Ja, så löd denna artikel som publicerades i början av april 2016. En överdrift? Ja, om man har Andra Världskriget som mall. Men det pågår krig med engagemang av USA som angripare i Syrien tillsammans med bl.a. Frankrike, Turkiet, Saudiarabien och Qatar och med stöd av ett sjuttiotal stater ”Syriens vänner” – egentligen ”Syriens ovänner.” Israel har flera gånger bombat i Syrien och krigar då och då mot Gaza. Syriens regering bekämpar den utländska aggressionen med legal hjälp av Ryssland och Iran. Krig pågår i Irak, i Libyen, mot Jemen, i Afghanistan, i Ukraina, I Kongo. Dvs. krig pågår på flera håll i världen. Många länder är inblandade. Dit hör också Sverige med soldater i Mali, Irak och Afghanistan.

Så man kan inte bara vifta bort beteckningen ”världskrig.”

Mot bakgrund av detta publicerar jag åter det tal som den kände australienske journalisten höll för omkring ett år sedan

Talet.
Detta är en redigerad version av ett tal av John Pilger vid University of Sydney, med titeln ”Världskriget har börjat.” https://www.rt.com/op-edge/336785-world-war-break-silence/
Åsikterna är endast författarens och representerar som vanligt inte RT.
Pilger är en australisk journalist och dokumentärfilmare med en lång karriär som journalist bakom sig, bland annat som krigskorrespondent för Daily Mirror i bland annat Vietnamkriget, Kambodja och Mellanöstern. Bland hans dokumentärfilmer återfinns Year Zero (1979) om Röda khmererna, Paying the Price (2001) om USA:s sanktioner mot Irak och Stealing a Nation (2004) om Diego Garcias hemlösa befolkning. Pilger är en uttalad kritiker av USA:s och Storbritanniens utrikespolitik.
Han har skrivit Friheten får vänta, 2007 (Fredom Next Time, 2006), Det vi inte fick veta: Artiklar 1998-2001, 2001
och Den dolda dagordningen, 2000 (Hidden Agendas, 1998)

Artikeln.
Jag har filmat i Marshallöarna, som ligger norr om Australien. Folk brukar fråga ”Var är det?” Jag har en ledtråd genom att hänvisa till ”Bikini”, säger de, ”Du menar baddräkten.” Få verkar medveten om att bikini-baddräkten fick sitt namn efter de kärnsprängningar som förstörde Bikini Island. Sextiosex kärnladdningar har exploderat av USA där mellan 1946 och 1958 – motsvarande 1,6 Hiroshima bomber varje dag i tolv år. Bikini är tyst i dag och kontaminerad.

Hur många människor är medvetna om att ett världskrig har börjat? För närvarande är det ett propagandakrig med lögner och distraktion, men det kan ändras, till exempel med den första felaktiga ordern, den första missilen. År 2009 lovade president Obama inför en beundrande publik i centrala Prag, i hjärtat av Europa att göra ”världen fri från kärnvapen”. Människor hurrade och vissa grät. En störtflod av plattityder flödade från media. Obama fick senare Nobels fredspris. All ha sa va lögn.

Obama-administrationen har byggt fler kärnvapen, fler kärnstridsspetsar, fler kärnleveranssystem, fler kärnvapenfabriker än tidigare. Utgifterna för kärnstridsspetsar steg mer under Obama än under någon amerikansk president. Kostnaden de senaste trettio år uppgår till mer än 1 biljoner dollar. En mini-atombomb planeras. Det är känt som B61 Modell 12. Det har aldrig funnits något liknande. General James Cartwright, en före detta vice ordförande i Joint Chiefs of Staff, har sagt: ”Om kärnvapen blir mindre blir de mer tänkbara.” Under de senaste arton månaderna har den största uppbyggnaden av militära styrkor skett sedan andra världskriget – under USA:s ledning – längs Rysslands västgräns. Inte sedan Hitler invaderade Sovjetunionen har utländska trupper utgjort ett så påvisbar hot mot Ryssland.

Ukraina – en gång en del av Sovjetunionen – har blivit en CIA:s nöjespark. Efter att ha iscensatt en kupp i Kiev, kontrollerar Washington effektivt en regim som är granne och fientligt inställd till Ryssland: en regim rutten av nazister, bokstavligt talat. Framstående parlamentariska ledare i Ukraina är politiska ättlingar till de ökända OUN och UPA fascisterna. De prisar öppet Hitler och uppmanar till förföljelse och utvisning av den rysktalande minoriteten.
Detta är sällan nyheter i väst, eller vänds om för att undertrycka sanningen.
I Lettland, Litauen och Estland – granne med Ryssland – och placerar den amerikanska militären ut stridstrupper, tanks, tunga vapen. Denna extrema provokation möts med tystnad i västvärlden.

Risken för kärnvapenkrig ökar med den parallella kampanjen mot Kina.
Det går sällan en dag går utan att Kina omnämns som ett ”hot.” Enligt Admiral Harry Harris, befälhavare för USA:s sjökrigskrafter i Stilla Havet bygger Kina ”en stor mur av sand i Sydkinesiska havet.” Vad han syftar på är att Kina bygger landningsbanor i Spratlyöarna, som är föremål för en tvist med Filippinerna – en tvist utan prioritet tills Washington pressade och mutade regeringen i Manila och Pentagon inledde en propagandakampanj som kallas ”fri sjöfart.”
Vad betyder detta egentligen? Det innebär frihet för amerikanska krigsfartyg att patrullera och dominera kustvatten Kina. Försök att föreställa sig den amerikanska reaktionen om kinesiska krigsfartyg gjorde samma sak utanför Kaliforniens kust.

USA:s marin har en liten armada som leds av ”superhangarfartyget” USS Stennis Sydkinesiska havet. (Wikipedia: ”I dagsläget är USA ledande på den här fronten med 11 så kallade Supercarriers. Dessa drivs av kärnreaktorer och har separata start- och landningsbanor (för att undvika olyckor). I och med framdrivningen av kärnkraft behöver man endast byta ut kärnstavarna i dessa skepp vartannat eller vart tredje år.”)
Jag gjorde en film ”The War You Don’t See” (Kriget Du inte ser) där jag intervjuade framstående journalister i USA och Storbritannien: reportrar som Dan Rather av CBS, Rageh Omar av BBC, David Rose av Observer.
Alla sa att deras journalister och programföretag hade gjort sitt jobb och ifrågasatte propaganda att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen. Om inte lögnerna av president George W. Bush och premiärminister Tony Blair förstärkts och upprepats av journalister, hade kanske inte invasionen av Irak 2003 hänt, och hundratusentals män, kvinnor och barn skulle vara vid liv idag.

Propagandan som nu lägger grunden för ett krig mot Ryssland och/eller Kina är inte annorlunda i princip. Så vitt jag vet har ingen journalist i Västs ”mainstream media” frågat sig varför Kina bygger landstigningsbanor i Sydkinesiska havet. Svaret borde vara alldeles uppenbart. USA omringar Kina med ett nätverk av baser, med ballistiska missiler, stridsgrupper, kärnvapen bombplan.
Denna dödliga båge sträcker sig från Australien till öarna i Stilla havet, som Marshallöarna och Guam, till Filippinerna, Thailand, Okinawa, Korea och över Eurasien till Afghanistan och Indien. Amerika har hängt en snara runt halsen av Kina. Detta är ingen nyhet. Tystnad av media; krig och krigsstöd av media.

År 2015, under hög sekretess, har USA och Australien iscensatt den största enskilda lufthavsmilitärövningen i modern tid , känd som Talisman Sabre. Dess syfte var att testa en stridsplan som skulle blockera farleder – såsom Malackasundet och Lomboksundet – för Kinas tillgång till olja, gas och andra viktiga råvaror från Mellanöstern och Afrika.

I den amerikanska presidentvalskampanjen presenteras Donald Trump presenteras som en galning, en fascist. Han är verkligen motbjudande; men han är också en hatfigur i media, vilket bör väcka vår skepsis. Han säger ”Jag vill komma överens med Ryssland” Trump syn på migration är grotesk, men inte mer grotesk än David Camerons. Det är inte Trump som är den stora deporteraren från USA, utan Nobels fredsprismottagare Barack Obama. Enligt en känd liberal kommentator kommer Trump att ”frigöra de mörka våldskrafterna” i USA. Frigöra dem?
Detta är det land där barn skjuter sina mödrar och polisen för krig mot svarta amerikaner. Detta är det land som har attackerat och försökt störta mer än 50 regeringar, många av dem demokratier, och bombade från Asien till Mellanöstern, orsakat dödsfall och gjort miljontals människor till flyktingar.

Inget annat land kan uppvisa samma record av våld. De flesta av USA:s krig (nästan alla mot försvarslösa länder) har lanserats inte av republikanska presidenter men av liberala demokrater: Truman, Kennedy, Johnson, Carter, Clinton, Obama. År 1947 beskrev direktiv från National Security Council det avgörande målet för den amerikanska utrikespolitiken att skapa ”en värld i huvudsak i USA:s intresse”.
Ideologin var messianska amerikanism. Vi var alla amerikaner. Kättare skulle omvandlas, undermineras, mutas, kladdig eller krossas. Donald Trump är ett symptom på detta, men han är också en ensamvarg. Han säger att invasionen av Irak var ett brott; Han vill inte gå i krig med Ryssland och Kina. Faran för oss är inte Trump, men Hillary Clinton. Hon förkroppsligar motståndskraft och våld hos ett system vars omtalade ”exceptionalism” är totalitär med något enstaka liberalt ansikte.

När presidentvalet dag närmar sig, kommer Clinton att hyllas som den första kvinnliga presidenten, oavsett hennes brott och lögner, precis som Barack Obama prisades som den första svarta president och liberaler svalde hans nonsens om ”Hope”.

Miljardären och den dömde börsspekulanten Georges Soros har pumpat in miljoner till demokraterna, oroad av Trumps uppgång Han beskrivs av Guardian kolumnist Owen Jones som ”rolig, charmig, med en avspändhet som saknas hos praktiskt taget alla andra politiker”. Obama sände häromdagen drönare som slaktade 150 personer i Somalia. Han dödar vanligen människor enligt New York Times, när han får en lista över kandidater till att dödas genom drönare. Sa coolt.

Under 2008 års presidentvalskampanj hotade Hillary Clinton att ”helt utplåna” Iran med kärnvapen. Som utrikesminister under Obama deltog hon i störtandet av den demokratiska regeringen i Honduras. Hennes bidrag till förstörelsen av Libyen under 2011 var förfärligt. När Libyens ledare överste Gaddafi offentligt sodomiserades ett mord som möjliggörs av amerikansk logistik jublade Clinton över hans död: ”Vi kom, vi såg, han dog.”
En av Clintons närmaste allierade är Madeleine Albright, f.d. statssekreterare, som har attackerat unga kvinnor för att inte stödja ”Hillary.” Detta är samma Madeleine Albright som sa på TV att en halv miljon irakiska barns död var ”värt det” (de hårda sanktionerna mot USA). Bland Clintons största uppbackare är Israel-lobbyn och vapenföretag som driver våldet i Mellanöstern. Hon och hennes man har fått en förmögenhet från Wall Street i olika bidrag. Och ändå är hon på väg att lanseras som kvinnornas kandidat, för att sätta den onda Trump, den officiella demonen, på plats. Hennes anhängare inkluderar framstående feminister som Gloria Steinem i USA och Anne Summers i Australien.

För en generation sedan stoppade en postmodern kult som nu kallas ”identitetspolitik” många intelligenta, liberalt sinnade människor från att undersöka orsakerna och individerna de stödde, t.ex. Obama och Clinton och sådana påstått progressiva rörelser som Syriza i Grekland, som förrådde folket i sitt land och allierade sig med dess fiender.
Självupptagenhet, en slags ”me-ism”, utmärkte den nya tidsandan i privilegierade västerländska samhällen och signalerade nedläggningen av stora kollektiva rörelser mot krig, social orättvisa, ojämlikhet, rasism och sexism.
Idag kan den långa sömnen vara över. De unga rör sig igen. Gradvis. De tusentals i Storbritannien som stödde Jeremy Corbyn som Labours ledare är en del av detta uppvaknande liksom de som samlades för att stödja senator Bernie Sanders. Men i Storbritannien har Jeremy Corbyn närmaste allierade John McDonnell lovat att en Labourregering ska att betala av skulder till piratbanker och fortsätta med åtstramning.

I USA har Bernie Sanders lovat att stödja Clinton om hon blir nominerad. Också han har röstat för USA:s användning av våld mot länder när han tycker att det är ”rätt”. Han har sagt att Obama har gjort ”ett bra jobb.”
I Australien finns det en slags bårhuspolitik med parlamentariska utspel i media medan flyktingar och ursprungsbefolkning förföljs och ojämlikhet växer liksom risken för krig. Malcolm Turnbulls regering har just aviserat en så kallad försvarsbudget på motsvarande 195 miljarder dollar – en krigsbudget – utan debatt.
Vad har hänt med den stora traditionen av folkliga direkta aktioner? Var finns det mod, fantasi och engagemang som krävs för att påbörja den långa resan till en bättre, rättvis och fredlig värld? Var finns dissidenterna i konst, film, teater och litteratur? Var finns de som kommer att bryta tystnaden? Eller måste vi vänta tills den första kärnmissilen avfyras?

Jag har diskutera frågan om världskrig i andra artiklar:
* ”Kan världskrig undvikas”? Vhttp://jinge.se/natur/kan-varldskrig-undvikas.htm
* ”Mindre fara för världskrig”? http://jinge.se/mediekritik/mindre-fara-for-varldskrig.htm

intressant.se världskrig, Ryssland, kärnvapen, politik, USA, Clinton krig, desinformation ekonomi imperialism, Obama NATO Trump, Irak

Pilger i RT Globalresearch: USA i krig med Ryssland PC Roberts artikel Faran för världskrig Krigsrisken Vad hände på vägen till Damaskus? PC Roberts artikel DN 8/2 Intervju med Merkel Lavros uttalande Hollandes uttalande Sveriges Radio 7/2 Pål Steigan Globalresearch 6/2 Robert Parry 6/2 Parrys bok Huvudstadsbladet 5/2 E Zuesse på Globalresearch 31/1 Åtta dagar 29/8 2014DN 24/1 The saker Globalresearch 22/1 Globalresearch 23/1 OSSE:s hemsida Hans lilla gröna Oliver Stone på FacebookNyhetsbanken Ryssland fördömer USA & EU:s nej till resolution mot nazismen Talesman för Ryssland Nej från USA & Co mot nazism-resolution FN-resolutionen 2012 DN 23/11 SvD 23/11 Orangea revolutionen Michael Roberts blog Från Poroshenko till Putin – en nedförsbacke Pål Steigan 15/11 DN Debatt 13/9 M Hudson i CounterpunchPål Steigan Counterpunch om USA:s UkrainapolitikYatsenjuk och Nuland DN 30/7DN 23/2 DN 19/2 SvD 19/2 Moscow Times Youtube-klipp Artikel med bild av Nuland och oppositionsledaren Globalresearch DN 23/1 Nyhetsbanken 26/1 DN 25/1 Kildén & Åsman Infowars 23/1 AB-intervju med Bildt omkring 25/1 DN 19/12 2013 Globalresearch Nyhetsbanken 5/12 Nyhetsbanken 11/12 Proletären 20/12 SvD 5/1 2014 Sveriges Radio 17/12
Rozoff i Globalresearch