[column width=”49%” padding=”2%”]Många anser att det mesta av den folkpartistiska politiken idag utstrålar populism. Kanske ska man tycka att det är naturligt med tanke på att vi närmar oss valet, samtidigt så undrar jag givetvis hur långt man kan gå. Redan nu har intresserade och begåvade elever möjlighet att välja särskild matte, eller särskild engelska och liknande. Men det intryck jag får är att Björklund propagerar för att skilja på eleverna vid allt tidigare ålder.
AB: ”Nu ska det bli möjligt att tenta av gymnasiet redan i högstadiet. Med förbehållet att du kommer in i Björklunds elitklasser. – Det blir antagning med prov, säger FP-partiledaren. Nu är det de högpresterande elevernas tur att få sin del av kakan, skanderade folkpartiledaren under en presskonferens på förmiddagen. Han har redan infört spetsutbildningar på gymnasienivå i Sverige. Nu vill han utvidga företeelsen till grundskolan. Redan i högstadiet ska barnen delas in. Elitklass, eller inte.”
Nu är det femtio år sedan jag själv slutade högstadiet, men redan då hade intresserade elever möjlighet att följa en mer avancerad matte än den som klassen i övrigt läste. Jag läste frivilligt en svårare matematik vilket känns helt obegripligt idag, men jag tyckte att ämnet var roligt. Jag undrar dock hur jag skulle ha ställt mig till Björklunds idéer, och som lärare skulle han definitivt ha misslyckats, rottingen var aldrig aktuell i Engelbrektsskolan där jag gick.
Jag har aldrig lyckats förstå hur Folkpartiet klarat av omställningen och att passera moderaterna som landets mesta högerparti, ser man dessutom på regeringskollegorna så har även centerpartiet tagit ett rejält steg åt höger. Möjligen anser moderaternas allianskollegor att det är en vinnande strategi att ta sjumilakliv högerut, en inställning som man kanske också sett tecken på hos de rödgröna partierna.
Det är fullt möjligt att en del elever har behov av att läsa svårare kurser, men samtidigt så har grundskolans resurser minskat kolossalt de senaste åren. Elevvården har bantats i en omfattning så att skolsköterska, skolkurator och skol-
psykologer ofta ska räcka till åt tusentals elever. En av mina gamla arbetskamrater arbetar idag som skolkurator, hon ska hjälpa närmare tusen elever, varav hälften är tonåringar, och då arbetar hon inte ens heltid. Det är givetvis en omöjlig uppgift vilket i förlängningen ökar risken för utslagning. Det faktum att
[/column]
[column width=”49%” padding=”0″]
Statyn står på Engelbrektsskolans skolgård
eleverna inte kan få ett adekvat stöd betyder i värsta fall att skolket ökar och att färre går vidare i gymnasiet.
Men där talar inte Björklund om att stärka skolans resurser, det är bara eliten det ska satsas på, något som visar hur folkpartiets nya syn på begreppet liberalism fungerar. Själv undrar jag givetvis hur många föräldrar som behöver oroa sig för sina skolbarn när resurserna för elevvård minskar samtidigt som man satsar mer på de ungdomar som visar att de klarar en högre studietakt?
it Läs oxo: Johannes, pamflett, k&å, annarkia, kunskapss, badlands Folkpartiet, Björklund, Skolan, Högerparti, Elitklasser, Skolhälsovård, Elitism, Högerpolitik, Populism ab1 ex dn svd [/column]
17 svar till “Folkpartiet extrema elitsatsning”
Elitisten Björklund hava talat igen. Jösses vilket politiskt ####### denna man är.
Elitklasserna i gymnasiet har ju inte blivit någon större framgång, en hel del planerade elitklasser har inte startats pga för litet intresse. Det fanns väl helt enkelt inte tillräckligt många elever som gick N linjen, tog alla avancerade kurser, hade mvg i de flesta ämnen och var uttråkade.
Annars stämmer förslaget väl med alliansens bild av framtidens arbetsmarknad, om en stor del av framtidens jobb är lågproduktiva, lågavlönade jobb i den privata tjänstesektorn så är det ju bara en liten elit som behöver en kvalificerad teoretisk utbildning. Undrar varför FP inte rakt av föreslår en återgång till det gamla goda 50 talet när barnen i tolvårsåldern delades upp i framtida arbetare(fortsatte i folkskolan), lägre tjänstemän(realskolan) och blivande akademiker (gymnasiet).
Jag tror att orsaken till att elitklasserna inte har blivit en framgång är att gymnasieelever trots allt är ganska unga, gärna vill bo kvar med sina kompisar och inte flytta till andra delar av landet bara för att de är begåvade. Det vore enligt min mening en bättre lösning att schemalägga så att elever som är särskilt begåvade i vissa ämnen får läsa dessa med högre årskurser. Den möjligheten finns egentligen delvis idag men på grund av byråkrati och att lärare + skolledning redan har en stor arbetsbörda (som ökas av Björklunds hets om att de ska sköta allt möjligt i samhället) realiseras den inte.
Problemet förra året var ju att beslutet om spetsutbildningarna togs den 15 januari, bara drygt två veckor innan deadlinen för gymnasieansökan. Det är då inte så underligt att man inte hinner marknadsföra utbildningen till en sån grad att alla som skulle passa där får information i tid.
Spetsutbildningen i Luleå, som jag ska börja, fick som exempel bara 15 elever förra året, men i år kommer alla 26 platserna vara fyllda.
Och spetsutbildningar har inget att göra med möjligheten att söka till och komma in på utbildningar på högskolan! Vem som helst kommer även i framtiden ha möjlighet att söka vilken utbildning som helst, utan att ha gått en spetsutbildning.
Följande kommentarsregler gäller här:
5. Länka enbart till etablerade mediesiter i löpande text.
Tenta av gymnasiet har man väl kunnat i alla år. Verkar snarare som Björklund vill smyga in någon slags segregering som inte behövs. Märkligt att man skall behöva styra dessa begåvade idéer, de har ett val, lata sig i den vanliga klassen, vilket jag unnar dem, eller ta ett eget initiativ, vilket är ännu bättre. Kan det vara så att Björklund känner att han inte kan komma åt de begåvade eleverna med rottingen? Därför han vill fösa in dem i en specialklass där det kan ställas krav och piskas upp tempon?
Det paradoxala med folkpartiets utbildningspolitik är att den i många avseenden inte gynnar de som är duktiga.
Jag gick själv i vad man kanske kan kalla en elitklass (hög intagningspoäng, bra betyg) och det slående när man träffar gamla klasskamrater är att nästan alla har ändrat sitt yrkesval efter gymnasiet. Många som skulle bli ingenjörer och började studera till det märkte att det inte passade dem, bytte utbildning och är idag läkare. Knappast någon förlust för samhället eftersom de får arbeta med det de helst vill. I Jan Björklund (som själv saknar akademisk utbildning) värld kan man bestämma vad man vill bli när man är 13 och sedan fortsätta ta en mastersexamen i sträck och vara klar när man är 24 ungefär. Så fungerar det inte i praktiken. Jag är därför tacksam för att Jan Björklund och moderaterna inte har fått lägga sig i studiemedelssystemet för utan det skulle jag själv sannolikt vara arbetslös med stora studieskulder idag.
Jag tycker dock att elitklasser i grundskolan är ett bra förslag. Eftersom det är skolplikt tvingas begåvade elever sitta av lektioner med sådant som de redan kan vilket inte precis inspirerar dem, snarare tvärtom. Minns själv att många lektioner fördrivits med helt andra aktiviteter än vad som var avsikten helt enkelt för att några redan hade greppat och var uttråkade. Givetvis ska duktiga elever också kunna uppmuntras. Det är inte samma sak som att de måste bestämma vad de vill bli som 13-åringar. Samtidigt undrar jag om man inte skulle kunna lösa det hela på enklare sätt, det räcker egentligen att en 7:e-klassare som är duktig på matte får chans att läsa med gymnasieelever i just det ämnet, vilket är ett praktiskt schemaläggningsproblem precis som man schemalägger hjälplektioner för dem som behöver mer stöd för att hänga med i den ordinarie undervisningen.
”Jag tycker dock att elitklasser i grundskolan är ett bra förslag. Eftersom det är skolplikt tvingas begåvade elever sitta av lektioner med sådant som de redan kan vilket inte precis inspirerar dem, snarare tvärtom.”
Det beror på vad du tänker på när du pratar om ”klasser”. Björklund verkar ju – om inte rapporteringen om förslaget är helt missvisande – handla om att skilja ut ”elit”eleverna helt och hållet, så att de läser hela kursplanen på ”elitnivå”. Och det tycker jag (som själv länge låg i topp i min klass) vore totalt åt helsike. Till att börja med är jag emot att man överhuvudtaget pekar ut någon som ”elit” och därmed tillskriver honom/henne ett högre värde än alla människor, men dessutom gäller det inte ens för alla duktiga elever att de automatiskt är ”elit” i precis varenda ämne. Bara för att man tillhör de bästa i t.ex. matematik och de naturorienterande ämnena så betyder det ju inte automatiskt att man är duktig på språk och de samhällsorienterande ämnena.
Nej, då tror jag det vore långt vettigare att dela upp ännu fler av lektionerna i den vanliga skolan i ”särskilda” och ”allmänna” grupper. Jag vet inte hur det ser ut idag, men på min tid på högstadiet (tidigt 1980-tal) fanns den möjligheten i Engelska och Matematik. Gör samma sak med ännu fler ämnen, så kan alla välja den grupp som passar dem bäst, i varje ämne – grupper med högre studietakt och mer avancerade uppgifter om man tillhör de duktigare, och grupper med mer normal studietakt för de som behöver det. Med det upplägget så blir det dessutom enklare att skifta mellan grupperna om man kommer underfund med att man missbedömt sin kapacitet.
Själv startade jag med att läsa matematik och engelska på särskild nivå. Eftersom jag ansågs vara extremt duktig på allting (och sannolikt hade ansetts kvalificerad för Björklunds elitklasser) så ”förväntades” det av mig att jag skulle läsa båda ämnena på den nivån. Och när det gällde matematiken så stämde förväntningarna (där hade jag t.o.m. kunnat hoppa både 1 och 2 klasser), men i engelskan så flyttade jag så småningom ned till den allmänna gruppen. Ett byte som för övrigt kom alldeles för sent – både jag själv och folk i min omgivning (lärare, klasskamrater, familj) led av samma elittänkande som Björklund, och trodde att den som var duktig på mycket naturligtvis måste vara lika duktig på allt. Den vanföreställningen bidrog så småningom till att knäcka mig, då jag inte klarade att hålla samma nivå över hela linjen. Hade folk varit mer medvetna/införstådda med att man kan vara duktig på mycket men bara normalbegåvad eller t.o.m. svag på annat, då hade mina slutbetyg sannolikt sett helt annorlunda ut.
Det stämmer nog bra med att intelligens är differentierad. Jag hade en pluggkompis en gång som kunde göra en spårvagn av ett gem, men knappt kunde läsa. En annan på sjöingenjörskursen satt och sov på lektionerna, men gick ut som bästa elev.
Kul att det blev lite debatt!
Jag håller med om att särskild nivå, eller vad man vill kalla det, är bättre än renodlade elitklasser. Risken med elitklasser är att föräldrar pressar barn att flytta till annan ort trots att de inte själva vill. En fördel med det är dock att jag antar att man studerar med studiemotiverade elever, vilket gör det mer inspirerande. I min klass (som inte var en elitklass i Björklunds mening, utan bara en klass med duktiga elever med bra betyg – från olika sociala bakgrunder bör betonas, ungefär en tredjedel hade invandrarbakgrund och många hade föräldrar som saknade akademisk utbildning) ville vi alla lära oss och hjälptes åt vilket var inspirerande. Samtidigt upplevde många av oss att flera kurser var som att läsa om högstadiet. Matte A var bara repetition och i Historia A öppnade jag inte ens boken eftersom föreläsningar räckte. En klasskamrat sov på lektionerna för att han redan tyckte att han kunde men ändå var tvungen att vara där. Det hade helt klart varit bättre att låta oss få mer avancerade uppgifter (vilket vi sedan också fick i matematiken).
Om man definierar elit som duktigare än genomsnittet så uppstår de vare sig man vill det eller inte. På universitetet finns det många studenter som läser fler kurser än vad genomsnittsstudenten gör helt enkelt för att de kan och tycker att det är roligt. Eftersom man tar studielån vill man förstås lära sig mer under studieåren om man har möjlighet till det. Det är dock ganska svårt att tala högt om det eftersom den allmänna bilden är att det väl inte ska gå bara för att de flesta inte kan/vill/prioriterar att göra så. Där tycker jag ändå att Björklund har en poäng. Det skadar inte att det finns en kultur av att det är ok att vara duktig och lära sig mer. Att Björklund kallar det ”elit” är väl antagligen för att Alliansens PR-konsulter har sagt åt honom att göra det.
Jag håller med er båda om att det är sällsynt att man är extremt duktig i alla ämnen. En klasskompis hade kraftig dyslexi och svårt att läsa/skriva men var i gengäld jättesmart och mycket duktig på matematik. Jag var själv inte lika duktig i språk (delvis för att många i klassen hade bott utomlands, vilket jag inte hade) som i samhällsvetenskapliga ämnen men har tagit igen det när jag själv flyttat utomlands och fått möjlighet att prata ”på riktigt” och det har blivit roligt. Jag tror att intresse styr mycket och att det är bra att uppmuntra duktiga, intresserade elever till att lära sig mer i särskilda ämnen. Risken är att man tappar intresset om man redan hänger med men ändå måste ”sitta av” lektioner pga. skolplikt. Jag och några klasskamrater löste det helt enkelt genom att vi studerade annat än vi skulle på lektioner som vi tyckte var lätta: läste tyska på fysiklektionerna, psykologi på mattelektionerna osv.
”Jag är därför tacksam för att Jan Björklund och moderaterna inte har fått lägga sig i studiemedelssystemet för utan det skulle jag själv sannolikt vara arbetslös med stora studieskulder idag.”
Fel, Folkpartiet vill förstärka studiemedelssystemet. De har redan höjt studiemedlet och beslutat om höjt fribelopp, och går till val på att ta bort fribeloppet helt!
http://www.folkpartiet.se/Var-politik/Snabba-fakta/Studiemedel/
1. Folkpartiet/Alliansen ville sänka rätten till studiemedel till fyra år för grundutbildning. Detta drabbar studenter som ångrar sig och byter program orimligt hårt. Jag tycker att det är fel.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/fyra-ar-kan-bli-ny-grans-for-studiestod-1.807931
Nu visade det sig att förslaget var mycket dyrt – administrationen skulle kosta mer än vad man skulle ”spara” – och förslaget blev aldrig av. Men jag röstar inte på folkpartiet när de kommer med så vansinniga förslag.
2. Folkpartiet/Alliansen har med det nya antagningssystemet i praktiken åldersdiskriminerat studenter och diskriminerat studenter som studerat i utlandet. Det tycker jag är fel. Det vore en bättre ide att göra antagninsprov baserade på tillämpade gymnasiekunskaper för program med särskilt hårt söktryck (t.ex. Läkarlinjen).
3. Jag noterar att Folkpartiet/Alliansen har höjt studiemedlen något och höjt fribeloppet för inkomst, det tycker jag är bra och det ska ni ha beröm för.
Läs kommentarsreglerna och skriv om! / Jinge
Av allt påhitt som Fp kommer med tycker jag nog elitklasser i akademiska ämnen faktiskt något man inte bör kritisera utan att tänka till ordentligt. Att kalla det segregering som Martin gör är bara fjånigt och kritiken luktar mest av jantelagen.
Jag kan inte se felet av att ge extra-hjälp till elever som vill utveckla sina kunskaper i akademiska ämnen när vi har haft idrottsgymnasium i över 17 år. Såvida folk inte tycker att vi ska ha samma synsätt som i USA där elever som är duktiga i idrott får högre status än smarta elever så är elit-klasserna inte en så dum idé. Det enda som är töntigt är namn-valet.
Ingen människa kan verka över sin verklighets- eller kompetensnivå, så det gäller att höja dessa över lag, vare sig praktiskt eller/och teoretiskt. Och det börjar bli bråttom med den enorma tillväxt, som sker i Asien. Är vi i lilla Sverige inte mer kompetenta än vad våra asiatisk vänner, så blir vi tjänstefolk till dem. Kolonialism kanske är reciprokt.
Som det ser ut nu så håller Sverige på att bli ett lågrationellt tjänstesamhälle med inhemska icke konkurrentmässiga produkter på världsmarknaden.
Ena dottern tentade av högstadiematten i förtid, och även gymnasiematten. Hon till och med följde universitetskurser. Det är fullt möjligt redan nu.
Det må vara möjligt i vissa fall, men för långt ifrån alla. Ett stort problem är många lärares inställning till högpresterande elever. Jag har själv väldigt lätt för matte, och mitt intresse började nog på allvar i fyran och femman, när vi hade en bok som heter Mattestegen. Inom varje kapitel där fick man göra ett förtest som visade på vilken nivå man låg, och sen jobba vidare från den nivån. Det var perfekt för mig, och jag låg hela tiden flera steg över de flesta andra. Problemen började när jag kom till sexan, och alla återigen skulle ha samma bok och jobba på samma nivå. Efter en kort genombläddring av boken kunde jag konstatera att jag redan kunde allt som den gick igenom, men jag var ändå tvungen att räkna igenom hela boken, vilket ändå tog större delen av året; helt i onödan. Sen fick jag visserligen gå vidare till sjuans bok, men det blev inte svårare där.. Jag fick dock en bättre lärare på högstadiet, och nu har jag tentat av Matte A och B i nian. Jag har ändå haft det relativt bra, och det finns många som har haft det sämre. Många med fallenhet kanske bara ger upp, för att de inte ser någon poäng med att räkna snabbare, då de ändå kommer bli tvungna att börja från början sen. Detta problem löser spetsutbildningar, och det kommer sannolikt göra att elever från hem utan studievana, som inte får stöd hemifrån har större chans att få gå vidare i sitt tempo.
Ett annat problem är också tiden. Det finns idag spetsutbildningar i idrott, musik och dans, och de har många fler timmar med sitt ämne, vilket ger dem större möjlighet att hinna utvecklas. Samma sak gäller för spetsutbildningar i teoretiska ämnen. Även om man känner att allt är jätteenkelt och man inte får några utmaningar så betyder det inte att man kan räkna i ett övernaturligt tempo. Därför kan det vara svårt att hinna tenta av gymnasiekurser, och särskilt högskolekurser, om man – som jag hade i nian – bara har fyra 40-minuterslektioner i veckan.
Jag ska nu själv börja en spetsutbildning i matematik, där man får möjlighet att räkna ut gymnasiematten under de två första åren, och sedan under det sista året läsa högskolematte på halvtid. Något som hade varit fullständigt omöjligt i en vanlig klass.