Vi har enstaka gånger mäktat att ta in någon artikel med anstrykning av satir (27/3 senast). Den signerade ledaren i DN idag inbjuder till ett försök, men jag har inte mäktat.
Kanske hör detta inlägg till genren, eller är det något jag inte förstår? Det är en översatt artikel av Neil Clark som är journalist, författare och radiokommentator.
Hans prisbelönta blogg finns på www.neilclark66.blogspot.com. Artikeln har publicerats på Informationclearinghouse, länk nedan. Den har även publicerats på Nyhetsbanken efter översättning av Åke W Bergh och Franz Smidek.

Blogginlägget.
Jag är förvirrad. För en tid sedan fick vi i västvärlden veta att folk som ockuperar regeringsbyggnader i Ukraina stod för en mycket god sak. Dessa människor var ”pro-demokratiska demonstranter” sa våra politiska ledare och mediekommentatorer. USA:s regering varnade de ukrainska myndigheterna för att bruka våld mot dessa ”pro-demokratiska demonstranter”, även om det bland de främsta utgjordes av folk med hakkorsliknade symboler som kastade molotovcocktails och andra saker på polisen, slog sönder statyer och satte eld på byggnader enligt de bilder vi såg.

Nu, bara några veckor senare får vi veta att dem som nu ockuperar regeringsbyggnader i Ukraina inte är ”pro-demokratiska demonstranter” utan ”terrorister” eller ”militanta”.

Varför var ockupationen av regeringsbyggnader i Ukraina en god sak i januari, men en väldigt dålig sak i april? Varför var myndigheternas våld mot demonstranter helt oacceptabla i januari, men acceptabla nu? Jag upprepar: jag förstår inte, kan någon förklara?

De regimfientliga demonstranterna i Ukraina fick i vintras besök av flera framstående västerländska politiker, inklusive senator John McCain och Victoria Nuland från amerikanska utrikesdepartementet, som delade ut kakor. Men det har varit mycket stora protester mot regeringar i västeuropeiska länder under den senaste tiden som inte fått ett sådant stöd, vare sig från kändisar eller framstående västerländska mediekommentatorer. Inte heller har demonstranter fått gratis kakor från tjänstemän från amerikanska utrikesdepartementet.

Visst, ifall de nu varit lika angelägna om regimkritiska gatuprotester i Europa, och betraktade dem som den sannaste formen av ”demokrati”, skulle McCain och Nuland även visa solidaritet med gatudemonstranter i Madrid, Rom, Aten och Paris? Jag förstår inte, kan någon förklara?

För några veckor sedan såg jag en intervju med den amerikanske utrikesministern John Kerry som sa, ”Man kan inte bara invadera ett annat land på falska förevändningar för att hävda sina intressen.” Men jag vill minnas att USA gjort just detta vid fler än ett tillfälle under de senaste tio åren eller så.

Har jag missuppfattat detta med att ”Irak har massförstörelsevapen”? Drömde jag redan 2002 och i början av 2003, då politiker och neokonservativa förståsigpåare satt i TV varje dag och talade om för oss vanliga tittare att vi var tvungna att gå i krig mot Irak på grund av det dödliga hotet från Saddams massförstörelsevapen? Varför anses en demokratisk omröstning på Krim om att återförenas med Ryssland värre än den mordiska, brutala invasionen av Irak – en invasion som ledde till bortåt en miljon människors död? Jag förstår inte, kan någon förklara?

Vi fick också av mycket allvarliga proffsiga västerländska politiker och ”experter” i våra medier höra att folkomröstningen i Krim var ogiltig eftersom den hölls under ”militär ockupation.” Men jag har just sett mediebevakningen från valet i Afghanistan, som hölls under militär ockupation, som hyllats av västerländska ledare, till exempel Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen, såsom ”en historisk stund för Afghanistan” och en stor framgång för ”demokratin.” Varför avfärdas valet på Krim medan valet i Afghanistan firas? Jag förstår inte, kan någon förklara?

Syrien är också ganska förbryllande. Vi fick, och får, höra att radikala islamistiska terrorgrupper utgör största hotet mot vår fred, säkerhet och vår ”livsstil” i väst. Att al-Qaida och andra sådana grupper måste krossas. Att vi behövde föra ett obevekligt ”krig mot terrorismen” gentemot dem. Men i Syrien har våra ledare slutit upp på samma sida som just dessa radikala islamska grupper i deras krig mot en sekulär regering som respekterar religiösa minoriteters rättigheter, däribland kristna.

När al-Qaida och deras allierade spränger sina bomber i Syrien och oskyldiga människor dör fördöms inte detta av våra ledare: deras enda fördömanden gäller bara den sekulära syriska regimen som kämpar mot samma radikala islamister som våra ledare och mediekommentatorer så desperat vill bekämpa. Jag förstår inte, kan någon förklara?

Sedan har vi detta med homosexuellas rättigheter. Vi får veta att Ryssland är ett mycket dåligt och efterblivet land därför att landet antagit en lag mot uppmuntran av homosexualitet bland minderåriga. Men våra ledare som bojkottade de olympiska vinterspelen i Sotji på grund av denna lag besöker ofta Gulfstater, där homosexuella kan fängslas eller till och med avrättas, och varmt omfamnar de styrande där, utan att nämna några homosexuellas rättigheter. Visst är fängslanden och avrättning av homosexuella bra mycket värre än en lag som förbjuder främjande av homosexualitet bland minderåriga? Varför, om man verkligen är bekymrad över de homosexuellas rättigheter, måste våra ledare angripa Ryssland och inte länder som fängslar eller avrättar homosexuella? Jag förstår inte, kan någon förklara?

Vi får veta i många tidningsartiklar att det ungerska ultranationalistiska partiet Jobbik är mycket dåligt och dess uppgång är orsak till stor oro, även om det inte är ens ingår i regeringen, eller sannolikt kommer att göra det. Men neonazister och ultranationalister innehar viktiga positioner i den nya regeringen i Ukraina. En regering som våra ledare i väst entusiastiskt stöder och där neonazister och ultrahögern ju spelat en så avgörande roll vid störtandet av Ukrainas demokratiskt valda regering i februari. En ”revolution” påhejad av väst. Varför är ultra-nationalister och högerextrema grupper oacceptabla i Ungern men högst acceptabla i Ukraina? Jag förstår inte, kan någon förklara?

Vi får veta att Ryssland är en aggressiv, imperialistisk makt och att Natos oro handlar om att motsätta sig detta ryska ”hot”. Men då jag kollade kartan häromdagen och noterade att massor av länder nära (eller gränsande till) Ryssland var medlemmar i Nato, den USA-ledda militärallians som attackerat och bombat många länder under de senaste 15 åren, kunde jag inte upptäcka några länder nära USA som var del av en rysk militärallians. Eller några ryska militärbaser eller utplacerade ryska missiler i länder nära USA. Men Ryssland, får vi veta, är ”aggressivt”. Jag förstår inte, kan någon förklara? Kan någon hjälpa mig?

intressant.se, USA, politik, Vietnam, imperialism, kapitalism, krigsförbrytare, folkmord, FNL, ekonomi, massmediaObama, krigsförbrytelse, solidaritetsarbete, historia,

Neil Clarks artikel PC Roberts artikel oförkortad Kill anything which moves SKP-bloggen 29/1 SvD Monthly Review DN 8/9DN 2SvD Expressen Aftonbladet SvD 7/9 Aftonbladet Expressen 7/9
SvT 7/9
DN 6/9 ,
Occupy Wall Street 4/9 ,SvD 6/9 , Expressen 6/9 , Aftonbladet 6/9 , SvT 6/9 , Sveriges Radio 6/9 , DN 2/9 , Aftonbladet 2/9 , SvD 2/9 ,
Observer