Jag får här publicera en ny och annorlunda artikel om klass, ett ämne som sedan länge placerats i skymundan – samtidigt som klasskillnaderna och de objektiva klassmotsättningarna skärps.Den är skriven av Hans Öhrn som är frilansjournalist (Öhrn Reportage & Medier) med inriktning på internationella frågor, och även lärare. Hans har skrivit artiklar här i olika frågor och besökte Syrien i maj 2012. 31/8 2012 publicerades inlägget ”Etnicitet och imperialism i Syrien – riksdagsmän skriver till Putin” senare samma år ”Blicken på Zuma”, ”Billie Holiday, märkliga frukter och Bashar al-Assad” 28/11 2012 samt om ett ”objektivt Syrienmöte” 14/12 2012. Därtill”Medierna och makten” 14/2 2013, 8/7 ”Den anti-imperialistiska rörelsen lever på USA:s nationaldag!”, om valet i Zimbabwe i augusti och ”Syrien, vänstern och ABF” 21/11 2013. I juni 2014 kom artikeln ”Rwanda – 20 år efteråt” och i början ett anti-imperialistiskt appelltal som hölls vid möte i centrala Stockholm 4/7 och 20/9 ”En stympad invandrardebatt – om kvinnlig könsstympning”. Vi återgav i slutet av januari hans tal om IS från ett möte i Stockholm. Den 20 juni publicerades artikeln ”Antikalifaten och antiimperialisten”

strong>Artikeln
Alla politiker som målar upp falska hotbilder av ”muslimska terrorister” eller ”horder av flyktingar” som vill ”invadera” Europa är ansvariga för den växande högerextremismen och terrorn i Sverige. Det är dessa politiker, tillsammans med priviligierade vita ledarskribenter och debattörer, som är ytterst ansvariga för att piska upp hatet mot flyktingar, invandrare och icke-vita svenskar”
Så skriver några skivbolagsdirektörer, professorer och fotbollsspelare i Aftonbladet i artikeln ”Är vitas liv mer värda än våra?” och det ligger mycket det. Ändå saknar jag något i inlägget. De politiker som inte talar om ”muslimska terrorister” eller ”horder av flyktingar” vad har de för skuld?

Det är riktigt att det företrädesvis är vita (män och kvinnor) som bör ställas till svars, men inte nödvändigtvis de som undertecknarna pekar ut. Att en 21-åring med arbetarklassbakgrund kan göras skyldig till det som händer i Sverige avspeglar endast etablissemangets förmåga att dupera och dess klassiska arbetarförakt. Det var detta förakt som låg bakom att 21-åringen så snabbt kunde namnges och hängdas ut i medierna som en kallblodig rasmördare, fjärrstyrd av SD. Det är sorgligt när detta förakt smittar av sig nedåt i samhällshierarkin, men typiskt för epoker när motsättningarna skärps.

Vita män är en social konstruktion som nu mest används nedsättande mot politiska motståndare men likväl är den strukturella rasismen en realitet. Det är till exempel den som får oss alla att kalla Obama för USA:s förste svarte president. Med vit mor och en svart far blir han svart. Vit + svart = svart. Detta tänkande avslöjar en djup rasism om blodets renhet. I USA finns det till och med domstolsutslag på att du inte ens efter åtta generationer är vit om det finns en droppe svart blod i dina ådror. Domen är över 100 år gammal men ekar alltså fortfarande i vår beteckning av Obama som svart president.

Ras och klass hör ihop. Det är lätt att tro att vita män i dag snarare är en klass- än rasmarkör. De är sällan Bill Gates, Sir Richard Branson eller för den delen Stefan Lövfen eller Gustav Fridolin anklagas för att vara vita män. Desto vanligare är det att anklagelsen slungas mot någon obskyr kommunpolitiker i den politiska undervegitationen som råkat yttra något dumt framför en mikrofon eller TV-kamera. Eller en man med låg status som kör bil och röstar på SD. Ju längre ned i den sociala hierakin desto större buller och ojande.

Men för att riktigt förstå det som nu händer i Sverige kan det vara lämpligt att infoga ytterligare en social konstruktion, kön.
Det blir då lättare att se vilka som kan sägas bära huvudansvaret till dagens situation. Stefan Löfven är vit man och Margot Wallström vit kvinna. Men det är inte ofta dessa personer avses när anklagelser om kön eller hudfärg slungas ut. Ändå finns det goda skäl att rikta anklagelser åt detta håll. Som representanter för det politiska etablissemanget faller ett tungt ansvar på Lövfen & Wallström för mycket av det som händer.

Båda har gått i bräschen för den krigsaktivistiska politik som Sverige fört de senaste åren. Inte så konstigt kanske med tanke på att Stefan Lövfen har sin bakgrund inom svensk krigsindustri och Margot Wallström lagt sig till med de värderingar som råder inom det internationella skikt av politiker som lever för sig själva helt skilda från verkligheten. Efter Bryssel jettade hon under många år runt bland jordens länder som världens högst betalda våldtäktsturist, klappade små bruna flickor på huvudet, tittade dem djupt i ögonen och lovade att hon skulle befria dem från den brune mannen.

Med koloniala värderingar och de som stammar ur svensk vapenfabrikation har de båda kommit fram till att det bästa sättet att demokratisera och göra Syrien mer jämställt är att bomba landet sönder och samman. Med läpparna har de talat fred och försoning medan händerna skickat iväg bombarmada efter bombarmada. Bomberna har nu drivit ett stort antal Syrier på flykt och några av dem har kommit till Sverige. Det har skapat oro i landet bland människor som är okunniga om de globala sambanden. I grund och botten tjänar denna oro den krigsaktivistiska politik som förs av Lövfen, Wallström et consortes. Det gäller att hälla bensin på brasan och låta lågan brinna.

Utåt däremot pratas det fred och pekas åt annan håll. En hel armé av villiga kolportörer av dubbelmoral ( de flesta förmodligen ovetande om vilka intressen de tjänar) följer efter.

Ras, klass, religion och kön är sociala konstruktioner som har olika betydelse i olika tider. Detta har alltid etablissemanget känt till och blandat väl i den intersektionalitetstyngda kortleken. Ibland kommer raskortet upp, i bland betonas drottningens kön eller religion.
>I dag är det lätt att förledas att tro att det är religionskortet som spelas ut. Men i själva verket är det klasskortet. Är du underklass är du skyldig.

i Andra om: klass, imperialism,ras, kön, kapitalism, USA, politik, terrorism, ekonomi, demokrati