Det har knappast undgått någon att det varit val i Storbritannien, och att högerpartiet har fått absolut majoritet i parlamentet – med 37 % av rösterna – vilken bedrift, vilket valsystem! Jag är mycket tillfredsställd över att här kunna presentera en insiktsfull kommentar av journalisten och skribenten Åke W Bergh, som berikat denna blogg med olika artiklar tidigare.

Artikeln.
”The winner takes it all” – britternas favorit bland ABBA-låtar, senast 2006 framröstad som Britain’s favourite break-up song, känns idag som mer än en poetisk tanke. För exakt så fungerar det brittiska valsystemet; det politiska parti som får flest röster tar rubbet, men är mer osentimentala i att bryta upp gamla allianser: alla gamla koalitionsministrar kan bara packa ihop och försvinna från sina departement. Tory tar alla ministerposter med sina knappa 37 procent av rösterna och får 332 platser total majoritet i parlamentet. Detta mot sammanlagt 321 för dussinet övriga partier som kvalificerat sig.

Så hur är detta möjligt – att närmare två tredjedelar av brittiska valmanskåren nu helt saknar röst i sitt parlament? Deras företrädare reducerade till ”back benchers” som bara kan sitta och se på när David Camerons Tories klubbar alla viktiga politiska beslut rörande samtliga britter?

Detta förstås mer än vad oppositionsledarna plus koalitionspartners står ut med – samtliga avgår med omedelbar verkan: Labours Ed Milliband, LibDems Nick Clegg och Ukips Nigel Farage, den senare vars parti nu avancerat till det fjärde största i Storbritannien. På marginalen får frispråkige tungviktaren George Galloway med sitt udda mandat för Bradford West se sig ersatt av en ny garanterat mer lättviktig förmåga ur lokala immigrantvalkretsen. I pressen citeras han nu muttra något förvirrat om sionistisk ondska. Så går det med Saddam Husseins gamla kompisar…

Men trots denna till synes politiska jordbävning har egentligen inte mycket hänt på väljarfronten. Tory t ex ökar med blott en halv procent sedan valet 2010, mindre än Labour med sina plus halvannan procent i ökat väljarstöd.

Frånsett två fundamentala skrällar, varav skottarna står för den ena. Deras SNP, Scottish National Party, partiet som i folkomröstningen så sent som i höstas fick se sitt krav på oberoende krossat, har nu gjort rent hus med skotska Labour som då blockerade. SNP får nu hela 56 platser i parlamentet, en ökning med 50 platser! Och det med blott 4,7 procent av totalt antal angivna röster – att jämföras med Ukip som med sina 12,6 procent får nöja sig med en (1) plats i parlamentet.

Och så Liberaldemokraterna, partiet som lika sensationellt erövrade nästan var fjärde brittisk röst 2010, har i ett slag marginaliserats till under åtta procent och står nu helt utan inflytande. En inte helt oväntad vändning. Snarast en normalsiffra om än i överkant för liberala partier i Europa, inklusive det svenska. Hur detta kan ha skett undrar man, men allt pekar rimligen på en liberal mediarockad; det översvallande mediala stöd som förde partiet till regeringsmakten då, tycks helt ha sinat. Tory i majoritet räcker gott att tillvarata all väsentliga intressen på den kanten. Om än en viss risktagning så väl en lyckad sådan.

Vad lovar då Tories första ”100 dagar” i ny majoritetsställning? Om vi begränsar oss till pressröster i smått oppositionella och relativt anständiga the Guardian och the Independent handlar det mesta om ”cuts and cuts”, det vill säga nedskärningar. Siffror redan nämnda av Cameron är i första hand 30 miljarder pund (dagskurs 12,77 kr men stigande enligt senaste prognoser) i det allmänna välfärdsprogrammet. Exakt vad hänger i luften men Storbritanniens offentliga ekonomi lider av stora underskott. Så något måste göras. Just Skottland som perifer provins är extra illa ute och kan räkna med åtstramningar. Man är ingalunda immun med sin nya manstarka representation i London och landsändan regeras nu de facto av tories, som enhälligt avgör om eventuella subventioner söderifrån.

Hemmavid har NHS, det engelska hälsovårdssystemet, länge varit på huggkubben och för sjukförsäkringen står nu sju karensdagar på tapeten. Ingen pluggar längre gratis på brittiska universitet, en ytterligare avgiftshöjning diskuteras, men Cameron lovar alla en bättre välutbildad framtid.

Det enda man inte kan fixa på kort notis är EU-utträde, något som stått högt på tories agenda sedan 2010. Här lovar Cameron folkomröstning senast 2017, men det kräver överhusets stöd och kanske ytterligare en valperiod att få till stånd. Alternativet är drastiskt sänkta EU-avgifter, vars blotta spridningseffekt kan knäcka unionen som redan brottas med kris och utbrytartendenser.

Allt kommer att klarna vartefter, men sammantaget kan man undra hur den brittiska valmanskåren tänker. Om man nu gör det. Eller om det gamla imperiet helt och hållet styrs av mediaimperiet, det mest högröstat högerextrema i Europa. Ingen annanstans braskar svarta rubriker om ”Putin som ny Hitler”, mixat med sensationsjournalistik, bara bröst och all sport med sin fotboll och kricket.

Utrikespolitiskt tävlar Putin i naken aggressivitet med notoriskt halshuggande islamister som nu måste stoppas i Calais. ”Illegala immigranter” (glöm flyktingar) som ändå slinker igenom måste helst behärska engelska språket. Till detta beläggas med fyra års karens för tillgång till det brittiska välfärdssystemet, fri sjukvård, socialbidrag, etc. Egen advokat, etableringsstöd och fri anhöriginvandring en helsvensk exklusivitet.

Så ser åtminstone agendan ut. Och så ser britternas världsbild i gemen ut inför ett alltmer upptrappat europeiskt krigshot: i en ny enkät erinrar sig högst 12 procent att röda armén skulle ha haft något som helst med den tyska nazismens krossande i Europa att skaffa. För resten av de tillfrågade var det hela en rent angloamerikansk affär. Där inte minst britterna visade sin styrka under ledning av Winston Churchill, idag närmast en mytisk fadersgestalt för yngre generationer. Han som med cigarren och V-tecknet beslutsamt räddade dem från såväl nazism som kommunism, men förgäves kämpade för ett imperium där solen aldrig gick ner. Dock tacksamma för att kusinen i väst, USA, påtagit sig den rollen. För britter utgör den engelskspråkiga världen allt. Resten kan dra åt helvete med sina dåliga engelskkunskaper och terroristsmittade suveränitetskrav.

Överdrivet och utan tänkbara konsekvenser? Tja; inrikes skapade Margret Thatcher för inte så länge sedan entusiastiskt väljarstöd med att ”befria” fjärran ockuperade Falklandsöarna. Och med det carte blanche att slakta fackföreningsrörelsen, som man tydligen kunde klara sig utan.

Sedan dess lär London City ha återtagit sin position som världens främsta finanscentrum (världens värsta, enligt Max Kaiser). Och här är förstås stämningen hög i dessa dagar. Och brittiska pundet stiger, något att exportera förutom dyra finansiella tjänster mer överflödigt än någonsin. Förutom lönsamma vapen förstås, den enda industrigren som inte minst hålls vid liv av landets toppolitiker på sina ständiga internationella säljturnéer. Civila europeiska samarbetsprojektet Airbus var det länge sedan man drog sig ur. Gigantiska egenproducerade missilbestyckade atomubåtar känns mer väsentligt.

För övrigt ägs inte mycket av näringslivet längre av britter. En stor del tog amerikanerna över redan efter andra världskriget (det var britternas Marshallhjälp), så småningom följt av en våg av oljeprinsar med nytryckta petrodollar, och nu senast lika stormrika privatiseringsoligarker från forna östblocket. Vill nyrika ukrainare köpa världens dyraste privatpalats i självaste Kensington Garden, so no objection. Alla investeringar är högst välkomna. Om så i fotbollslag i högsta divisionen eller opinionsbildade press, jämte Murdochs mediaimperium. Samtliga nytillkomna publicister vänner av staten Israel, många med dubbelt medborgarskap. BBC har bara att rätta sig i ledet (liksom vår egen public service).

För dagens brittiska elit räcker det med att London utgör spindeln i nätet, navet i den nya avreglerade globala finanscirkusen. Inte ens lagens långa arm, Scotland Yard, tillåts undersöka eventuella olagligheter (minns Liborgate). Och nu behärskas således även de främsta bänkraderna i brittiska parlamentet av deras direkta talesmän. Vad kan man mer begära? Beska tidningskommentarer – sådana publiceras faktiskt ännu i brittisk press – må hota med allt möjligt om och när de politiska vindarna väl vänder. Men något samlat försvar för den brittiska välfärden, eller annat värt att försvara (t ex Human Rights Act som nu skrotas), är svårt att skönja ens vid horisonten…

intressant.se, Storbritannien, politik, Ukip, imperialism, kapitalism, tories, labour, EU, ekonomi, massmediahöger, vänster, Farage,