur, musik, konst, traditioner m m vilka är både normativa och föreskrivande. Den är således uttryck för värderingar av något som anses högstående, rymmer kvalitet, eller kort och gott något som är bra. Kanon är även föreskrivande för vad t ex gymnasister och studenter bör kunna, eller vad gäller traditioner, något man bör känna till och upprätthålla (i varierande grad).
Kanonnorm

Kanon har de senaste åren fått ett mindre gott, eller dåligt, rykte till följd av att Danmark upprättat listor över litteratur m m vilka förutsätts kunnas av dem som vill bli danska medborgare.
2005 tillsatte dåvarande utbildningsministern Brian Mikkelsen ett antal arbetsgrupper för att ta fram en dansk kanon på 7 områden, bl a litteratur, film, bildkonst, musik. Förslag på 108 verk lades fram 2006 och förslagen förklarade på följande sätt:
”Kanonen er tænkt som en introduktion til den danske kulturarv. En introduktion, der kunne udgøre et kvalificeret udgangspunkt og grundlag for en fortsat debat om den danske kunst og kultur.”
Via danska Utbildningsministeriets hemsida når man en portal med t ex listor med angiven litteratur som är obligatorisk för folkskolan och gymnasiet (Dansk undervisningsportal http://www.emu.dk/gsk/fag/dan/inspiration/kanon/index.html).
Denna kanon omfattar en gemensam lista (15 författare) och särskilda listor för folkskolan (13 författarskap) och gymnasiet (12 författarskap). Tilläggslistorna verkar inte vara obligatoriska, men det ”anbefalles” att de skall läsas. Med undantag för två äldre danska författare, vilka jag inte känner till, så rymmer listorna välkända och läsvärda danska författare. En icke-dansk författare finns med, Henrik Ibsen. Till hjälp för undervisningen finns länkar bl a till en text med rubriken: ”Hvad er god, og hvad er dårlig litteratur?”
Ibsen imagesCAI3QRK0

De politiskt-ideologiska strömningarna postmodernism (PM), poststrukturalism m fl växte sig starka mot slutet av 1970- och 1980-talet, parallellt med att vänstern försvagades och höger växte i den nyliberala formen. Dess förkastande av marxismen och framälskandet av stark relativism satt som hand i handske för nyhögerns offensiv. Det är inte fel att beteckna PM som en farsot, som ödelagt stora delar av samhällsvetenskaplig forskning, till förmån för ren subjektivism, vid våra universitet. För denna politiska PM-rörelse, starkt fotad i identitetspolitik och mumbo-jumboartad kulturanalys, till skillnad från analyser om klass, är kanondiskussioner totalt förkastliga och dessutom exempel på förtryck av diverse identitetsgrupper, baserade etnicitet, kön, sexuell läggning och subkulturer.

Kanondiskussion är gammal och omfattar mycket mer än skönlitteratur, se t ex Leppänen & Lundahl (2009), ”Kanon ifrågasatt”, eller mer begränsat till litteratur, Magnus Persson ”Den goda boken” (2012). På ett internationellt plan summerar Harold Blom, litteraturprofessor vid Yale, mycket av sitt fackområdes diskussion, med böcker som ”Den västerländska kanon”, och ”Hur skall du läsa och varför”.

Bokverket Svensk nationallitteratur i 16 band utgavs 1916 och var en kanon genom att lyfta fram 116 författarskap. För de som gick på gymnasiet på 1960-talet fanns en antologi i 3 band som hette ”Dikt och tanke”, i urval av två litteraturforskare. Det var en kanon. Och för vilka föreläste dessa akademiska lärare? För lärarstudenter. Och dessa blivande lärare kom att undervisa gymnasisterna i denna kanon. Jag måste säga att det var en utmärkt antologi. Dock var arbetarlitteraturen underrepresenterad, men Koch, Johnson, Fridegård, Lo-Johansson och Ahlin fanns med. Min slutsats är därför att det finns inga radikala grunder för att avstå från en kanon, såvida vi inte av högerpolitiska skäl vill befrämja strömningar som PM.

Relativismen måste avvisas och vi bör kunna tala om bra litteratur och skräplitteratur.

Kanondiskussionen rymmer flera frågor än som kan behandlas i denna korta artikel. Jag skall begränsa mig till två. Finns det eviga, universella värden, som så att säga skulle kunna motivera en kanon? Skall svensk kanon bara behandla svensk litteratur?

Varje samhälle är bundet till sin tids föreställningar, till sin klasshegemoni. Tal om eviga värden bygger på filosofisk idealism, inte sällan med religiös kontext. Däremot kan vi under olika historiska epoker tala om universella värden, vilka till en del transcenderar klasserna och dess kulturer. Det är i detta sammanhang vi kan etablera en kanon för god litteratur, i motsats till skräpkultur. Balzac brukar anföras som exempel. Trots sin ideologiska förankring i borgarklassen, och även med rent reaktionära inslag, skriver han fram en fundamental kritik av den framväxande franska kapitalismen. Därutöver bör även kanon rymma texter, vilka kastar ljus på tidigare samhällsformationer, och ger oss så att säga ett titthål in i historien.

Den danska litteraturkanon för skolan omfattade enbart danska författare, med ett undantag. Hur bör en tänkbar svensk kanon se ut, för att spegla invandrarminoriteterna? Den nämnda antologin Dikt och tanke innehöll en hel del utländska författare, men så var det också tre band. Vad bör en begränsad kanon, som den danska, innehålla? Gör vi en lång lista, med exempel från afrikansk, asiatisk och latinamerikansk litteratur blir det ett a la cartebord, dvs ingen kanon alls.

Därför måste en skolkanon, som skall nå det stora flertalet ungdomar, vara begränsad. Den måste bygga på svenska författare, men inkludera några få utländska författare. Och framför allt måste den spegla de stora, historiska transformtionerna, från bondgården till industrin, från land till stad, från religiositet till sekularism, samt Sveriges roll under andra världskriget, kalla kriget och i dagens krigiska, imperialistiska värld. Går allt detta att få in i en begränsad kanon. Nej, kanske inte, men en hög målsättning bör åtminstone fästas på pränt.

Det har nu fått 7 år sedan danska utbildndingsdepartmentet lade ut listorna, och till sommaren även 7 år sedan en intensiv debatt på svenska kultursidor om kanon fördes. Vid ett nyhetsinslag i P1 för någon veckan sedan nämndes den danska kanon, och med kommentaren att den inte haft någon som helst betydelse. ”Fa´n tro’t”, sa Relling. (Ibsens Vildanden).


i Andra om: , , , , ,, , , , , , ,

Projekt Runeberg- en nordisk kanon Svensk litteraturkanon? SvD 2012 DN 25/1 Joscha Fischer

  4 comments for “Är det så dåligt med kanon? – 7 års erfarenheter

  1. 31 januari, 2013 at 00:36

    Jag tror inte att en kanon bidrar med särskilt mycket positivt för de svagare eleverna som knappast läser något på fritiden av eget intresse, men för en del duktigare elever kan det kanske vara till glädje. De svagare eleverna i grundskolan och på gymnasiet behöver nog framförallt möta lärare som själva läser tillräckligt mycket barn- och ungdomslitteratur för att kunna hjälpa dem vidare i deras läsutveckling, i det sammanhanget ska man inte förakta serier och wahlströmsböcker t ex som en del försökt framställa som skräplitteratur. Jag skriver om det i det här kapitlet ur en universitetsuppsats om barns språkutveckling:
    http://www.individualiseradlasning.4t.com/eposet.html
    Kapitlet innebär bland annat en analys av allt barnen kan lära sig av att läsa Kalle Anka-albumet ”Viking på vida vatten” och av allt de kan lära sig av Wahlströmsboken ”Sandra älskar djur” av Virginia Vail, två litterära verk som även jag själv som vuxen läst med stor behållning. /Björn Blomberg

    • Ulf Karlström
      1 februari, 2013 at 00:03

      Björn, du har säkert rätt om de svagare eleverna. Kanon eller ej spelar nog ingen roll. Det är som du skriver andra frågor som träder i förgrunden.

      Jag är ju ingen pedagog, så mitt inlägg var mer idelogiskt, allmänpolitiskt

      Mvh
      Ulf

  2. 31 januari, 2013 at 17:43

    Ulf Karlström skriver om postmodernismen: ”Dess förkastande av marxismen och framälskandet av stark relativism satt som hand i handske för nyhögerns offensiv.” Trots att alla vi – utan doktorstitel – kunde se att detta var en ideologi som stödde samhällets nya högerkrafter anammade en mängd vänsterintellektuella den. Tyckte det var enormt tjusigt att någon sanning (som värdering av företeelser i samhället) inte fanns enligt postmodernismen.Däremot många sanningar. Betraktade och värderade ur subjektets synvinkel. Så sade man farväl till marxismen. I detta står stora delar av vänstern kvar än idag. Bra att Ulf Karlström betygsätter en för oss farlig – och därtill löjlig – filosofisk riktning. – Men om kanon är jag inte helt överens. Visst skall skolans elever ges kontakt med vårt kulturarv. Ha rätt till den undervisningen. Men. Ett stort MEN: ”De härskande tankarna är de härskandes tankar”. Detta kanske inte besmittar bildkonst och musik lika mycket som litteraturen. Den svenska skolan fostrar verkligen inte till kritiskt tänkande och definitivt inte till samhällskritik. I den ”stora” litteraturen lever många konservativa tankar. Har vi en kanon som talar om vilken litteratur som är rätt och vilken som är fel hjälper denna kanon till att inympa just konservatism hos eleverna. Genom att skolan – hela utbildningssystemet – står på
    ”de härskandes” sida. Vilken lärare vågar idag peka på t.ex Selma Lagerlöfs – i sin tids bundna – konservatism? Så vad är VÅR kultur? Den av övre medelklassen accepterade? Vilken lärare har mod att peka på vad Ivar Lo-Johansson EGENTLIGEN berättar. – Kanske borde vi trots allt inte ha någon kanon?
    Ulla Johansson

  3. Ulf Karlström
    1 februari, 2013 at 00:41

    Tack Ulla, för skarpa kommentarer. De berör stora frågor. Jag gör ett urval
    1. Kärnan i PM-epidemin är nog hårda varianten av relativsmen; en ann är så god som en ann. Idag verkar den akademiska fascinationen för PM ha bleknat något, men fortfarande stöter man på skrämmande förvirrade universitetslärare och studenter. Kanske borde vi samla oss till en systematisk framstöt?. Richard Bernstein (1983) Beyond objectivism and relativism, Ian Hackling (1999) Social konstruktion av vad?, samt flera texter av Alain Badiou kan vara ammunition i ett sådant anfall på PM.
    2. Kanon. Du har helt rätt i att den dominerande strömningen bär de härskandes drag. Kontrollen över ideologiproduktionen är en viktig härskarmekanism. Det betyder att t ex huvuddelen av litteraturen är fotad i feodala, konkurrenskapitalistiska, monopolkapitalistiska och finanskapitalistiska synsätt. Trots detta måste vi ta del av litteraturen, och där det behövs försöka avmaskera den. Och så sker ju inte i skolan idag, som du skriver. Men som jag ser det har vi inget val. Utan litteratur blir vi utarva. Det finns också en annan aspekt. Inom ramen för den klassbundna framställningen träder stråk av universalism i dagen. Och dem har vi skäl att framälska. Till en del kan vi exemplifiera detta med Dickens, Balzac, Hugo m fl. Så därför bör vi nog lyfta fram exempel på bra litteratur, dvs en kanon (i någon form)
    3. Vår kultur och vårt kulturarv. Detta är en stor fråga, så jag ber att få återkomma.
    Mvh Ulf K

Comments are closed.