Frågan om imperialism har diskuterats här i blogginlägg med Niklas Lindgren 14/8 och 16/8, samt har beskrivits i inlägg 20/8 och 21/8. I kommentarsform har vi diskuterats relationen mellan f.a. USA och Kina/BRICS. Niklas Lindgren har återkommit med en lång kommentar, som jag nu återger med några kommentarer av Ulf Karlström och mig, kallat ”Vårt svar”, fast det är två oberoende kommentarer som jag bakat ihop. En utgångspunkt är Lenins beskrivning av imperialismen år 1916.
Lenin sammanfattar att imperialismen är kapitalismens högsta stadium med fem kännetecken:
1. Koncentrationen av produktion och kapital har uppnått ett utvecklingsstadium, som medfört monopol som spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet.
2. Bankkapitalet har smält samman med industrikapitalet och en finansoligarki har uppkommit.
3. Kapitalexporten, till skillnad från varuexporten, erhåller mycket stor betydelse.
4. Det bildas internationella monopolitiska kapitalförbund vilka delar världen mellan sig.
5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.
Niklas Lindgren: ”Men du har inte presenterat någon analys som visar att teorin var felaktig.” Vårt svar: Diskussionen avser imperialismen, som avgörande drivkraft för politiska och militära insatser, inte främst Lenins teori från 1916. Olika beskrivningar och teorier imperialism har beskrivits i tidigare blogginlägg, och sker även i boken ”USA som världspolis”.
* I vår bok pekar vi teorins stora förtjänster när den sjösattes, men påpekar också hur några av Lenins typdrag försvagats och inte ens gäller längre (s, 290, & kap 10.7). Om det inte är kritik, då begriper jag inte vad som menas med kritik.
Niklas LindgrenMan kan ha flera infallsvinklar på Lenins teorier. En av dessa är att han är fast i ett deterministiskt och statiskt tänkande när det gäller samhällsutvecklingen – i denna fråga som i andra. Denna begränsning i hans tankeförmåga är sannolikt en del av förklaringen till det misslyckande som det marxistleninistiska samhällsbygget slutligen skulle få erfara genom det sovjetiska systemets totala kollaps i början av 1990-talet.
Vårt svar: Konkret analys av konkreta förhållanden var ledstjärna för Lenin. Detta gäller också hans syn på samhällsutvecklingen. Ett par år efter Oktoberrevolutionen 1917 införde exempelvis hans regering en ny ekonomisk politik, NEP, med ökat utrymme för marknadskrafterna. Lenin dog 1924, och är knappast ansvarig för vad som skedde 65 år senare, eller hur? Om Lenin framför en teori, på basis av det empiriska material han redovisar, är det naturligtvis inte determism. Med den typen av argument bör vi kritisera Newton för att ha framfört en generell teori om gravitationen. Var tid har naturligtvis sina begränsningar och vi som kommer efter skall inte klappa oss för bröstet utan konstatera att vi står på giganters axlar och därför ser länge än vad de gjorde. När det gäller Sovjetunionens haveri är det ren idealism att hänföra detta till Lenins tänkande. Revolutionen maldes ned av materiella krafter som Rysslands relativa, industriella efterblivenhet. Den forcerade industrialiseringen räddade troligen Sovjet från att duka under vid Nazitysklands anfall (se Lennart Samuelssons bok ”Tankograd” om traktorfabrikerna), men till priset av demokratins avskaffande och socialismens omöjlighet.
Niklas Lindgren Tiden för Lenins skrift, 1917, är viktig i detta sammanhang. I Lenins tankevärld är det inte en fråga om världsrevolutionen skall komma utan när. I detta teoribygge sätter han upp kriterier där hans definition av imperialismen är en del i beskrivningen av den lagbundna historiska utvecklingen, som skall sluta i världsrevolutionen. Lenins definition är därför mer att se som en ”checklista” för de revolutionsuppfyllande kriterierna än en beskrivning av imperialismen där syftet är att förstå dess beskaffenhet.
Vårt svar: Ja, både han och andra socialister trodde på eller hoppades på början på en världsrevolution. Så blev det inte, vilket Lenin insåg efter ett par år. Boken ”Imperialismen som kapitalismens högsta (i betydelsen dittills högsta) stadium” baseras på en analys av stora mängder data, vilket nämnts i tidigare blogginlägg, och i ”USA som världspolis”. Det är alls ingen checklista för revolutionsuppfyllande kriterier, och baserades också på tidigare böcker av Hobson och Hilferding. Senare analyser ger stöd för att en hel del av hans kriterier fortfarande är giltiga för dagens imperialism, även om nya förhållanden tillkommit. Vg. Se boken och tidigare blogginlägget, samt gärna Fuchs artikel, som nämnts tidigare.
* Här snubblar du över en verklighetsbeskrivning, men får ändå inte riktigt till det. Dåtidens socialister svek alla sina förpliktelser, med några länder-undantag, och röstade för det härliga kriget. Skriften var ett sätt att avslöja myten om det härliga kriget och därmed ställa de nationellt punchpatriotiska socialisterna vid skampålen.
Niklas LindgrenTag den femte punkten som exempel: ”Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.” och märk särskilt ordet AVSLUTAD. Att jorden vid den aktuella tidpunkten, i allt väsentligt, var territoriellt uppdelad mellan dåtidens imperier med Storbritannien och Frankrike i det främsta ledet, är otvivelaktigt. Även Tyskland hade i ”elfte timmen” lyckats tillskansa sig en del kolonier men det tyska kolonialväldet kunde på inget sätt mäta sig med det brittiska eller franska.
Där Lenin tar fel är när han sätter upp kriteriet att utvecklingen är AVSLUTAD. För Lenin var nästa naturliga steg, i hans deterministiska syn på samhällsutvecklingen, världsrevolutionen, som småningom skulle leda till upprättandet av ett lyckorike på jorden. Nu tog historien en helt annan väg. Någon världsrevolution infann sig inte. Kolonialväldena avvecklades, i vissa av kolonierna lyckades de gamla kolonialmakterna behålla ekonomiskt inflytandena medan det förlorades i andra. Samtidigt degraderades alltmer både Storbritannien och Frankrike som stormakter. I vissa delar av världen blev USA den ledande makten medan andra delar hamnade i den sovjetiska intressesfären.
Min poängen är att uppdelningen inte alls var AVSLUTAD utan att den hela tiden förändrades. Förändring är det enda beständiga i historien och denna kommer att fortgå. Nya makter uppstår medan gamla får mindre betydelse. Om 20 eller 30 år är det därför inte alls säkert att de ledande kapitalintressena utgår från västvärlden, de kan lika gärna komma att utgå från de så kallade ”tigerekonomierna”.
Vårt svar: Det är alldeles klart från Lenin att ha menade att en ny territoriell uppdelning kunde ske. Din beskrivning av vad som skedde innebär ingen motsättning med Lenins teorier.
* Det är sant att förändring hela tiden sker. Dock verkar du hamna i en slag relativism (jfr pratmakarna Hardt & Negri). Det tycks enligt dig inte gå att ställa upp en samhälls- vetenskaplig teori? Så Karl Marx´ koncept är således värdelöst? Så mycket som tiden har förändrats sedan 1867?
Niklas LindgrenOckså Lenins tankar om monopol visar tecken på lagbundenhet och determinism. Stora monopol blir mäktigare och mäktigare tills det gått så långt att det är dags för världsrevolutionen.
Vårt svar: Om något ett stöd för Lenins teori. En analys av officiella data visar på att allt färre storbolag (oligopol) har ett allt större inflytande inom ekonomin.
* Du tycks allmänt vara okunnig om effekterna av monopoliseringen i form av TNC och finansialiseringen. Pröva och läs Costas Lapavitsas senaste bok.
Niklas LindgrenEn annan del i detta är att det vore mera korrekt att resonera i termer av oligopol och inte monopol. Förvisso tillskansar sig stora kapitalintressen stort inflytande men historien visar få exempel på när det övergår i faktiska monopol i ordets egentliga mening. Det finns för det mesta konkurrerande kapitalintresse, som ibland – inte sällan i samband med tekniska paradigm skiften – växer till och slår ut eller försvagar tidigare dominerande kapitalintressen.
De senaste decennierna tekniska utveckling visar många exempel på detta. Under en trettioårsperiod med början på 60 talet hade IBM en oligopolställning på datormarknaden. Tekniska felbeslut och nonchalans av konkurrenter, på grund av sin dominerande ställning gjorde att oligopolställningen på datormarknaden försvann på mycket kort tid. Ett rykande färskt exempel på samma fenomen har vi i Nokia och dess mobiltelefoner. Microsoft har idag en oligopolställning vad gäller operativsystem för datorer men då traditionella datorer allt mer ersätts av läsplattor och smarta telefoner försvagas denna oligopolställning samtidigt som nya aktörer, t.ex. Apple, växer till.
Ingenting är beständigt, allt förändras. Ovanstående exempel visar på att vår värld är högst föränderlig och att den som innehar ett oligopol idag inte alls säkert innehar det imorgon.
Sammanfattningsvis utgår min kritik av Lenin från hans deterministiska syn på samhällsutvecklingen. I hans värld var det, om man vill spetsa till det, aldrig fel på teorin utan på verkligheten i form av det historiska skeendet. Av detta följer att även Lenins definition av företeelsen imperialism fastnar i determinismen.
Vårt svar: Som framgår av kommentarerna ovan, tidigare blogginlägg och t.ex. boken ”USA som världspolis” är denna utveckling konsistent med Lenins teori. Magdoff tog upp den tekniska utvecklingen och då nya karakteristika på imperialismen i sin bok från senare delen av 1960-talet. Visst är världen föränderlig, och det grundläggande inom bl.a. den dialektiska materialismen som Lenin var en anhängnare av.Han skulle nog ha instämt i ditt påstående att ”Ingenting är beständigt, allt förändras.” Lenins definition av imperialismen hade starkt stöd då det uppfylldes, och mycket av det grundläggande består 100 år senare.
Avsnitt ur boken ”USA som världspolis” Kapitel 10.9 Sammanfattning
Begreppet imperialism har funnits i omkring 150 år. Från början avsågs territoriell kontroll, kolonialism, men sedan snart ett sekel avser imperialism betydande kontroll över andra länders råvaror, ekonomi och politik. I kapitlet beskrivs olika uppfattningar om imperialismen över tid. Vi finner att begreppet används under detta millennium av företrädare för den amerikanska ledningen och ideologer. På basis av teori och data från olika områden presenteras en beskrivning av karakteristika för dagens imperialism. Beskrivningen sker efter analys av omfattande data från det ekonomiska, politiska, militära och ideologiska området. I vår analys är ekonomin det basala. Finanskapitalets ställning är nu av dominerande betydelse. Ett nära samband finns mellan ekonomi, militär, handels- och utrikespolitik. USA är världens enda supermakt, trots viss försvagning ekonomiskt. Kampen om resurser och marknader har medfört krig med USA som angripare, ibland via allierande, och vi bedömer att risken för små och stora krig har ökat.
Man kan se en huvudmotsättning* i världen mellan å ena sidan USA som ledare för Triaden* (USA, EU, Japan och vissa andra i-länder) och majoritetens av länder och människor i världen, ofta med Kina och Sovjetunionen i framträdande roll.
i Andra om: Apple, imperialism,utsugning, imperium, Bush.se, USA, politik, fattigdom, rikedom, kapitalism, socialism, orättvisor, ekonomi, demokrati
Ett svar till “Vad är imperialism? – fortsatt diskussion”
Krig innebär ju stora kostnader och förstörelse. Om en produktiv nation breder ut sitt inflytande kan det ske i samförstånd med andra genom utvecklingsprojekt av karaktären win win. Tex som Kina nu eller Tyskland före WWI.(Att Tyskland hade en del kolonier måste ses mot bakgrund till att dess ständiga angripare Frankrike och tyrannen England hade det.
Tyskland var under 1480-1940 mindre krigiskt än Sverige och tre ggr mindre än Frankrike och England även om man bortser från Englands intensiva intrigerande)
Att imperialismen tar sig krigiska uttryck måste bero på att det konstruktiva alternativet saknas. Sannolikt därför att den imperialistiska nationen är improduktiv och lever som en parasit. Är beroende av att kunna pådyvla andra nationer lån och andra kostnader av parasiterande karaktär.
Om detta med nödvändighet måste innebära att Lenins beskrivning beträffande åtminstone den parasiterande typen av kapitalism är uppfylld vet jag inte men empiriskt verkar det så. Det är rätt logiskt att improduktiva nationer inte klarar konkurrens internt utan måste bilda karteller så priset kan hållas uppe.
(Men jag ser ingen självklarhet i att en produktiv nation nödvändigt måste degenerera till det parasiterande tillståndet.)
Det räcker att en sån parasitnation existerar för att tvinga alla andra att rusta sig militärt.
Det blir då en luckrativ marknad för vapenexport som inte heller de produktiva nationerna kan bortse ifrån.
Men det betyder inte att kapitalismen i sig är aggressiv. Det optimala för en ekonomi är att slippa onödiga belastningar som att hålla sig med en kostsam militärmakt och riskera förstörd produktion och massdöd.
Om man vill analysera kapitalismen med syfte att rensa bort det onda måste man ta itu med den improduktiva överklassen. Oavsett om de jobbar eller ej. För de jobb som är vikta åt den klassen är ofta tvivelaktiga. Dvs de går till tjänstemannahierarker, sitter vid styrelser och fattar beslut. Får höga arvoden och än högre avkastningar från sitt kapital vilket de kan påverka själva eller genom den allmänt förda strategin inom den klassen.
Min uppfattning är att nästan alla såna jobb kan elimineras och endast de som har väsentlig anknytning till produktion bör behållas. Att döda finansbranchen och ha ett regelverk som styr över makten till dem som utmärker sig positivt under konkurrens.
Överklassen får till stor del nöja sig med en vanlig medelklasstillvaro.
Då försvinner trycket som leder till krigisk imperialism till skillnad från win-win.
Observera att befolkningstillväxten i överklassen spelar stor roll. En exponentiell tillväxt av parasiter som alla förväntas leva långt över vanligt folks standard skapar det nämnda trycket.
Det kniviga är hur man skall plocka av de improduktiva i överklassen deras pengar och vart de skall överföras.
Om överklassen minskar i omfång och alla där är produktionsinriktade kan man uppnå stabilitet.
Det är också av intresse att jämföra olika länder. Tyskland har höga löner och konkurrerar trots det effektivt. Enligt Forbes(som jag vanligtvis inte skulle lita på när det gäller vilka som är rikast) har tyska företag ofta inskrivet i stiftelser att vinstmarginalen inte skall vara hög och att det är långsiktighet och socialt ansvar som eftersträvas.
När tyska företag etablerar sig i andra länder verkar den kulturen inte följa med utan man tar seden dit man kommer.