Tyvärr hinner jag inte läsa så mycket ”skönlitteratur” som jag skulle vilja. Min fru läser desto mer och bidrar till min bildning. En av senaste årens favoriter är Elena Ferrantes. Men inte bara hos henne precis!
Jag kan här med tacksamhet publicera en recension av Elena Ferrantes två första böcker.
”Lundströms bokradio” har nu diskuterat hennes två första böcker i två program.
Nästa lördag kl 8.05 c:a är det dag för tredje boken
Ulf Karlström som har skrivit detta är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar) och skriver facklitteratur. Han var tidigare med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. och en tid ordförande i de förenade FNL-grupperna (DFFG), Sveriges kanske främsta antiimperialistiska organisation efter Andra Världskriget. Han har publicerat inlägg här i flera ämnen. Han har berikat denna blogg med många inlägg i skilda ämnen. Detta gäller inte minst bokrecensioner.
Pseudonymen Elena Ferrantes fyrabandsserie om tjejkompisarna Elena (Lenù) och Lina har fått ett stort läsargensvar och getts ut i ett 30-tal länder. Det är mycket välförtjänt. Flickorna växer upp kring 1950-talet i arbetarklasshem i ett av Neapels fattiga förortsområden. De två första volymerna – jag har inte läst mer – borrar intensivt kring klass, utbildning och unga flickors gradvisa vuxenblivande.
Framställningen är både begåvad och spännande. Temat är enkelt och slagkraftigt: klyftorna är djupa, likt vallgravar, för dem som försöker ta sig över klass, språk (napolitiskan), utbildningstraumat, och en inskränkt kvinnoroll. Därför avstår de flesta arbetare och deras barn – vallgraven på 1950-talet i Neapal var fruktansvärt djup. Och vad väntade på andra sidan? Det var ytterst oklart för för de resenärer som tänkte ta sig över; inte ens de som kom över kunde vara säkra på att – bildlikt – kostnaden för biljetten återbetalades.
Bok 1
Könsrollerna tycks cementerade, med hemmafruar, med deltidsjobb som trappskurning. I övrigt var det barnen, maten, hemmet, och uppassningen av männen, uppställningen i sängen, som totalt dominerade kvinnornas liv. För unga flickor var det ingen vallgrav, som eventuellt skulle betvingas, utan enbart anpassning som gällde. Denna bild av arbetarklassens läge skiljer sig från Sverige, men inte på något avgörande sätt. Här försvann hemmafrun i arbearklassen på slutet av 1950-talet och tidigt 1960-tal, och vi fick 2 löner, eller åtminstone 1,5 löner per familj. Och därmed lades grunden för kvinnans emancipation.
Fattigdom skapar – mer eller mindre automatiskt – friktioner, och i värsta fall konflikter i de fattiga förortsområdena i Neapel. Dessutom framställs våld inom familjerna som vanligt i de inledande volymerna. Om det är en sannskildring har jag inte kunskap för att avgöra. Där fanns också ett fenomen, som lyste med sin frånvaro i Skandinavien, nämligen maffian.
Efterkrigstidens 25 första år brukar benämnas kapitalismens guldålder eller gyllene år, delvis som en följd av behoven att bygga upp Europa efter Andra världskrigets ödeläggelse. Denna våg sköljde, eller sipprade, så småningom in till Neapels arbetarklass. Lönerna ökade i fabrikslivets grottekvarnar, på byggena, småföretag inom handel och service växte och skapade en liten, lägre medelklass i Elenas (Lenù) och Linas fattiga bostadsområde. Böckerna illustrerar den utvecklingen med att en lägre maffiafamilj startar ett café/liten restaurang, en familj satsar på en charkuteributik, då nu folk har råd att köpa lite mer kött än tidigare, och en liten skofabrik växer fram. Några skaffar sig små bilar, typ Fiat, vilka senare växlas in mot större, flottare modeller, medan andra i kvarteret fortsätter att slita med relativt lågbetalda jobb, och en bil var ännu bara en dröm. Kort och gott, differentieringen av arbetarklassen börjar synas, och rent klasshat exploderar, i t ex att två bröder från en av uppkomlingsfamiljerna får stryk och deras nya, lilla Fiat, sönderslagen.
Bok 2
Kring flickorna, födda cirka 1948, utspelar sig det sociala dramat, med förändringarna. Lenù är berättarrösten, men interfolieras ständigt av kompisens upplevelser. Det är Lina som är den tuffare, den mer företagsamma, och karismatiska, medan Lenù är veligare och osäkrare. Boken beskriver på ett starkt sätt deras konkurrens och symbios, med början i skolan, och senare om pojkar och män. Inför en eventuell övergång till realskolan sker den första brytningen mellan väninnorna. Den ena slutar skolan och den andra fortsätter.
Så har då Lenù, med stor bävan tagit språnget över vallgraven. En lärarinna, som sett Lenùs kapacitet, är avgörande, är bryggan mellan förortens lokalskola och Den Nya. Emellertid sätter hennes klasskänsla, inklusive språket, ständigt käppar i hjulet för henne, i form av underlägsenhet inför Det Stora – utbildning, språk och att dagtid lämna förorten. Hur skall jag, arbetarklassunge, med gedigna kunskaper om klassen och förorten, men knappast mer, kunna klara det? Och något stöd hemifrån har hon inte, då föräldrarna våndas inför kostnader för busskort och skolböcker. Lenù plågas ofta av att hennes kunskaper om livet inte betyder något, ja ingenting, i Realskolan!
Neapel
Lina har nästan lättare än Lenù att lära sig saker, men går inte vidare. Tvärtom tar hon avstånd från skolan, då den bara lär ut värdelösa saker, deklamerar hon stolt och trotsigt. Trots det skuggläser hon latin, parallellt med sin kompis, och förhör henne på läxorna. Efterhand går Lina in i familjens lilla skomakeri, där far och son arbetar. Hennes intensitet och kreativitet får utlopp i skomakeriet, och det kommer att spela en stor roll i böckernas fortsatta handling.
Böckerna visar upp ett myller av kompisar och grannar; volym 2 har därför försetts drygt 5 sidor personförteckningar. Myllret ger författarinnan möjlighet spinna en rad livsöden, inte sällan dramatiska, ofta kring den fattigdomen, som likt ett Damoklessvärd ständigt är närvarande. Någon tråd i myllret dras ut lite för långt, men personerna återkommer ständigt som kompisar, småsyskon, föräldrar, nya och förändrade roller som flick- och pojkvänner och mycket annat. Ibland tar dessa parallellhandlingar väl stor plats i böckerna. Kring uppkomlingarna och deras pengar uppstår en rad konflikter, och interna strider utbryter inom familjeallianserna. Dessa är habilt skildrade och ger spänning, men inget djup. Det är möjligt att Ferrante vill skildra hur pengar söndrar och frammanar det sämsta hos folk, men i så fall saknas analysen, orsakerna.
Till Lenùs stora förvåning slår Lina ihop påsarna med den unge charkuterihandlaren, och gifter sig vid 16 års ålder med honom, en av kvarterets uppkomlingar. Det är en bärande berättartråd i andra volymen. Mellan den nyrika, gifta Lina och den urfattiga, studerande Lenù uppstår både spänningar och försonande möten. Deras förr så täta kontakt sätts på prov.
Lenùs bildnings- och utbildningsresa är makalöst starkt skildrat, med kasten mellan eufori och total känsla av underlägsenhet och oduglighet. Hon är mycket duktig, får höga betyg; hon lär sig att tekniskt behärska utbildningens omfattande, men smalspåriga kunskaper, men de hänger inte ihop. Hon får ingen överblick, inget sammanhang, och lyckas aldrig se skogen för alla träden. Lenù räddas av sin begåvning och lyckas – i diskussioner – fiska upp olika kunskapsfragment ur minnet och hjälpligt foga ihop dem. Det fungerar ibland, och ibland inte.
Efter gymnasiet har Lenù, med strålande betyg, inte den blekaste aning vad hon skulle göra.
Familjen har naturligtvis inte råd att bekosta studier och boende på annan ort. Hon ser hur hon igen börjar arbeta som barnflicka eller bokhandelsbiträde. Återigen intervenerar en lärare som tipsar henne att söka stipendium till ett universitet. Hon lyckas med det och flyttar till Pisa. Där börjar en ny och frigörande fas i hennes liv. Även politiken kommer in, om än helt perifert; hon och hennes pojkvän besöker trotskistiska möten. Hon klarar nu av att hantera sin kvinnoroll bättre och mer frigjort. Ändå dyker ständigt känslan av underlägsenhet upp, i synnerhet inför intellektuellt självsäkra studenter. Hon känner – trots de bästa betygen – kunskapsluckor och brist på översikt, överblickar.