75 år sedan Sovjet besegrade nazisterna i Stalingrad – avgörande i Andra Världskriget

Idag har 75 år gått sedan Sovjetunionen vann det stora slaget vid Stalingrad som inledde fortsatta segrar för Sovjeuninen fram tills man kunde resa segerfanan över Berling 30 april 1945.

Under 1930-talet försökte Sovjetunionen på olika sätt få till stånd en försvarspakt med Frankrike och Storbritannien, vilka i praktiken visade sig ointresserade. En sådan försvarspakt hade möjligen förhindrat kriget eller begränsat det. I en helomvändning, för att spara tid ingick Stalin en non-aggressionspakt med Tyskland i augusti 1939. Tyskland lade snabbt under sig Frankrike, Nederländerna, Belgien, Norge och Danmark samt hade Italien som allierad.
Stalin untitled

Hitler untitled

Utan krigsförklaring anföll drygt 2 miljoner tyska soldater Sovjetunionen i ett noga förberett anfall 22 juni 1941. Hitler hade också i sin bok utpekat bolsjevismen till huvudfiende. Vid denna tid och under en stor del av kriget hade Tyskarna 5-10 gånger så många soldater på östfronten som på västfronten.Tyskarna hade initialt stora framgångar men hejdades utanför Moskva av Röda armén under ledning av andra världskrigets främste militär, marskalk Zjukov. Sovjetunionens militära förmåga hade ändå markant försvagats sedan ett stort antal höga officerare avrättats några år tidigare på Stalins order, och utan klara substantiella skäl. Trots hårdnande motstånd på många håll hade de tyska angriparna stora framgångar, men slogs tillbaka vid slaget om Moskva i december 1941.
Zjukov untitledMarskalk Zjukov

”Slaget vid Stalingrad utkämpades under andra världskriget mellan Tyskland och Sovjetunionen vid staden Stalingrad. Idag heter staden Volgograd, men det finns förslag att den ska återfå sitt tidigare namn, enligt radioekot 2/2. Slaget pågick mellan 21 augusti 1942 och 2 februari 1943 och är ett av världshistoriens blodigaste slag med sammanlagda förluster på nära två miljoner människor. Det slutade med ett avgörande nederlag för Tyskland och utgör den viktigaste vändpunkten under andra världskriget.” (Från Wikipedia)

* Vid mitten av november höll Röda armén endast två små brohuvuden i Stalingrad, resten kontrollerades av tyskarna.

Den 19 november 1942 inleddes den sovjetiska offensiven ”Operation Uranus” från de då nordvästra respektive sydöstra fronterna med målet att innesluta 6:e armén i Stalingrad. 3:e rumänska armén som försvarade tyska 6:e arméns norra flank bröt samman efter en dag. Efter en dags kamp togs 30 000 rumäner till fånga av totalt 152 000 man.
Slaget vid Stalingrad
Den 20 november inleddes nästa sovjetiska offensiv, nu söder om staden, ett avsnitt som hölls av 4:e rumänska armén. Denna armé bestod nästan uteslutande av kavalleri och försvaret bröt samman nästan omedelbart. De sovjetiska styrkorna avancerade nu snabbt västerut i en kniptångsmanöver och möttes två dagar senare i närheten av staden Kalatj och inneslöt de tyska styrkorna i Stalingrad. Tyska 6:e armén och delar av tyska 4:e pansararmén och sex divisioner från Rumänien var nu instängda i Stalingrad, omkring 290 000 man med utrustning. På grund av det sovjetiska motanfallet inställdes de tyska anfallen i staden, och förband började flytta för att skydda 6:e arméns bakre områden.

Det finns många böcker om detta mycket hårda slag och striderna om den stora kullen Mamajev Kurgan, och många skildringar av uppoffringar och hjältemod från stadens arbetare, enskilda soldater som prickskytten Vasilijev Zaitsev, och sergeant Jakob Pavlov som med sina män i 59 dagar höll ett strategiskt – och ideologiskt – viktigt 4-våningshus. Enligt den sovjetiska krigspropagandan stupade fler tyskar i kamp om denna byggnad än vid intagningen av Paris. Och där fanns den legendariska 62:a armén under general Tjukov ”Den sovjetiska 62:a armén hade cirka 40 000 försvarare som skulle stå emot tyska 6:e armén och två kårer ur 4:e pansararmén som bestod av cirka 330 000 man, fördelat i 20 divisioner. Detta var den största formationen i tyska armén” påstår Wikipedia. Och 62:a armén kunde med stöd av kämpande arbetare hindra tyskarna att inta hela staden och gjorde det möjligt för den sovjetiska generalstaben under ledning av Zjukov att förbereda en motoffensiv. Av Zjukovs mycket intressanta memoarer framgår att Stalin nära deltog i generalstabens arbete.
Zaitsev vasiliy-zaytsevKrypskytten Vasilijev Zaitsev
Stalingrad Pavlov sergeant-yakov-hero-sovietSergeant Pavlov

StalingradStatyn för segern i Stalingrad

Sovjetunionen erbjöd då de tyska trupperna kapitulation under ganska generösa villkor, vilket avvisades. 2 februari 1943 kapitulerade de sista trupperna i Stalingrad. Sammanlagt 91 000 man kapitulerade och fördes till fångenskap, där den stora majoriteten dog.

Efter slaget vid Stalingrad återfick aldrig tyskarna initiativet. Efter segern vid Kursk, världshistoriens största pansarslag, övergick initiativet definitivt till Sovjetunionen, som sedan befann sig på en nästan oavbruten offensiv ända fram till Berlins kapitulation 2/5 1945. (Från Wikipedia).
Med stor sannolikhet skulle Sovjetunionen ha besegrat Tyskland även utan invasionen 6 juni 1944, som dock säkert förkortade kriget. Då hade Sovjet fått kämpa nästan ensamt i 3 år. Det är väl självklart att Storbritannien & USA hade kunnat prioriterat en tidigare invasion i Europa om man velat.

Medan presidenterna Bush och Obama avrättade Saddam Hussein, Gadaffi (i praktiken OK säkert från USA) och Osama bin Laden utan rättegång avrättade diktatorn Stalin här inga tyska ledande militärer efter vad som är känt. Chefen för 6:e armén, fältmarskalk von Paulus, återvände efter kriget och slog sig ned i Östtyskland.

Kriget kostade Sovjet 20 miljoner döda, medan antalet dödade från USA uppgick till drygt 300 000 man. Landet var svårt härjat, liksom Tyskland. Mot bakgrund av detta (och mycket annat) kan man starkt ifrågasätta krigshetsen mot Sovjet efter andra världskriget.

En central lärdom är att eftergiftspolitiken kan få de mest förödande konsekvenser. Detta är mycket aktuellt idag, då världen och massmedia kommit att mer eller mindre acceptera främst USA:s brutala och folkrättsvidriga utrikespolitik i brott mot FN-stadgan och annan internationell rätt. Omfattande protester förekom inför kriget mot Irak för 15 år sedan. Protesterna mot NATO:s bombkrig i Libyen med tiotusentals dödade civila, i Syrien, i Afghanistan är betydligt svagare. Massmedia avstår från kritisk granskning, från försvar av freden och FN-stadgan. Likheten med eftergiftspolitiken mot Hitler är stora. Och resultatet torde inte bli bättre än Andra Världskriget, snarare tvärtom.

i Andra om: , , ,, , , , , , , , , ,, , , , ,

DN Slaget vid Stalingrad 2/2 DN om fascism SvD 2/2Björnbrum Intervu i Junge Welt Internationalen nr 5 2013 Aftonbladet Japetus öga Russia Today

  5 comments for “75 år sedan Sovjet besegrade nazisterna i Stalingrad – avgörande i Andra Världskriget

  1. 2 februari, 2018 at 17:46

    Hitler och den imperialistiska höger som satte honom till makten, samt Storbritanniens och USA:s imperialistiska höger (inkl. nyliberaler) har naturligtvis många likheter. De hatade bolsjevikerna. Varför? Jo. Bolsjeviker, d.v.s. ”majoritetsmän”, personifierade verklig demokrati, verkligt folkstyre, och är det något som monopolkapitalet hatar så är det verklig demokrati.

    Letar man något djupare än monopolkapitalistiskt ägda mediers version av ”bolsjeviker” så ser man tydligt var skon klämde. Den skon klämmer inte längre. Monopolkapitalister styr numera de större unioner som finns och de har alla sin frihandel i ett ”race mot bottnen” i vanlig monopolkapitalistisk ordning. Dessa enheter kallas för US, EU och BRICS.

    Att monopolkapitalets Trump muckar gräl med monopolkapitalets Putin är ett spel gör galleriet. Varje ledare vill ha en yttre fiende att mopsa upp sig emot för att vilseleda folket, allt medan folket rektalpenetreras av frihandelns ”race mot bottnen”.

  2. arbetarklass
    2 februari, 2018 at 18:18

    Intressant. Jag läste om slaget vid Stalingrad på Wikipedia för ett par år sedan men minns inte så mycket av det mer än bilderna kanske. Jag har fått för mig att västvärlden betraktar USA som ”frihetens försvarare” mot diktaturen och just därför är sparsam med kritiken mot det landets interveneringar världen över men då mest i Mellanöstern där de varit som aktivast. Jag har aldrig gillat det här men har nu förstått det varit någon sorts förväntan på USA och därför kom genast starka motreaktioner från övriga västvärlden då USA för något år sedan meddelade att de ville göra stora ekonomiska nedskärningar i utrikesdepartementet. Men det kanske inte blev så mycket av det i slutänden?

  3. 2 februari, 2018 at 21:56

    Det Europeiska Kommunistiska Initiativet, där Sveriges Kommunistiska Parti ingår, har skrivit ett väldigt bra uttalande, se https://riktpunkt.nu/2018/02/uttalande-fran-det-europeiska-kommunistiska-initiativet-pa-75-arsdagen-av-segern-i-slaget-vid-stalingrad/

  4. Mats Larsson
    2 februari, 2018 at 22:09

    Vad som ingen på denna blogga verkar ha insett är degraderingen av ”Stalingrad”.

    Att staden bytt namn till Volgograd finns inget att ha synpunkter på. Men när i
    man i forna Sovjetunionen i olika monument memorerar sina ”Hjältestäder” och
    kallar ”Stalingrad” för ”Volgograd” tycker jag att mitt tycke att man gått för
    långt.

  5. Korp
    3 februari, 2018 at 13:46

    Den 2 februari markerar 75 år sedan slutet av det blodigaste slaget i mänsklighetens historia. Här är 3 skäl som bidrog till att den röda armén segrade i striden om Stalingrad.
    https://www.rbth.com/history/327480-reasons-why-red-army-won-stalingrad

    Berlin strävade efter att ta staden till varje pris och skära av försörjningsvägar via Volga-floden som fraktade kaukasisk olja till Sovjet. För att motverka den tyska offensiven ackumulerade sovjeterna alla sina resurser. Succén för den sovjetiska mot-offensiven som startade i mitten av november bestämdes delvis av de tyska befälhavarnas misstag. Wehrmacht överskattade sin potential och försökte hantera två slag i taget: En till Kaukasus för att komma åt olja och en på Stalingrad. Tyskarna spridde sina styrkor.
    Som generaldirektör Hans Doerr skrev senare: ”Stalingrad måste gå till historien som det största misstag som någonsin begåtts av militära befälhavare, som den största förakt mot arméns levande organism som någonsin demonstrerats av landets ledning”.
    I november hade ett annat misstag begåtts. För att försöka ta Stalingrad sträckte den tyska armén sina flanker i hundratals kilometer, vilket visade att den röda armén efter sina angrepp inte hade några resurser att motverka. Vad som var värre för Berlin var att de sträckta flankerna bestod av en allierad trupper: italienare, ungrare och rumäner – som var sämre än Wehrmacht.
    Chefen för armén General Staff i Wehrmacht – Kurt Zeitzler – påminde senare att han varnade Hitler om Stalingrad ”det var en allvarlig fara som borde ha undvikits.” Som svar kallade Hitler honom ”desperat pessimist”.
    Vad som också var viktigt, noterade Zeitzler, att på hösten 1942 ökade de sovjetiska truppernas effektivitet och deras befälhavares nivå”. Så när sovjeterna ackumulerade de nödvändiga krafterna behövde den röda armén bara fyra dagar att bryta axelstyrkorna och omringa omkring 300 000 tyska soldater.

Comments are closed.