Igår kväll skedde en stor debatt mellan presidentkandidaterna Le Pen och Macron. Under de senaste dagarna har Le Pen hämtat in försprånget något till Macron, etablissemangets, kapitalistklassens och den franska imperialismens kandidat sedan första valomgången 23 april. Detta sker i ett land i kris.
Le Monde skriver ”Présidentielle : Macron et Le Pen étalent leurs divergences lors d’un débat brutal” (De två kandidaterna lyfter fram sina skillnader i en brutal debatt)
Le Monde
Enligt The Guardian var det en tuff och bitvis otrevlig debatt ”Tonight’s debate is not going to go down as a classic. Previous TV encounters on the way to winning the French Presidency have delivered lines that have lived long in the memory: “You do not have a monopoly on heart” for example. This evening was a lot more of an unseemly squabble, and at times very ugly.”
The Guardian New York Times skriver ”He said she was telling lies. She called him arrogant. He accused her of repeating “stupidities.” She cut him off and told him not to lecture her. He shook his head sadly, and she laughed sarcastically. The debate on Wednesday night between France’s two presidential candidates, Marine Le Pen of the far-right National Front and the centrist former economy minister Emmanuel Macron, was more like an angry American-style television shoutfest than the reasoned discussion of issues the French have become accustomed to.”
Aftonbladet skriver ”De två utfrågarna lät i princip kandidaterna sköta debatten själva. Le Pen och Macron talade ständigt i munnen på varandra och avbröt varandra. De förolämpade varandra och kom med påståenden om lögner utan att utfrågarna gjorde något för att reda ut begreppen.
Därför är det högst tveksamt om några väljare blev klokare över huvud taget.
Att de två står långt ifrån varandra i nästan alla politiska frågor kan knappast ha varit någon överraskning. Det enda som förenade dem var den mörkblå färgen på deras kläder. Debatten gav en bra bild av hur otroligt delat dagens Frankrike är där man inte ens kan enas om en verklighetsbild.
För Le Pen är det mesta svart. EU förtrycker Frankrike och storföretagen förtrycker arbetarna. Ovanpå det är landet invaderat av utlänningar som bara vill komma åt bidrag eller skada landet genom terror. Mot det står Macrons mer optimistiska vision. Han tror på att ett enat Europa kan hjälpa Frankrike ur den ekonomiska svackan med hjälp av reformer på arbetsmarknaden.” Aftonbladet

Det är något i beskrivningen som inte verkar stämma. Båda sägs vara mörkblå och de förespråkar samtidigt mycket olika politik i viktiga frågor…

Jag hade föredragit Melenchon mot Fillon i presidentvalet. Den förre för sin vänsterpolitik och sin politik för större fransk självständighet och sitt motstånd mot icke-demokratiska EU. Den senare för en något större betoning av fransk självständighet, för sin mindre grad av osaklig russofobi – och då jag tror att Melenchon skulle ha haft en större chans att besegra högermannen Fillon än vad Le Pen har att besegra den globalisten Macron.

Foto AP
Ur klassmässig synpunkt är Macron tydligt kapitalistklassen och de rikas kandidat. Han vill byta ut för­mögenhetskatten mot en ny fastighetsskatt och sänka företagsskatten. Han vill förstärka EU, och därmed försvaga demokratin. Vill förstärka frihandeln, vilket också minskar demokratin. (Läs om TTIP i tidigare blogginlägg här). Han hyllar Merkels ”öppen dörr” politik för invandring, vilket i nuläget i Frankrike ökar motsättningarna inom arbetarklassen, och de etniska motsättningarna.
Marine Le Pen beskrivs som en ”högerextrem politiker” i t.ex. DN, vilket är en felaktig förenkling. Hon vill behålla för­mögenhetsskatten och sänka inkomstskatten med 10 procent för lägre inkomstnivåer. Detta är krav som passar arbetarklassen. Hon vill minska konsumtionen av olja och kol. Hon är för invandring av 10 000 personer per år. Hennes restriktiva invandringspolitik påminner om svenska regeringens nuvarande politik tycker jag. Hon vill slopa euron som enda valuta, vilket skulle vara bra för Frankrike, då det ger ökat utrymme för en självständigare ekonomisk politik. Vill närma sig Ryssland, vilket skulle minska krigsrisken, medan Macron vill ”stå upp mot Ryssland”. Hon vill ha folkomröstning om ”Frexit”, vilket åtminstone skulle motverka unionens federalisering på bekostnad av nationell självständighet. DN om valet
I verkligheten är Macron snarast en högerextrem politiker, inte Le Pen! Med honom ökar risken för mer konfrontation med Ryssland och krig i Europa. Kanske värre än främlingsfientlighet? Och en ökad invandring kanske ökar främlingsfientligheten än mer i detta problemfyllda land? Hur stort är egentligen avståndet mellan Le Pens politik och den mycket restriktiva invandringspolitiken som Sverige, och än mer andra EU-länder har, för att nu inte tala om USA?

Acceptans för ett kapitalistiskt system där ett fåtal fattar beslut utan insyn, där ojämlikheten och otryggheten ökar medan ett fåtal blir allt rikare, och som förstör klimatet och ökar risken – är inte detta ett mycket större problem?

(Den som inte vill välja någon av dessa kandidater har förstås två alternativ: rösta blankt eller avstå.)

Ett land i ekonomisk och politisk kris.

Än mer anmärkningsvärt och viktigare än Le Pens lätta inhämtning av Macrons stora försprång, och den arroganta tonen i slutdebatten är att en opinionsundersökning av forskningsinstitutet Cevipof visar at 70% av fransmännen anser att demokratin i landet inte fungerar. Bare 11% har tillit till partierna och 24% till media.
63% av de unga i Frankrike uppger att de är anhängare till en «omfattande revolt. 75% menar att skillnaden höger-vänster inte betyder så mycket. Två procent anser att demokratin i Frankrike fungerar mycket bra, medan 70% menar at den inte fungerar särskilt bra (46%) eller inte på det hel taget (24%). 34% av menade definitivt att «islam är ett hot mot republiken», medan 28% var ganska eniga om det och bara 12% var helt oeniga om det.

Cevipt; Pål Steigan

Jag återger nu åter första delen av en mycket tankeväckande analys av den amerikanska analytikern Diana Johnstone, som bor i Paris. Hon har skrivit böckerna ”Dårarnas korståg” om Jugoslavien-krigen (Fools’ Crusade: Yugoslavia, NATO, and Western Delusions), och ”Hillary Clinton – drottningen av kaos”. Diana Johnstone i Counterpunch. Hela texten finns i detta blogginlägg Huvudfrågan i franska presidentvalet- nationell självständighet? Högerns Macron mot Le Pen som även har arbetarkrav

Det franska presidentvalet i 2017 markerar en djupgående förändring av den europeiska politiska situationen och synsättet. Det pågår ett pågående skifte från den traditionella vänster-höger rivaliteten till opposition mellan globaliseringen, i form av Europeiska unionen (EU) och nationell suveränitet som huvudfråga. Standardbehandlingen i media stämmer överens med en enkel vänster-höger dualism: ”rasistisk” avvisning av invandrare är huvudproblemet och det viktigaste är att ”stoppa Marine Le Pen!”

För femtio år sedan var Vänsterns huvudfråga passionerat stöd för tredje världens nationella befrielsekamp. Vänsterns hjältar var Ahmed Ben Bella, Sukarno, Amilcar Cabral, Patrice Lumumba, och framför allt Ho Chi Minh. Vad kämpade dessa ledare för? De kämpade för att befria sina länder från västerländsk imperialism. De kämpade för självständighet, för rätten att bestämma sin egen livsstil, bevara sina egna vanor och bestämma sin egen framtid. De kämpade för nationell suveränitet, och vänstern stödde den kampen.

Idag är allt upp och ned. ”Suveränitet” har blivit ett fult ord i mainstream vänster.
Nationell suveränitet är väsentligen ett defensivt begrepp. Det handlar om att stanna hemma och tänka på egen verksamhet. Det är motsatsen till den aggressiva nationalismen som inspirerade fascistiska Italien och nazistiska Tyskland till att erövra andra länder och beröva dem av deras nationella suveränitet.

Förvirringen beror på det faktum att det mesta av det som kallar sig ”vänster” i väst har helt vunnits för den nuvarande formen av imperialismen – ”globalisering”. Det är en ny typ av imperialism, som är inriktad på användningen av militär kraft och ”mjuk” kraft för att möjliggöra för transnationell finansiering att tränga in i varje hörn på jorden och därigenom omforma alla samhällen i den oändliga strävan efter lönsam avkastning på kapitalinvesteringar. Vänstern har överlämnat sig till den nya imperialismen, eftersom den går fram med paroller om ”mänskliga rättigheter” och ”antiracism” – abstraktioner som en hel generation har indoktrinerats i att se som de centrala, om inte de enda, politiska frågorna i vår tid.

Det faktum att ”suveränism” växer i Europa tolkas av vanliga globalistiska media som ett bevis på att ”Europa rör sig till höger” – utan tvekan för att européer är ”rasistiska”. Denna tolkning är skev och farlig. Människor i fler och fler europeiska länder kräver nationell suveränitet just för att de har förlorat den. De förlorade den till EU, och de vill ha den tillbaka.
Det är därför som britterna röstade för att lämna EU. Inte för att de är ”rasistiska”, utan främst för att de värdesätter sin historiska tradition av självstyre.

Socialistpartiets skeppsbrott
François Hollandes drastiska impopularitet tvingade Socialistpartiet (SP) att välja en annan presidentkandidat. Premiärminister Manuel Valls förlorade sin kandidatur till Benoit Hamon, medlem av PS vänsterflygel, som vägrade rösta på de impopulära, neoliberala arbetslagarna som utformats av Hollandes ekonomiska rådgivare, Emmanuel Macron. För att fly från PS:s impopularitet, bildade Macron sin egen rörelse, ”En Marche!”. Valls, Hollande och andra framträdande PS-ledare lämnar Hamon vid det sjunkande PS-skeppets roder.

Makron tvekar att välkomna dem och fruktar att deras omfamning gör det för uppenbart att hans ”En Marche!” är en klon av PS:s högerflygel, och på väg till att bli det franska dotterbolaget till USA:s demokratiska Parti i Clintontappning. Macron proklamerar att han varken är vänster eller höger, fast diskrediterade politiker från både vänster och höger söker sig till honom.
Hamon själv verkar vara omedveten om att den grundläggande orsaken till Socialistpartiets skeppsbrott är dess oförenliga anslutning till två motsatta principer: traditionell socialdemokrati och Europeiska unionen. Macron, Hollande och deras supportrar har valt EU.”

i Andra om: Front National, imperialism,Vänstern, arbetare, Melenchon, EU, politik, France insoumise, Front National, nationell självständighet, demokrati