Den senaste tiden så har Aftonbladet reducerat rapporterna om politik och politiska debatter till något som närmast liknar idrottsreferat, eller referat av något slags dokusåpa eller ett TV-program med utröstning som örådet i Robinson. Många tidningar har utvecklat sin politiska rapportering på samma sätt, men jag tycker att Aftonbladet leder den publicistiska delvalveringen av ämnet.

Det är möjligen korrekt att Sahlin föreföll att antingen vara aggressiv eller ha petat i sig valium i debatten mot Fredrik Reinfeldt, jag kan inte bedöma den saken eftersom jag inte har någon teve och därför inte kan bilda mig en egen uppfattning. På socialdemokraternas hemsida så kan man se olika reklambanners där man försöker rekrytera supporters som uppenbarligen ska sitta på läktaren och jubla när partiet gör mål. Om det har fått stå modell för Aftonbladets rapportering så har tidningen anammat en kurs som bär bort från det vi i normala fall menar med demokrati.

Sverige är självklart en demokrati, dessutom har vi haft demokrati i många decennier nu. Men en absolut förutsättning för demokrati är faktiskt inte bara möjligheten för var och en att rösta vart fjärde år, en minst lika viktig förutsättning är att medborgarna har möjlighet att hålla sig informerade om politiska skeenden och samhällsutvecklingen i stort. Numera har alltmer av de politiska partiernas budskap övertagits av olika reklambyråer, tankesmedjor och intressegrupper. Det stärker givetvis behovet av en allsidig politisk rapportering i tidningar och i etermedia.

Det är bekvämt för politiska makthavare att överlåta frågan om politisk strategi till konsulter och spindoctors, men demokratin är definitivt inte betjänt av detta. Inte heller har folkflertalet behov av en utslätad politisk rapportering där merparten av budskapet ska rymmas i en oneliner. Ser man på utvecklingen här i Sverige och jämför den med t.ex. USA så går vi i Europa på led som små andungar efter det stora landet i väster.

Egentligen så är det orättvist att bara belysa Aftonbladet i detta inlägg. Det finns all anledning att uppmärksamma samma sak hos Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen, men nu är det så att av dessa fyra rikstidningar så står jag själv politiskt närmast Aftonbladet, i vart fall deras ledarsida. Det gör att Aftonbladet är den tidning som gör mig mest besviken, vilket på intet sätt undandrar de andra tidningarnas politiska reportrar och ledarredaktioner från kritik.

Jag är inte säker på att journalisterna själva ser den förändring som pågår sedan ett antal år. Arbetar man mitt i den informationsfabrik som en daglig tidning är, så är både ljudnivån och informationstrycket ständigt närvarande. Journalisterna lever under ökad press i samband med att upplagan sjunker, något som i sin tur leder till snabbare och ytligare rapportering. Som i sin tur leder till att upplagan sjunker etcetera.

Tidningar har dessutom en tendens att agera precis som andungar. Om konkurrenten gör på ett visst sätt så följer man ofta efter. I radio och TV har det blivit standard att intervjua sina egna journalister, något som givetvis är en både billig och effektiv metod. Man slipper hämta folk till studion, inga taxiresor eller traktamenten. Den modellen är numera satt i system på vissa tidningar. Så brukar Aftonbladet numera intervjua sin egen politiske reporter som får leverera de politiska oneliners som vederbörande med lätthet själv skulle kunna sätta på pränt.

Sedan undrar tidningarnas ägare vad det är som är fel när köparna sviker. Möjligen har vi fått den form av media som vi förtjänar, men jag tvivlar starkt på att de journalister som skapar dessa tidningar är nöjda med sitt arbete om de stannar upp och ser sig själva i spegeln.

AB1234 DN123 SvD1234 it

[tags]Mediekritik, Mona Sahlin, Socialdemokrati, Journalistik, Tidningar, Radio, TV, Press, Amekanisering, Snuttifiering, Demokrati, Kunskap, Information, Upplaga, Tidningsförsäljning, Reklambyråer, Tankesmedjor, Strategi, Spindoctors, Politik[/tags]