|
Sedan början av 90-talet så har tystnaden brett ut sig på arbetsplatserna i Sverige. Idag tar Dagens Nyheter upp saken. DN: 43 procent av svenskarna tycker att de anställdas möjligheter att framföra kritik mot sin arbetsgivare har minskat under senare år. Det framgår av en Temo-undersökning som fackförbundet Seko har beställt. Vi som arbetat inom den offentliga sektorn har stor erfarenhet av detta. Det var inte så många år sedan sjuksköterskor demonstrerade utanför landstingshuset i Stockholm – med papperspåsar över huvudet. Det visar med all önskvärd tydlighet vad saken gäller. När otryggheten sprider sig i form av ökad arbetslöshet så vågar inte folk längre tala högt om problemen med chefer, organisation och medinflytande. Sedan har man övergett de löneskalor som tidigare gällde till föremål för en ”individuell lönesättning”. Vilket givetvis inverkar menligt på lusten att prata så att chefen hör. Själv har jag arbetat inom kriminalvården i Stockholm och sett exempel på otaliga gånger då mina kollegor inte vågat ta bladet från munnen och berätta för cheferna vad de tycker. |
 Sjukvårdspersonal vill ej vara med på bild.. DN: Kvinnor och offentliganställda tvivlar mer än män och privat anställda. Minst tillit har de visstidsanställda. – Det är dystert, men det stämmer helt med mina egna erfarenheter. De som har en osäker anställning vågar inte ta några risker.. Hur många inser att detta är ett kraftigt underbetyg åt socialdemokraterna och den fackliga rörelsen?
|
Jag tror att det är den individuella lönesättningen som är den största boven. Folk vågar inte prata!
För att inte tala om hur kreativitetsdödande och förbättringshämmande detta är. Men effektivitet och framsteg är nog inte lika viktigt som en tyst och lydig befolkning.
Det där är en skrämmande utveckling som måste stoppas. Vi kan inte acceptera att utländska metoder tar över i Sverige. Vår välfärd håller på att urholkas.