De allra flesta vuxna vet vad Ådalen 1931 betyder, själv föddes jag först 15 år efter denna katastrof men det var definitivt inte en tid som inneburit att dödsskjutningarna hade fallit i glömska. Alla äldre har någon slags relation till dödsskjutningarna, nedanstående rader är ett citat ur Wikin.
Wikipedia: ”I samband med en sedan sommaren 1930 pågående konflikt om lönesänkningar vid Marma-Långrör ABs sulfatfabrik vid Marmaverken i Hälsingland hade strejkbrytare anställts. Vid skeppningssäsongens inledning på våren 1931 var fabriken och bland annat Graningeverkens AB:s fabriker blockerade av strejk. Sympatiåtgärderna mot det sistnämnda berodde på att båda företagen leddes av chefer med samma efternamn. Då skeppningen åter kunde starta efter att isen släppt sitt tag om sjöfarten var industrins lager fyllda och man var angelägen om att få levererat vad man trots lågkonjunktur sålt. Då ingen förändring av löneläget skedde utbröt på olika håll under våren 1931 sympatistrejker, bland annat vid Graningekoncernens sulfat- och sulfitfabriker vid Sandviken och Utansjö i Ådalen. För att lasta lagrad pappersmassa anskaffade nu koncernens ägare, Gerhard Versteegh, genom Ångermansälvens stuveribolag ett 60-tal strejkbrytare, bland annat studenter och professionella strejkbrytare.” (Den som vill friska upp minnet kan besöka Wikisidan och läsa om händelsen.)
Ådalen har under alla år varit en black om foten för all militär i Sverige. Att det trots allt avklingat beror sannolikt på vårt värnpliktsförsvar, många har hävdat att just värnplikten varit en garant för att inte svensk militär återigen skulle rikta sina vapen mot svenska medborgare, själv tror jag att det ligger mycket i ett sådant påstående. Visserligen nämnde man aldrig något om Ådalen under soldatutbildningen, men det var givetvis ett nytt Sverige när jag gjorde lumpen på sextiotalet, ett land som hade utvecklats rejält sedan det tidiga trettiotalet.
Den utvecklingen gällde också inställningen till våra värnpliktiga soldater. Uniformsklädda ungdomar riskerade knappast att bli mötta med argument om Ådalen trots att händelserna i sig blev till en black om foten när det gäller befolkningens förtroende för militären. En värnpliktig blev till en ”militärstuderande”, en människa som går igenom sin obligatoriska utbildning, därtill nödd och tvungen. Då man mött dessa ungdomar på väg till eller ifrån sina förband så har snarare minnen om den egna värnplikten väckts hos alla män som gjort lumpen.
Om ett antal månader så kan man inte längre möta värn-
pliktiga av den enkla orsaken att värnplikten har avskaffats. Visserligen kan man möta soldater under utbildning, men i så fall är det sådana som sökt sig till militären frivilligt och/eller sådana som tagit anställning som soldater. Under prinsess-
bröllopet fick vi veta via massmedia att det fanns militär utposterad för att förstärka säkerheten, jag tror till och med att jag läste någonstans att det fanns militära prickskyttar utplacerade, men jag är osäker på om den uppgiften stämmer. Rimligen är det ett uppdrag som helt och enbart ska skötas av polismyndigheten.
Men faktum kvarstår, just nu har vi en kull värnpliktiga under utbildning, när den är färdig så har vi inte längre något värnpliktsförsvar utan en yrkesarmé. En armé som idag utsätts för en militärpropaganda som bland annat tar sig uttryck som den på bilden. Jag känner stark oro inför detta, om militär ska ge sig ut på gatorna med skarpladdade vapen för att skydda ett bröllop, vad blir då nästa steg? Om det nu skulle dras ihop till ett internationellt toppmöte likt Göteborgsmötet då Bush var här, skulle då militären svara för säkerheten tillsammans med polisen? Jag kommer att återkomma till detta ämne, det är värt att diskutera öppet, inte bara internt i Rosenbad.
i ådalen 1931, allmänheten, armén, dödsskjutningar, högerpolitik, militärutbildning, värnplikt, yrkesarmé ab dn svd t
23 svar till “Ådalen 1931 och Yrkesarmén”
Jo det var militära prickskyttar utkommenderade ja.
Med tanke pa att det kraver ett riksdagsbeslut maste det foregatts av en omfattande debatt i Sverige.
Hörde på radion att lagen ändrats vid månadsskiftet så att militär kan sättas in mot civila svenskar.
EU:s så kallade eliter förbereder sig för är det folkliga motstånd som kommer att uppstå till följd av den politiskt fastslagna vägen. Den väg som ska leda till ett samhälle likt det i u-länderna. Önskan är att i framtiden ska befolkningsmajoriteten leva i armod och en liten klick vara väldigt rika. För att då kväsa eventuella uppror måste militären kunna användas mot den egna befolkningen. Därav införandet av yrkesarme samt möjliggöra militära ingripanden mot den egna befolkningen.
Den som lever får se…
Med tanke pa att det aldrig nagonsin funnits nagon forbudslag mot att satta in Svenska militara forband mot civila Svenska sa undrar jag vad det ar for lag som andras?
SFS 2002:375 7 § När stöd lämnas enligt denna förordning får Försvarsmaktens personal
inte användas i situationer där det finns risk för att den kan komma att bruka
tvång eller våld mot enskilda.
Innan dess användes 1986:1111 där det stog samma sak. Längre bak orkar jag inte kolla men det står säkert om det på wiki.
Detta ar ingen forbudslag, det ar en forordning som reglerar Forsvarsmaktens stod till civil verksamhet. Den galler endast om verksamheten inte regleras i andra forordningar eller lagar.
Det finns en minst lika intressant händelse till i norr, hungerupproret 1917 på Seskarö, Norrbotten, där sköt en grupp soldater en officer. 475 man var kommenderade dit, till en ort som hade ca 3500 innevånare under sommartid. (virkesutskeppning).
Soldaterna som var kommenderade till Seskarö hade fått onormalt mycket ammunition sig till delat, 60 lådor och 4 kulsprutor med ammunition. Det är så att den tunga beväpning och mängden ammunition (varje man fick 50 patroner) mot en obeväpnad lokal befolkning tyder på att det hade getts klartecken för en massaker för att statuera exempel mot det hungeruppror som pågick i Sverige.
Totalt avlossade något hundratal skott, ett antal soldater blev avväpnade av arbetarna. I vilket fall som helst blev det ingen eldstrid, militären lär ha dragit sig tillbaka.
När det gäller Ådalen, lite personlig kuriosa, jag umgicks tidigare med ett brorsbarn till officern som kommenderade eld och en anhörig till den som blåste eld upphör, och vid en del tillställningar träffar jag han (Lenny Klarhäll) som har gjort monumentet som minner om händelsen.
Alla nu levande som har personliga minnen av Ådalen -31 var endast unga och barn då … Än mer gäller det förstås Seskarö 1917. För att inte tala om Sundsvallsstrejken 1879. Men dessa händelser får inte glömmas !
Min farfar mindes Ådalen. Tyvärr minns inte jag hans berättelser idag.. :-I
Min sedan länge bortgångne morfar till hörde de som hade både kontakter och minnen som rörde Seskarö.
Som ett litet kuriosa stod jag dagen innan inlägget och blickade ut från exakt samma punkt, mellan Frånö och Lunde, som bilden är tagen.
Militär ska aldrig sättas in som ”skydd” mot civila eller för att hjälpa polisen i brotts-sammanhang, av samma anledning som vi inte skickar poliser för att göra utomlandstjänst i militära sammanhang; de har inte den utbildningen eller rollen. Där finns flera fall världen över där dödsskjutningar har skett pga att när militärer känner sig pressade är de utbildade att reagera på ett helt annat sätt än vad poliser är.
I en demonstration har en grupp poliser kanske sköld och batong jämfört med de fall där militär satts in så har de haft skarpladdade vapen; då kan de inte sluta på något annat vis än med dödsfall heller.
Förutom Ådalen i Sverige har vi ju sett Bloody Sunday på Irland och Kent State University massakern i Kent, Ohio.
I modern tid har vi ju dödsskjutningen i Italien vid ett G8-möte (Genoa, 2001) där Carabinieri skjöt ner en kille. Carabinieri är en militär styrka med polisiär roll i Italien (ja, de har reguljärt patruller med Carabinieri i Italien).
Att sätta in militär vid civilförsvar som t ex skogsbränder borde ju givetvis vara tillåtet (vilket det är) men där riskerar ju bara vilsna älgar att bli nerskjutna. :P (Iofs, när jag sist såg värnpliktiga hjälpa till vid en skogsbrand och alla hade kamouflage-kläder och inte en enda hade en orange väst så funderade en del på svensk militär kompetens).
Vi skickar poliser att gora utomlandstjanst i militara sammanhang…
Sverige hade allmän värnplikt 1931. Så skotten i Ådalen är väl inte världens bästa argument mot ett yrkesförsvar. Snarare tvärtom enligt mitt sätt att se det.
Du kanske ska läsa på lite hur skottlossningen gick till. Nu i efterhand så verkar det som ingen av de skadade och döda träffades direkteld från gevär, utan av rikoschetter och kulor från en kulspruta. Kulsprutan lär ha förflyttas i laddat och osäkrat läge vilket var helt emot reglerna och brunnit av då. (en Tapper dömdes visst för vårdslöshet)
Det är därför mycket troligt att de värnpliktiga sköt förmodligen i marken framför och inte på demonstranterna direkt , i sådant läge räcker det med en för flack kulbana eller något hårt föremål för att kulan ska studsa.
Mesterton var efter Ådalen en knäckt man. Om han och kompaniet kom från Sollefteå eller Östersund minns jag inte, men som jag tror mig minnas så dömdes han av krigsrätten i Sollefteå till 8 dagars husarrest.
Enar Moberg som kom från Ådalen (till Gyttorp, Nora) beskrev Mesterton (sedan länge bosatt i Nora) på följande sätt
”– En vilsen farbror, inåtvänd, som inte stannade och pratade, säger Enar.
Mesterton lär ha varit en nedbruten människa efter skotten i Ådalen.
Eller som författaren Birger Norman uttrycker det I boken Ådalen 31: ”Före Lunde var han en man som älskade att umgås, träffa vänner och släktingar. Efteråt blev han ensam och sluten.”
Den militära styrkan var 60 infanterister plus befäl, minst en ridande patrull och befäl, 12 – 20 och beriden träng med kulsprutor, förmodligen med 2 st kulsprutor, även de bör ha haft befäl. Totalt uppåt ett hundratal soldater verkar ha varit kommenderade till Lunde.
Detta pekar på att de värnpliktiga inte siktade på demonstranterna, hade de gjort det så hade nog legat kvar betydligt fler döda och skadade på marken, kanske uppåt 50-tal döda.
Soldater från en yrkesarmé hade skjutit, de är anställda för att skjuta. Franco tog makten genom att använda sig av yrkessoldater. De Gaulle var livrädd för vad legionen skulle ta sig till när han/Frankrike släppte Algeriet.
Enligt den redogörelse som finns anslagen invid monumentet i Lunde var samtliga utkommenterade militärer fast anställda.
Inga värnpliktiga alltså.
Det har inte framgått av det jag har läst, men visst är det möjligt att det var vicepiltar och annat, som var utsedda att eventuellt bli befäl och underbefäl, från livkompaniet (Ånge kompani) i Sollefteå.
De flesta till livkompanierna blev uttagna vid mönstringen och ofta mot sin vilja, de gjorde i allmänhet bara sina två år eller vad det nu var, och blev sedan värsta fall resevisar som kallades in till repövningar och i bästa fall helt avskrivna.
Även den höga arbetslösheten gjorde att en del ”snodde” värvningen, helt enkelt för att ha någon form av försörjning och de placerades också i livkompanierna.
Dessutom var de för det mesta lokalt rekryterade och kom inte långväga i från. Men visst kallades de för stammisar (liksom förrådspersonal också kallades) men de sågs inte som legoknektar. (Hur jag vet det här, det är min uppväxtmiljö)
De enda som inte hade några relationer med lokalbefolkningen i förläggningsorterna var underofficerare och officerare, de flyttades ofta runt i landet för att de skulle enbart vara lojala mot den de kände, Armén.
Vilket ar en lika missledande beskrivning. Adalenhandelsen intraffade under en del av aret da det inte fanns bevaringar tillgangliga, dvs inga krigsforband var gripbara. De enda som fanns var elever fran stamskola, dvs personer som efter sin utbildning skulle bli stamanstallda befal. Pa den tiden kunde man vara sa ung som 16 ar nar man antogs till stamskola.
Detta ar en av de framsta orsakerna till att det hela urartade som det gjorde.
Du menar inte volontärskolor? De var frivilliga. För vanliga värnpliktiga var tjänstgöringstiden 140 dagar, detta gällde dock inte specialtrupper, dit livkompanierna och trängen hörde.
Det är också möjligt att du har FBU (frivillig befälsutbildning) i åtanke när du skriver om 16-åringar. FBU startades 1912, syfte var att utbilda befäl till Landstormen. Den organisationen vände sig och gör det fortfarande till 16-åringar. FBU ingick inte försvarsmakten utan var kopplat till Landstormen som är närmast att betrakta som ett dåtida hemvärn.
Förövrigt om jag inte minns fel så fick ingen under 17 år ta militär värvning från någon gång på 20-talet men det kan också vara så att regelverket från lantvärnet låg till grund och då gällde arton år och upp till tjugofem
Nej, man kunde bli antagen till stamskola fran 16 ars alder pa den tiden.
Kapten Nils Mesterton som var ansvarig officer, inledde sin militara karriar sent i livet och var trots sin hoga alder inte vidare erfaren. Han var for ovrigt chef over soldaterna fran stamskolan till vardags.
Pa den tiden var det fa steg i valdstrappan for polisen och militaren. Soldaterna var endast bevapnade med sina gevar. Gevaren kunde laddas med fem patroner. Vid kravaller var de tva oversta/forsta patronerna losa.
Kombinationen av outbildade soldater, oerfaret befal, och avsaknandet av fungerande rutiner ledde till en katastrof.
Det är väl också troligt att statsmakten var rädd för samma utveckling som på Seskarö 1917, där trupperna avväpnades.
Jag har för mig att dessa trupper i huvudsak bestod av värnpliktiga.