Ulf Karlström har skrivit detta gästblogginlägg. Ulf har tidigare publicerat många inlägg här i skilda ämnen. Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), skriver facklitteratur och var ordförande i De Förenade FNL-Grupperna (DFFG) 1968-70. Ulf har också varit med med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”, spelar teater och framträder som historeberättare.
Det är inte första gången Ulf Karlström skriver om Kanon Är det så dåligt med kanon? – 7 års erfarenheter Där skissar han faktiskt avslutningsvis på ett möjligt kanon.
Dagens artikel.
I SVT:s Aktuellt 15/11 kunde inte Ebba Busch Thor själv ange vilka författare som skrivit Gösta Berlings saga, Giftas och Gentlemän, trots att (KD) föreslagit en kanonlista över läsvärd litteratur. Sådana här gånger får jag tillstå att TV – emellanåt – sprider information. Busch Thor blev verkligen beslagen med tom retorik, dvs ord utan mening. Möjligen fanns det en avsikt bakom, men det vet jag inte; en svensk litteraturkanon kan ju användas som klubba, för att t ex slå nya invandrare i skallen med.
Kommentar (Anders): Författarna är Selma Lagerlöf, August Strindberg och Klas Östergren, i nu nämnd ordning.
I Danmark infördes en så kallad kanon, med listor över litteratur och bildkonst, vilka skolelever ansågs borde känna till. Det var mycket ståhej när den lanserades, men sedan blev det tyst. Någon skribent har angett att hemsidan nu är nedlagd. Så var det med den kanon.
Det pågår en debatt i media om vad bildning är, och i det sammanhanget kommer frågan om kanon upp. Debatten är förstås inte ny; det har skrivit hekatomber av litteratur och artiklar i frågan. Bara nyligen kan nämnas antologin ”Bildning – då, nu, sen” (bokförlaget Atlas, 2016), och i somras kom Carl-Göran Ekerwalds ”Om bildning: tio dagböckers vittnesbörd” på Karneval förlag. Under hösten släpptes dessutom boken ”Bildningen på barrikaderna” på Weyler förlag, skriven av Thomas Steinfeld och Per Svensson, den senare journalist på Expressen och nu på Sydsvenska Dagbladet. På bokmässan i år i Göteborg hölls ett välbesökt seminarium om just bildning, där bl a Per Svensson och Lena Andersson deltog.
Så hur är det med kanon då? Skall vi ha en sådan? För det första finns det redan en kanon och för det andra behövs det ingen officiell proklamation, a la Danmark. Alla svensk/litteraurlärare har bedrivit och bedriver en form av kanonundervisning. Den har förvisso ändrat sedan jag gick i Realskolan i skiftet mellan 1950- och 60-tal, men den finns där idag. Kanon är kort och gott vad som anses bra litteratur, framför allt av ”kulturfolk” i vid mening – författare, media, skola och universitet.
Är den kanon bra eller dålig, rätt eller felaktig? Med denna mening spetsar jag till det. Orsaken är att jag kommer in på postmodernismen (PM), denna intellektuella pestsmitta som härjat i kulturvärlden och vid universiteten, sedan nyliberalismen gick segrande fram i Västvärlden. PM är en bred strömning, där vi kan utskilja ytterligheter, i form av en mjuk och hård tolkning. I den mjukare varianten anammas den av de flesta, på ett intuitivt sätt, vad gäller tycke och smak.
* Jasså, du gillar sushi och biff tartare? Nej, det gör inte jag.
Problemet med PM är när den hårdras till ideologi, med relativism som mantra: klass är förlegat och nu är det identitet som gäller – fritidsvanor, kön, religion och etnisk eller kulturell bakgrund. Anything goes, välj vad du vill. Tal om kapitalism, klass och utsugning är förlegat – det är ju sådant där 1960-talsflum! T o m personer som kallar sig vänster anammar teserna
Rätt eller fel finns inte i PM-världen, det är bara uttryck för olika perspektiv, och, som sagt, anything goes. Naturligtvis finns det något som är rätt eller fel, framför allt inom naturvetenskapen. Inom samhällsvetenskap och humaniora blir det lite svårare, men även här finns relativt stora öar av rätt-fel, dvs sanningsanspråk. Vi är biologiska varelser, i mångt och mycket, men ej i allt, präglade av evolutionen. Vi talar t ex om den maslovska behovstrappan: Vi måste ovillkorligen ha föda, skydd för väder och vind, i form av kläder och boende, ingå i en social gemenskap (den kan se olika ut, men familj-släkt dominerar), röna uppskattning för att kunna växa upp, få överförd kunskap för att kunna förstå omvärlden, kunna försörja oss etc.
Mycket mer kan sägas, men bara denna blygsamma uppräkning pekar på att det finns en objektiv sanning om vissa mänskliga behov. Med objektiv menas här, att när du och jag är borta, finns synsättet på primära mänskliga behov kvar.
Trots PM:s rökridåer lever vi ett klassamhälle, där skillnaderna ökat mycket kraftigt under nyliberalismens era. Beroende på vilket trappsteg vi står på i klassamhället kommer vi att uttrycka olika åsikter om t ex stora privategendomar, profitjakten, arbetslöshet, beskattning, offentlig sektor, och välfärd. Nu dundrar Media varje dag ut en blandad kompott, och med hjälp av ”falska profeter” (läs: SD, bl a) blir folk på de nedre trappstegen ibland bländade och tror att de kan få sitta med vid överklassens bord.
Det ligger därför i folkflertalet intresse att vi talar om sant och falskt, och avfärdar relativismens högborg – postmodernismen. Och visst finns det bra litteratur, som är bättre än t ex deckargenren om mord och poliskommissarier, eller många USA-TV-serier. I det avseendet finns det en värld att upptäcka för dem som aldrig fick privilegiet att se den. Och den världen rymmer mycket av det vi menar med kanon. Däremot får vi inte låta oss toppridas av besserwissrar (= pratglada förtryckare) och de som använder kanon som vapen för att slå i huvudet på dem som ej upptäckt kanon.
Och bildning är i sig ingen garanti för vettighet, social förståelse, och rättvisa. Den franske presidenten Emmanuel Macro kunde i en intervju i Der Spiegel diskutera den inte helt lättläste tyske filosofen Hegel. I det avseendet var onekligen Macron bildad, men knappast på poltikens område, där han förespråkar former av nyliberalism, t ex med ”avreglering” av arbetsmarknaden, och ett starkt överstatligt EU.
Bevare oss för den typen av briljant bildning.
Tillägg: Jag (Anders) återger nedan definitioner på begrepp i artikeln, då jag själv är litet osäker. Från Wikipedia.
Kanon betyder måttstock”, ”rättesnöre”, för ämnesområdena (uttal ka’non).
Modernism är en kulturell rörelse inom västerländsk kultur på det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet synlig inom konst, arkitektur, musik och litteratur.
Modernitet är ett begrepp som betecknar den samhällsordning som växte fram ur upplysningen, baserat på rationella/vetenskapliga principer, individuella rättigheter och etablerade politiska system.
Postmodernism är ett ord som syftar på en utveckling inom kritisk teori, filosofi, arkitektur, konst, litteratur och kultur som kan beskrivas som antingen sprungen ur eller en reaktion på modernism och modernitet. Postmodernismen har även definierats som trevandet efter något nytt sedan luften gått ur modernismen.
i Andra om: kanon, normer, litteratur, Danmark, höger,vänster, imperialism, kultur, Politik, demokrati, kvalitet böcker, religion
9 svar till “Ebba Busch Thor, bildningsdebatten och frågan om en kanon”
Ett svårfattligt inlägg. Modernismen betonar rationalitet och att det bara finns en väg att gå och den är etnocentrisk och frammanar att alla världens nationer ska modelleras efter en västerländsk modell. Modernismen betonar en ständig tillväxt och är implementerad i bland annat Sverige genom Riksbankens 2% tillväxtmål vilket ger oss minusräntor och oåterbetalningsbara skuldberg. Inom samhällsvetenskap och humaniora så finns inga absoluta sanningar och de stora berättelserna präglas av relativism – sanningen är subjektiv och lokal – och de går inte att jämföra med de klassiska naturvetenskaparna och har en annan metodologi för beräkning. Postmodernismen är en kritik av modernismen och är ingen egentlig enhetlig teori utan har som främsta syfte att bryta ner felaktigt konstruerade förgivettagna sanningar, heuristiker, såsom att rik är bättre än fattig, vit är bättre än svart, man är bättre än kvinna etc.
Macron sällar sig definitivt till Fukuyama som neomodernist. Modernismen har en riktning och är evig linjär tillväxt via stimulanser där världen ska uppfattas som rikare och rikare (vilket är filosofiskt felaktigt eftersom världens rikedomar alltid summerar till 100%) och där vi människor ska betvinga naturen och universum (kanske, kanske den ultimata modernismen är bäst symboliserat via teorierna kring global uppvärmning…observera kanske).
Postmodernismen skall ses som ett svar på modernismen och inte analyseras utifrån filosofisk satslogik, Maslows behovstrappa eller näringslära. Sanningen är att sanningen är subjektiv och socialt konstruerad och det kan förstås leda in en återvändsgränd av total relativism där ingenting kan diskuteras eftersom ingenting kan kategoriseras.
Postmodernismen i sig erbjuder inga lösningar, möjligtvis att Baumans flytande modernitet gör det, men innehåller klasstänk.
Konrad, du använder termen modernism som vore den huggen i sten, Från stamträdet Upplysningen och Modernismen går det många grenar, och på den t ex marxismen sitter på finns inte Riksbanken och utplundrarna av oss som inte har fast egendom eller aktier. PM kastar bara skit på U & M och hamnar därför i relativismens träskmarker.
Din (och PM:s) tes ”Sanningen är att sanningen är subjektiv och socialt konstruerad” leder fel, ut i ett moras av relativsm. Se te x Vivek Chibbers starka kritik av postkolonialismen, en variant av PM. Marxismen är ingen kungsväg, men den bästa vägledning vi idag har tillgång till. Det finns former av universalism, även om den traditionella objektivismen kan avföras. Och just den aspekten är väl den enda förtjänsten PM har.
Idag ser vi det absurda hur delar av Högern, t ex Johan Lundberg, i sina Timbroböcker, angriper PM, medan delar av den s k vänstern kniper käft eller rycker ut till PMs försvar. Men en sådan vänster har Högern redan vunnit slaget
När jag köper en bilförsäkring och betalar min premie vill jag att de villkor när det gäller ersättning gäller, skiter fullständigt i om övriga försäkringstagare vet vem som skrev Gösta Berlings saga huvudsaken att de betalar premien. Detsamma gäller när jag betalat min skatt till pension och övrigt. Vem är allra värst, vem har försnillat mest Allra eller staten som försnillat pengarna att de inte längre räcker till utlovade pensioner utan måste höja pensionsåldern? Dags att kräva att riksdagsmän endast är berättigade till garanti pension. Hur kan våra riksdagsmän avkräva svenska folket dessa uppoffringar för att hjälpa hela världen när de själva förser sig? När man börjar hata de etablerade partierna återstår då bara Nordiska motståndsrörelsen? Vem kunde tro 1980 att vi skulle ha en sämre välfärd 35 år senare?
Ellen Key: ”Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt vad vi har lärt oss.”
Men orden ’bildning’ är också ett ord som används av högfärdiga personer som inte vill umgås med de lägre skikten i samhället. De menar att de rika och välutbildade är mer civiliserade och kultiverade. Men allting är relativt. En kultiverad och civiliserad person har ingen chans att överleva på landet på dom kunskaper han eller hon har erhållit i läroverkens bänkar om t ex strömmen går och allt är mörkt i en vecka eller mer. Urbefolkningen, t ex indianerna eller samerna – eller arbetarklassen – har förmodligen mer kunskaper och är mer civiliserade än någon som förordar krig, miljöförstöring och utsugning av människor.
Att inneha kunskaper är inget att förakta. Ju mer kunskaper man har om allt och är öppen för vad andra människor har att säga och tar del i hur andra lever, t ex att lära sig ett språk, så klarar man sig hyfsat i den här moderna värld vi lever i.
På tal om ordet ’besserwisser’. Jag fann det här på wikipedia: ”Efter berlinmurens fall och i större utsträckning efter den tyska återföreningen har förvrängd form av ordet fått en stor spridning, nämligen Besserwessi. Ordet uttrycker uppfattningen att de forna västtyskarna (wessi) uppträdde på ett överlägset sätt och låtsades veta och kunna bättre än de medborgarna som hade sina rötter i Östtyskland”.
Det är kanske det som är problemet i östra Tyskland. Inte invandrarna.
Jag har en stark känsla att medborgare i väst – särskilt PM – anser och har ansett sedan 1917 att människor i östra Europa, Sovjetunionen och nu Ryssland har mindre kunskaper, är mindre värda och är matade med felaktig fakta. Det är precis som att de anser att bildade människor inte ska umgås med de lägre skikten – arbetarklassen (bolsjevikerna), vilket bedöms hur rika de bildade människorna är.
De rika konservativa anser att de inte ska umgås med de fattiga – arbetarklassen. Att ge bidrag – som man kan dra av på skatten (iaf i USA) – har de inga problem med. Bara de slipper umgås med den som städar deras hem för en lön som det inte går att leva på.
På tal om DDR. Medan de västliga underrättelsetjänsterna öppnade Stasis arkiv efter murens fall (vilket inte säger att allt har offentliggjorts, det som är obekvämt för väst har säkert makulerats eller förts till ett annat ställe) så har dom västtyska underrättelsetjänsternas arkiv inte öppnats. Man kan ju fråga sig varför detta inte gjordes. Och varför politikerna inte krävde att även dessa arkiv skulle öppnas.
Förslag: skicka Ebba Busch Thor till ett Kanon läger där man får bekanta sig med den svenska litteraturens kanoniska texter. So det ser ut nu så är Ebba Busch Thor inte tillräckligt påläst i den svenska kanon för att integreras i det svenska samhället. Ebba Busch Thor är inte ensam om det – majoriteten av svenska politiker är inte inlästa i den svenska kanon kan inte vara många.
Äntligen stod politikern i talarstolen. Åhörarna var idel öra. För en gångs skull var ”alla” där. Politikern var ung och väldigt vacker. I Danmark skulle hon ha erbjudits plats på sidan nio. Fake news hade under lång tid ifrågasatt henne. Det var få utanför den innersta kretsen som hade förtroende för henne. Men nu fick alla höra att hon beskrivit sin vardag under hashtaggen #metoo. Då gick en rysning genom de församlade. Nu ville de ta henne till sina hjärtan och de bestämde sig unisont för att själva bidra med något under samma hashtagg. Hashtaggen hade givit henne och de församlade en plattform som gjort dem oövervinnliga. Åtminstone för stunden. Men är det frågan om sanna beskrivningar eller skriver de flesta något för att inte uteslutas från den femitristiska gemenskapen.
Nu ska vi inte begränsa oss till temporära kampanjer. Men vi kan ju fråga oss om våra politiker har den erfarenhet, utbildning och allmän bildning som vi rimligen borde förvänta oss. Är det pratkvarnar och tyckare, som saknar förståelse för vardagen och de beslut de fattar, som väljs in i den svenska riksdagen? Så uppfattar jag riksrevisionens rapport. Därför skulle jag välkomna utförliga CVn inför nästa års riksdagsval.
”Världen är allt som är fallet”. Så inleds Wittgensteins Tractatus Logico-Philosophicus. Och som brukligt är drar jag av en filosofs yttrande direkt slutsatser som han inte själv avsåg. Nämligen för samhället är historien allt som är fallet. Och med historien menar jag det konkreta händelseförloppet. Under 500 år har en expansiv Västvärld dominerat globen på ett våldsamt sätt. Filosofer har oftare än sällan utvecklat tankesystem där detta förhållande skyls över eller rättfärdigas. Vi har fått den ena ismen efter den andra, allteftersom behov och förutsättningar ändrats. Ingen vill i grunden betraktas som ond. När detta trots allt har varit nästan ett normaltillstånd har filosoferna ställts inför olösliga problem. Endast få ha varit beredda att beskriva verkligheten i all sin anskrämlighet.
Därför, det är min förmodan, har vi fått alla dessa metateorier bland vilka Hegel är ett typiskt exempel. Filosofen abstraherar från det konkreta och utvecklar abstraktioner som han eller hon hävdar sammanfattar det väsentliga. På denna metanivå är det avsevärt smärtfriare att spekulera och diskutera och göra utfall mot en annan filosofs abstraktioner. Man låtsas diskutera det väsentliga medan man i själva verket genom metateorin fjärmar sig från verkligheten sådan den ser ut i sitt historiska förlopp. Och då kan man i all sin lärdom och vishet hamna snett som tyske nazisympatisören Martin Heidegger eller för att ta ett postmodernt exempel, franske Bernard-Henri Levy som ivrigt flaggat för alla Mellanösternkrig och direkt medverkade som ideolog för Libyenkriget. En motsats till dessa är Noam Chomsky som i sitt intresse för det konkreta gjort stora insatser för att upplysa om den moderna imperialismen.
En kanon kan väl ha sina poänger för nybörjare så länge den inte låtsas vara mer än vad den är, en inledande vägvisare. Harold Bloom har gjort intressanta försök att lägga upp en litterär kanon. En nyhet för mig från denna var hans upptäckt att författare i väldigt hög grad sneglar på varandra och försöker överträffa vad deras föregångare eller samtida presterat. Och för att anknyta till denna kommentars inledning: Västerlandet befinner sig på reträtt, världen blir multipolär. Det är ingen fara och helt i sin ordning. Men det innebär även att andra kulturkretsars kanon bör beaktas och denna kommer att omforma synen på vår egen kanon.
Det är vänstern som är postmodernismens banérförare.
Vad som uppfattas som ”Vänstern” är splittrad i denna fråga – som artikeln av vänstermannen Ulf Karlström visar.