Vänstern på väg mot undergång?

Arenagruppens VD Håkan A Bengtsson intervjuas på ledarsidan i Aftonbladet idag och funderar högt om den socialdemokratiska kursen. Samma ämne var Bo Rothstein inne på i ETC i förrgår, båda artiklarna är läs- och tänkvärda.

AB: ”Socialdemokraterna dalar i opinion¬en. SCB:s majmätning visade nästan 6 procents minskning på ett halvår. EU-valet blev ett haveri för Socialdemokraterna, som inte själva vill erkänna det. På kort sikt ser Håkan A Bengtsson två förklaringar till socialdemokraternas svårigheter. De lider av bristande självförtroende och otydligt ledarskap. Därför lyckas de inte formulera poängen med sitt politiska alternativ…

…Varför har inte Socialdemokraterna fått ökat stöd i den ekonomiska krisen? Håkan A Bengtsson svarar att kriser föder social oro. I sådana tider är det inte säkert att väljarna går åt vänster. I Europa vinner högerpopulismen mark. Samtidigt är den ekonomiska krisen en chans för socialdemokratin. Den kritik mot kapitalismen som vänstern står för bekräftas i den ekonomiska debatten. Nu skulle Socialdemokraterna kunna presentera en politik som skapar balans mellan politik och marknad. Som reglerar finansmarknaderna och stöder den verkliga ekonomin – i stället för dem som tjänar pengar på pengar.”

Håkan A Bengtsson säger det inte rakt ut i artikeln, han säger bristande självförtroende och otydligt ledarskap. Vad han menar exakt överlämnas till läsaren att bedöma, men visst finns där en udd riktad mot Mona Sahlin, så långt är allt klart. Jag tycker själv att det är en komplicerad frågeställning när det gäller socialdemokraternas kräftgång. Det finns flera faktorer som gjort att partiet hamnat i opinionsmässiga svårigheter.

Det första jag tänker på är Sahlins missgrepp när hon valde att gå ut med att (S) skulle samverka med (MP) enbart. Om det har jag skrivit spaltmeter och har väl egentligen inget att tillägga i sak. En annan faktor som jag tillmäter stor betydelse är LO-
toppens förmåga att plocka ut 400 000 kronor i arvode förutom lönen, arvode för uppdrag som utförs på tid som avlönas av LO-kollektivet. Två mycket grava misstag som givetvis påverkat socialdemokraternas väljare, misstag som visar på det otydliga ledarskap som Håkan A Bengtsson talar om.

En annan faktor som troligen spelar en helt avgörande roll är Mona Sahlins borgfred med regeringen. Nu kan Fredrik Reinfeldt och hans ministrar agera i en roll som statsmän, detta trots att den politik de gick till val på 2006 var en stöld av socialdemokratisk retorik, även om det egentligen bara var en ny sorts högerpolitik.

Att frivilligt kliva av banan och välja en åskådarroll kommer med största sannolikhet straffa sig i valet 2010. Vi ska dessutom ha i minnet att vi sommaren

2010 har både ett prinsessbröllop och ett Fotbolls-
VM. Det kommer att bli en ytterst tuff situation att tränga igenom det mediala bruset, och har man inte ett socialdemokratiskt budskap som väljarna känner igen så kommer det troligen bli omöjligt.

Koalitionspartierna lever samtidigt med sina egna problem. Miljöpartiet är ett borgerligt parti i gröna överdragskläder och vänsterpartiet har drabbats av exakt samma trovärdighetsproblem som social-
demokraterna. Fast i vänsterpartiets fall så är det allvarligare eftersom man lever farligt nära fyra-
procentsspärren. Man kan inte heller räkna med speciellt många stödröster från ”kamrat fyra procent” eftersom socialdemokraterna går lika mycket bakåt som vänsterpartiet.

Den som drar slutsatsen att allt bara är elände är definitivt inne på rätt spår. Själv känner jag vänster-
partister som anser att frågan om integriteten är viktigare än vilken ekonomisk politik som en ny regering kan vilja föra. Man säger så och pekar på det faktum att det är socialdemokratin som startat utförsäljningen av statliga företag och som drivit på avregleringarna. Även om vänsterpartiet är emot detta så kommer det faktiska inflytandet att vara närmast noll vilket gör att en del ser integritets-
frågan som viktigare, och dessutom en fråga där deras röst kan få betydelse.

För egen del så är jag övertygad om att borgfreden blir det ankare som drar ner de rödgröna i bråd-
djupet. Ägnar man sig inte åt opposition nu när sittande regering kommer att fokuseras nästan dagligen så kommer läget att vara utomordentligt problematiskt efter årsskiftet när opinionsunder-
sökningarna radas upp dag för dag. Då är det för sent med nya strategiska beslut och byten inom partiledningarna, väljarna kommer inte ens märka om så alla partiledarna byts ut.

i Andra om: , , , , , , , , , , , , ab etc ex dn svd Svensson t

[tags]Wetterstrand, Eriksson, Ohly, Sahlin, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Ordörandeskapet, Borgfred, Val 2010, Otydlighet, Ideologi, Politik[/tags]

  15 comments for “Vänstern på väg mot undergång?

  1. Anders
    12 juli, 2009 at 09:26

    Bra sammanfattning av situationen! Jag känner igen mig själv också eftersom jag har varit medlem i partiet sedan mitten av 80-talet och kommer att rösta PP även i riksdagsvalet och inte vara i EU-valet. Jag tror att det kommer att gå illa i nästa val, man får hoppas att det leder till en ideologisk diskussion, en sådan behövs.

  2. Torsten
    12 juli, 2009 at 10:08

    ”Det rödgröna samarbetet” har aldrig varit någon bra idé. Det tillintegörande av partiidentiteten som en eventuell regeringsmedverkan måste medföra kommer att krossa vänsterpartiet som politiskt parti/opinionsbildare och lamstå det seriösa riksdagsarbetet.

  3. Christer W
    12 juli, 2009 at 10:57

    Efter ha läs artiklarna i AB och Etc så kan jag konstatera att Bo Rothstein i sista stycket mycket träffande beskriver vänsterns politiska utveckling och varför den blir alltmer ointressant för allt fler.

  4. AndersÖ
    12 juli, 2009 at 12:20

    Jag förstår inte riktigt varför du var tvungen att referera till dessa två artiklar när du ändå projicerar dina egna åsikter som inte har det minsta att göra med vad som står i dem? De är dessutom ideologiskt motsatta, Rothstein attackerar ju till och med Arena i sin artikel. I en mening har Rothstein givetvis rätt, det som historiskt visat sig fungera för vänstern är en radikal men genomförbar ekonomisk politik för större jämlikhet. Bengtsson å sin sida företräder ju den totalt misslyckade ”New Labour”-riktningen, så långt från radikal man kan komma. Sahlin har ju på senaste tiden faktiskt blivit mycket bättre när hon vänt sig ifrån den tendensen och nu talar mer som en ny-Keynesian om att investera i välfärd och utveckling och om politikens möjligheter.

    Där Rothstein falierar är ju hans avfärdande av frågor om sexualitet, etnisk diskriminering osv. Det är rätt att dessa inte kan drivas som ”minoritetsfrågor” utan måste passas in i en allians där man kan forma en majoritet. Symptomatiskt att han inte nämner feminismen, som ju faktiskt har potentialen att omfatta t.ex. HBT-frågor i en kamp som faktiskt minst halva befolkningen (dock kanske inte Bo Rothstein) tjänar på.

    • 12 juli, 2009 at 12:36

      AndersÖ: Jag förstår inte riktigt varför du var tvungen att referera till dessa två artiklar när du ändå projicerar dina egna åsikter som inte har det minsta att göra med vad som står i dem?

      Vi kanske läser annorlunda? F.ö. är det självklart att jag ska redogöra för mina egna åsikter, vad ska jag annars med en blogg till? :-)

  5. Ankan
    12 juli, 2009 at 12:36

    Ptja, MP har oxo problem iom att språkrören inte ska fortsätta. Det blir nog storseger för de blå 2010.

  6. 12 juli, 2009 at 13:47

    Det är väl lite av att slå knut på sig själv att analysera så djupt. Det kan ju faktiskt vara på det sättet att svenska folket inte vill ha en kvinnlig statsminister och särskilt inte i kristider? Dessutom har ju kandidat Mona Sahlin en rörig historia bakom sig…

  7. Sara G
    12 juli, 2009 at 14:36

    Vad Bo Rothstein – antifeministen, skrävlaren och Feldts vapendragare när det gällde sossarnas s.k ”systemfel,” som plötsligt kom i dagen efter Palmes död, då karlj—-n B. Rothstein började dela in oss svenskar i ”närande” och ”tärande” – tycker
    fäster jag inte något som helst avseende vid.

    Han bör nu helst helt tyst vila ut efter sitt värv att tillsammans med sina gelikar ha påbörjat den nyliberala eran här i landet, då man påbörjade utförsäljningen av Sverige.

    Jag tror, trots allt, trots Rothstein och andra, att vänstern har en stor chans att vinna nästa val.

    • 12 juli, 2009 at 14:40

      Jag tror, trots allt, trots Rothstein och andra, att vänstern har en stor chans att vinna nästa val.

      Ja då ska inte vänstern ligga lågt som en hälleflundra i så fall. ALLA politiker är väl inte på Fårö i några veckor i juli?

  8. Sara G
    12 juli, 2009 at 14:38

    Med vänstern menade jag i det här fallet oppositionen.

  9. Mats Å
    12 juli, 2009 at 17:51

    Om jag inte alldels fel ute när analyserar de senaste oppinonsundersökningarna så är det alliansregeringen som ligger illa ute.
    Detta beror på att KD är på väg ur riksdagen och gapet mellan regeringen och oppositionen har efter ett antal månaders minskning börjat öka igen.

    Jag är helt övertygad att vi kommer att byta regering efter nästa val. Tänk på att nästa val är oerhört viktig om vi inte ska ha samma regeringen i fyra år till.

  10. Gösta Berling
    12 juli, 2009 at 19:29

    Största problemet – för alla – är att vi är på väg mot ett tvåpartisystem. Som i USA, där endast nyanser skiljer de stora partierna åt.

    Göran Persson hade faktiskt helt rätt när han sade sig inte ha mandat att verka för annat än sitt eget parti. Sedan får valresultatet avgöra om och i så fall med vem eller vilka en regeringssamverkan är möjlig. Är ganska säker att både S, V och Mp skulle ha tjänat på den taktiken i stället för att i förväg låsa upp sig i en luddig koalition.

    Sedan är det en annan historia varför det är som det är… På Folkhemmets tid, före ”den nya ekonomin” och EU-inträdet, var S ett 45-50%-parti. Hade man inte egen majoritet kunde man regera ändå, ty VPK skulle knappast gå ihop med borgarna för att fälla en s-regering. Men de nuvarande partistrategerna verkar inte vilja låtsas om dessa klara samband.

  11. Krille
    12 juli, 2009 at 22:16

    Jinge,

    Hur menar du att Mona Sahlin skulle hanterat samarbetssituationen? Innan Sahlin presenterade samarbetet med (mp) så gick Ohly ut och deklarerade klart att han inte var intresserade av ett samarbete innan valet.

    Hade det ens varit möjligt att få (v) att ändra sig utan att använda den metod som (s) använde? På samma sätt som (s) brukar ta (v) för givet så verkar det som Ohly tog (s) för givet och spelade ett högt spel som resulterade att (v) först hamnade ute i kylan.

  12. Pingback: Beck
  13. 13 juli, 2009 at 18:08

    ”Vänstern på väg mot undergång?”

    Hehe, vänstern stagnerade för 40 år sedan.
    Den kommer inte att komma tillbaka i samma form utan i en ny, precis som liberalismen kom tillbaka i ny form 1973 och konservatismen i en ny form 2001.

    Vår tid kommer åter – om än inte oberoende av våra ansträngningar – dock inte i samma form som tidigare. Vi har faktiskt, hur dystert det än må kännas i dagsläget, framtiden inför oss.

    Ledord för 2000-talets vänster tror jag kommer vara hopp, humanism (inte i dess liberala bemärkelse), framtidstro, utopi och gemenskap.
    En slags invertering av dagens konservativa samhälle med andra ord.

    Och i motsats till 1900-talets vänster så kan inte 2000-talets vänster ha erövrandet av statsmakten som centralt mål. Det var självklart och korrekt då, men likväl en definitiv återvändsgränd.

    2020-talet kommer att bli oerhört centralt, hög tid att börja tänka till ordentligt.

Comments are closed.