18 svar till “Om Arnstad och Hofman – fascismdebatten går vidare”

1. Ytterligare ett objektivt sett profascistiskt inlägg.

   Griffin, auktoriteten på fascism: ”Griffin’s theory of fascism suggests that a heuristically useful ideal type of its definitional core is that it is a form of palingenetic ultranationalism. In other words it seeks, by directly mobilizing popular energies or working through an elite, to eventually conquer cultural hegemony for new values, to bring about the total rebirth of the nation from its present decadence, whether the nation is conceived as a historically formed nation-state or a racially determined ’ethnos’.”

   Arnstad är en Red Herring, för profascisterna i liberala och fascistiska läger. Frågan om en ny definition av fascism kommer opportunt i ett tillfälle då liberalerna än en gång vill göra gemensam sak med fascister i Europa. De drar fram lite fejjor med titlar, som agerar politiska aktivister, då de inte uttalar sig i ett vetenskapligt kontext och frågan om en ny definition av fascism inte kommer ur ett vetenskapligt kontext, utan utifrån, från ett politiskt kontext. Man låter SD, så som de beskriver sig nu definiera SD (men man använder gärna ett historiskt kontext för definition av fascister), lät man ett historiskt kontext råda, så vore det tveklöst att SD är fascister och använder man inte en betraktelse av SD som helhet, inklusive historia råda, då låter man fascisterna definiera fascister, vilket också är objektivt profascistiskt. Sluta agera aktivist åt fascister!

   • Man kan bortse från upprepade inlägg från Anders och ”Sven”. För tar man fascister i försvar, så blir man ”pot commited”, Sven och Anders kan inte komma ifrån sin profascistiska hållning, med mindre än att de ”vinner” debatten. För utan en total seger så kommer de att ha ägnat hela sina ansträngningar åt att arbeta för fascister, ju mer de anstränger sig, desto starkare blir deras prestigeförlust av att ha fel, desto mer de håller på desto djupare ”pot commitment” blir det. De kommer att i Ad Hoc argumentera för fascister för att tvätta sig själva ren.

   • Vad jag har motsatt mig i diskussionen om ”fascism” och ”nyfascism” är att termerna används företrädesvis eller uteslutande som invektiv. Det gör dem analytiskt obrukbara. Visst går de att använda, som man använder andra epitet på människor (eller grupper av människor), till exempel ”blodhund”, ”bondlurk” – eller ”finnkoling”, ”norrbagge” – utan att det teoretiskt går att göra reda för vad termerna i fråga står för. De är rätt och slätt pejorativa. Det är som att säga: ”Björnsson, ditt jävla as!”

     Martin Kullberg anser till exempel att denne Björnsson – objektivt sett! – är en ”profascist”. Det är ungefär lika upplysande som kallakrigsretorikens floskel ”kryptokommunist”, tillämpad efter behag på personer i det offentliga livet, vilka inte var beredda att svälja den mest enfaldiga CIA-propagandan med hull och hår Som Stigbjörn Ljunggren har visat på sin utmärkta politiska sajt (www.lunggren.com), skulle man med Arnstads och andras definitioner utan svårighet kunna klassificera en Per Albin Hansson med sitt tal om folkhemmet som en fascistisk ideolog – när det i själva verket var just folkhemspolitiken i praktiken som satte stopp för varje ansats till fascistisk frammarsch i landet Sverige under mellankrigstiden!

     Den ypperligare historikern och Sverige-kännaren Norbert Götz gjorde i sin prisbelönta doktorsavhandling en central distinktion mellan det svenska folkhemmet, en begreppskategori som står för inkludering, och det tyska, av nazisterna tillämpade ”Volksgemeinschaft”, som står för exkludering. Exkluderande är också det fortfarande, av Tyska förbundsrepubliken applicerade nationsbegreppet, där blod, härstamning, språk och etnicitet (alltså de kriterier som Björn Söder i den mångomtalade DN-intervjun angav som karakteriserande för en nation!) är basala element. Sverige har historiskt vacklat mellan den tyska etnonationalismen och den franska medborgarnationalismen, och när betoningen legat på den förra har både tornedalsfinnar och lappmarkernas samer legat ganska illa till. Men i det speciella fallet bör den officiella svenska hållningen tolkas i termer av – intern – kolonialism snarare än i termer av fascism. Och vem vill verkligen beteckna dagens Tyskland som en fascistisk stat? Vill Kullberg det?

     Min tanke, helt i linje med Ljunggren, är att man måste vara empirist och utgå från vad i det nu aktuella fallet Sverigedemokraterna i sina programmatiska dokument och sin parlamentariska praktik säger sig vilja. Det finns inget underlag för påståendet att de vill upprätta en fascistisk stat – lika litet som miljöpartiet ”egentligen” eftersträvar ekodiktatur, moderaterna ”egentligen” vill ha tillbaka den personliga kungamakten, centerpartiet ”egentligen” till återgå till agrarprotektionism etc. SD är snarare fångade i en ”völkisch”-tradition, där hembygdsromantik spelar en viktig roll och där, exempelvis, det romska kan få existerar fastän enbart på nåder. Traditionen är uppbyggd på fördomar men knappast styrd av en vision om att omgestalta hela samhället. Jag föreställer mig att i en fascistisk diktatur skulle Sverigedemokraterna ha ytterst små möjligheter att hävda sig. Där skulle personer med intima kopplingar till samhällets hävdvunna eliter styra och härja. Om dessa skulle spöka ut sig i folkdräkt, uniform eller helt alldagliga gabardinkostymer är förstås en helt underordnad fråga.

     • Stig Björn Ljunggren är en person med en mycket tydlig politisk agenda.
       Ljunggren är en nyliberal ut i fingerspetsarna, en av de allra ivrigaste privatiseringsivrarna.
       Som sådan är det i hans intresse (och de som betalar honom för hans tjänster) att få bort eller se till att nyfasciststämpeln inte fastnar på SD som parti, då nyliberaler blivit realpolitiskt beroende av dem.

       Och tillvägagångssättet är tydligt; hårklyveri och förment värnande om att vissa begrepp inte skall förlora sin enligt dem ”verkliga” betydelse.

       Det spelar ingen som helst roll vad man säger sig mena när man använder begreppet. Ljunggren med flera vill ha patent på begreppsinnehållet, det för att assimilera SD som parti, för att kunna använda dem som stödhjul i för dem mycket viktiga frågor, vilket inte handlar om invandring alls.

       Precis samma problem har förstås Ljunggren med begreppet nyliberalism, där han numera konstaterar (mot hans vilja) att det används för att beskriva något negativt, och där han tillskriver alla som använder begreppet som sådant att ha ”devalverat sin egen trovärdighet.”

2. Den enligt Anders ”historiskt kunnige” men hemlige Sven Hofman anknyter i sitt senaste inlägg till forskaren Robert O. Paxton: ”Samtidigt gör Paxton klart att det finns många auktoritära strömningar och styrningsformer som inte har det ringaste med fascism att göra, såsom militärdiktaturer eller renodlade enpartivälden utan någon högre grad av massmobilisering. Således: Franco var inte fascist, inte heller de grekiska överstarna vid makten var det… …Allmän rättslöshet räcker inte för att det ska råda fascism eller ”nyfascism”, hur man nu vill att den senare termen ska definieras.”

   Här har Hofman hittat ett korn. Tyvärr för honom fäller Paxton hans eget påstående, framfört tidigare, att EU skulle vara fascistiskt. Och om Hofman hade läst Arnstads bok skulle han ha observerat att Arnstad för precis samma resonemang som Paxton: alla diktaturer kan inte betecknas som fascistiska. Ett av de fascistiska särdragen är nationalismen med varianter av övermänniskoteorier/raslig (kulturell) renhet i botten. Därför är det poänglöst att kritisera Arnstad för att sätta etiketten fascism på alla former av förtryck. Snarare är det den traditionella dimitrovska definitionen av fascism/nazism som storkapitalets verktyg utan egen utvecklad ideolog, som är diffus på den punkten.

3. Som de flesta svenska intellektuella tar Anders Björnsson det väldigt lätt på den ukrainska fascismen. Skriver: ”Själv har jag reagerat mot att man kallar Ukrainas regering för ”fascistjuntan i Kiev”. Det finns alldeles säkert tvättäkta ukrainska fascister som stödjer denna regim, liksom det finns fascister i Ryssland och annorstädes som anser att Vladimir Putin är en god härskare. Detta gör inte Putin till fascist, och inte Porosjenko heller.” Fascisterna i Ukraina deklarerar sig som fascister rent ideologiskt och agerar som de brutala fascister de är. Morden i Facföreningarnas Hus Odessa. Övergreppen fascistiska paramilitära grupper gjort sig skyldiga till i östra Ukraina. Marscherna och demonstrationerna i Kiev med de högljudda hyllningarna av folkmördaren Stepan Bandera. Vad gäller Porosjenko kan han knappast var omedveten om att en fascist utnämnts till polischef i Kiev. http://steigan.no/2014/11/07/ukraina-ny-nazistisk-kommandant-blir-politisjef-i-kiev/ Därtill har Porosjenko uttalat belåtenhet med fascisternas insatser som stöd för den reguljära armen i attackerna på östra Ukraina. ”Tvättäkta ukrainska fascister”.(?) Samtidigt med förnekandet av fascisternas inflytande i det urkrainska samhället pågår nu diskussionen om Sverigedemokraternas ideologi. Korrekt: de liknar inte Mussolinis italienska fascister. Det gör inte dagens ungerska, grekiska, ukrainska heller. Dock dristar vi oss att kalla dessa just fascister. – Kanske bör vi idag jämställa Sverigedemokraterna med Frankrikes Front National. Avskyn för invandrare har de ju gemensamt. Och en överspänd nationalism. De som debatterar var Sverigedemokraterna ideologiskt hör hemma inser uppenbarligen inte att dessa framtonande särdrag en dag kan tippa över till något mycket värre. I Sverige som i Frankrike. Varför debattörerna hänvisar till Sverigedemokraternas partiprogram kan också förvåna. En text som putsats att att passa in i normala politiska sammanhang. Horst Wessel Lied och nazistiska armbindlar noga bortsuddade.
   Ulla Johansson

4. Kommentar till Anders Björnsson, som verkar anse Sverigedemokraterna i det närmaste historielösa och därmed också tämligen harmlösa. Problemet med SD är tyvärr att de varken är historielösa eller harmlösa. På Stigbjörn Ljunggrens blogg (där innehavaren tydligen inte själv har nått fram till någon bestämd uppfattning om SD) kommenterar Håkan Hallmark både sakkunnigt och intressant, vilket Anders Björnsson tycks ha missat. Jag återger här Hallmarks inledande kommentar:
   Håkan Hallmark skriver:
   december 22, 2014 kl 12:26
   ”SD har under 15 års tid filat på sina program för att de inte ska vara lätta att genomskåda, men ändå lämna en möjlighet att tolka dem som partiers ledande företrädare gör. Det kan väl inte vara så farligt att rösta på SD, ska folk tänka. Eller att bli medlem och representera SD på den lokala nivån. Genom att värva brett och slänga ut dem, som inte verkar pålitliga, fungerar SD som en tratt, som leder ner till den hårda kärnan av övertygade nazister. Det liknar den kommunistiska folkfrontstaktiken, som Front National i Frankrike var först att införliva med den nynazistiska taktiken.
   Domen faller hårdare över dem, som inte har lärt av historien, jämfört med dem som gjorde fel första gången. När demokratin var ny och oprövad och kunde handskas med alla problem som demokratin ställdes inför, fanns de som längtade tillbaka till det kungliga eller kejserliga enväldet. Det var de, som hade tvivla på demokratin från början, och de som kom till tvivel på grund av demokratiskt fattade men felaktiga beslut. Fanns ett intakt kungahus med en allmänt respekterad kung, blev reaktionärerna monarkister. Var monarkin redan överspelad blev man fascist i stället och hoppades på att något slags rikslföreståndare skulle gripa makten.
   Att det fanns en folksjäl, i SD:s terminologi kallad essens, var en vanlig föreställning under slutet av 1800-talet. Man trodde att det genetiska arvet hade något att göra med minnet, och att minnen var ärftliga. Så trodde psykoanalytikern C G Jung, att alla ”arier” förenades av ärftliga minnen från en hednisk forntid, som hade överlagrats av jude-kristen påverkan. Man delade in människor i olika raser, inte bara utseendemässigt, utan också beträffande moral och intelligens.
   Att man trodde på detta innan man hade mikroskop med tillräckligt stor upplösning för att påvisa kromosomernas påverkan på det genetiska arvet, må vara ursäktligt. Idén att det fanns moraliskt och intellektuellt underlägsna människoraser, som det var naturens egen gång att de skulle utrotas av de mer högtstående, kan förstås aldrig ursäktas. Inte heller tvångssteriliseringarna i Sverige, som drevs fram av den akademiskt välutbildade eliten i alla partier. Hur tror ni att SD hade ställt sig till detta, om partiet hade funnits redan då? Nazisterna under 1930- och 1940-talet ville gå ännu längre.
   Lägg märke till hur SD i det av Stig-Björn citerade stycker glider från olika grupper (både män och kvinnor?!!) till att disktera biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Liksom det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor, finns det biologiska skillnader mellan svarta och vita samt mellan det svenska majoritetsfolket och samer och judar?!! Och observera kopplingen mellan yttre egenskaper (hudfärg etc) och moraliska egenskaper. Må sedan vara att dessa skillnader till viss del kan slipas bort genom assimilation av föregivet lägre stående folkslaget med det högre stående.
   Det var frågan om assimilationen som utlöste sprickan mellan de båda fraktionerna av SD, när ND (Nationaldemokraterna) bröt sig ur och bildade eget 2002. ND återvände till SD inför valet 2014, vilket rimmar illa med den påstådda uppgöreslen med nazismen och påstådda nolltoleransen mot rasism. ND var ett öppet rasistiskt parti, som dock påstod sig vara icke-nazistiskt. Som ett skrämmande kuriosum kan nämnas att Sveriges första professor i rättspsykiatri, Olof Kinberg, var en övertygad anhängare av teorin om ett samband mellan yttre rasegenskaper och moraliska och intellektuella egenskaper.
   Denna lära grundades av den italienska rättspsykiatiern Lombroso, som publicerade en katalog över typiska italienska förbrytaruteenden till domstolarnas hjälp. Detta var nära att kosta två intalienare livet i Sverige p.g.a. deras sydeuropeiska utseende (apotekarmordet 1908). Katalogen kom sabbt ur bruk i Italien, eftersom många italienska domare upptäckte sig själva ha kriminella utseenden. Lombroso hade åkt runt och fotograferat fångarna i italienska fängelser under arbetet med katalogen. Sådant kan man skratta åt idag, om man inte tänker på offren för den tidens akademiska forskning.
   Att ledande politiker i alla partier trodde på dumheterna kan man förstå, om än inte ursäkta. Kryperiet för de lärda auktoriteterna var väl inte mindre då än nu. Men att ett parti i Sveriges riksdag har gjort ideologi av dessa vetenskapens villospår, av detta humbug, kan inte ursäktas. Det låter ju väldigt spännande med hänvisningar till 1700- och 1800-talsfilosofer, som skrev om den förmodade folksjälen.
   Studiet av detta förmodade väsen, folksjälen, tilldrog sig också intresse i kampen för demokrati. Vad var egentligen folkviljan, den som skulle manifesteras i det framtida demokratiska styrelseskicket? Socialdemokraten Ernst Wigforss tog tydligen mycket bestämt avstånd från dessa spekulationer, att döma av citatet från honom i Stig-Björns tidigare inlägg. Tänk att samma kamp mot fascimen och dess kvasivetenskapliga rötter behövs nu också!”
   En avslutande rekommendation: Gå in på http://www.ljunggren.com och läs mer. Där förs en tämligen saklig debatt, till skillnad från en del andra ställen.

5. HOFMAN SVARAR RING OCH KULLBERG

   Jag har aldrig påstått att EU är en fascistisk statsbildning. Men om man ska befara en fascistisk utveckling i Europa, så bör man ha blickarna riktade mot Bryssel snarare än mot Stockholm.

   EU-integrationen har inte skett på något demokratiskt exemplariskt sätt. Det institutionaliserade samarbetet mellan kapital, byråkrati (inklusive domstolsmakt), intresseorganisationer, med stark lobbynärvaro och ovanför ett låtsasparlament med ytterst svaga lagstiftande befogenheter och med lika svag folklig legitimitet i de flesta medlemsländer, är ett levande exempel på en korporativ styrningsmodell.

   Och den omfattande övervakningsapparat som EU och EU-länderna var för sig har inrättat för att hålla reda på och registrera medborgarnas kommunikation sinsemellan utgör ett mycket större hot mot den liberala rättsstaten än Sverigedemokraternas yrkande på minskade invandringskvoter. (Rättsstaten består givetvis även om inte en enda asyl- eller arbetssökande släpps innanför rikets gränser! Den parlamentariska utmobbning av SD som då och då förs på tal, och ibland även praktiseras, slår desto hårdare mot rättsstatens fundamenta om likhet inför lagen och tolerans mot oliktänkande.)

   Den svenska regeringens accepterande av inskränkningarna i den sekler gamla principen om allmänna handlingars offentlighet (”offentlighetsprincipen”) i syfte att vara kamraterna i Unionen till lags är mycket mer långtgående än något av SD framfört förslag till ändringar i den svenska konstitutionen. Vilka var det som efter 2001 års så kallade Göteborgshändelser föreslog att svensk militär skulle få sättas in mot det egna folket? Liberaler!

   Det är högst troligt att ett antal personer i SD:s leding är tvättäkta rasister – Björn Söder tycks definitivt höra dit. Men återigen: detta gör dem ej till ”(ny-)fascister”. Primitivt rashat går att lokalisera litet varstans. Bygger inte den pågående russofoba kampanjen i Sverige och andra så kallade västländer på föreställningen att ryssar är ett underlägset folkslag och inte kan räknas till de ”högre stående” européerna? Detta är enligt min mening uttryck för tarvligaste xenofobi (mycket spridd i officiella kretsar i Baltikum till exempel, men också i svenska akademier och think-tanks), fast det har tämligen litet med fascism att göra. Rysshatets propagandister bör bemötas på saklig grund, inte med motfördomar.

6. Pseudonymen Sven Hofman skriver att han aldrig har betecknat EU som fascistiskt. Hur ska vi annars tyda följande passus i hans tidigare inlägg ”Fascismen bär inte knätofs”:
   ”Men eftersom Arnstad hugger i sten när han vill göra ”ultranationalister” som Sverigedemokraterna till präktiga fascister – trots att dessa inte har visat det ringaste intresse av att förändra styresskicket i Sverige eller utvidga den svenska statens territorium, alltså inte är mera extrema än andra politiska partier som till exempel har lagt ned det svenska militära försvaret – förstår han (och hans okritiska beundrare i recensentkåren) inte att en aktuell fascism snarare bör sökas i de demokratiskt illegitima, korporativt sammansatta och arbetande miljöer som utgör de facto-statsbildningen EU.”
   I samma inlägg påstår också Sven Hofman att fascismen inte är nationalistisk:
   ”Men nationalismen tillhör liberalismens tankegods. Fascismen är inte anhängare av nationalstater (såsom liberalerna en gång var) utan går in för att utplåna nationalstater – genom imperialistiska erövringståg eller genom propaganda för överstatliga lösningar. Varken Hitler eller Mussolini var några nationalister utan hänsynslösa maktpolitiker som ville lägga under sig Europa och göra kolonier av dess randområden.” Jaså, inte ens Hitler…?

   EU är förvisso en odemokratisk och nyliberal konstruktion, men man kan inte förknippa den med fascism, som Sven Hofman här gör. Lika osakligt är hans påstående i samma text att fascismen inte alls är nationalistisk. Överhuvud taget innehåller texten ifråga så många osakligheter att den framstår som fullkomligt omöjlig att sakligt argumentera emot.

   Inte ens rubriken är saklig. Hur vet Sven Hofman att fascister inte bär knätofs? Och varför skulle detta påstående vara av intresse i sakfrågan? Rent struntprat.

   Sven Hofman är ”historiskt sakkunnig”, enligt Anders Romelsjö, ja, kanske rentav professor. På den här bloggen har jag läst texter av ovanligt många professorer. Jag kan förstås inte se att deras inlägg påtagligt har utmärkt sig för större klokhet än andras. Och speciellt imponerad har jag heller inte blivit – om det var avsikten. Några andra titlar kan jag inte påminna mig ha sett i den här debatten. Vi andra får yttra oss ändå…

7. Vänsterfolk har här ofta en känslomässig relation till ordet fascism men mindre av en rationell analys av den empiriska fascismen’s 100%-iga koppling till den anglosaxiskt dominerade oligarkin. Hittills har de länder där den uppträtt kommit till skada själva medan den anglosaxiska oligarkin gynnats. Fascismen har aldrig varit ett lokalt val, utan en variant av färgade revolutioner – maktlös utan omfattande uppbackning utifrån. Samtliga svenska politiska rörelser löper risken att utgöra verktyg för den nämnda oligarkin. SD kanske tom mer pga en mer preliminär uppbyggnad. Att demonisera SD gör dem än mer påverkbara av ’hjälpande händer’.
   SD har ju växt hela tiden trots all pk-energi som lagts ned av etablissemanget.
   Svenska folket är liksom alla andra i någon mån rasister i betydelsen att man vill prioritera sin egen etniska grupp – medan den ännu tydligt går att urskilja. Vill ha blonda barnbarn etc. Det pratas inte om det just nu men nog finns det med i bilden bland SDs sympatisörer?
   Debatten om definitioner kommer inte åt den aspekten, eftersom den anglosaxiska oligarkins stöd till fascism inte beror på rasismen, utan på att folket blir lättare att tyrannisera.

8. Denna diskussion är förvirrad och saknar egentligt värde då den inte tar sin utgångspunkt från Marx. Utgångspunkten en diskussion måste vara den monopolkapitalistiska maktstrukturen och klasskampen, något som var och en som tagit del av Marx och Lenin känner väl.

   Fascism och ”borgerlig demokrati” är inget annat än två av de verktyg som monopolkapitalet nyttjar för att befästa sin maktposition och fortsätta utsugningen av arbetarklassen. Ur detta perspektiv är både fascism och ”borgerlig demokrati” något som måste förkastas och bekämpas då det i båda fallen handlar om att ersätta klasskamp med klassamverkan för att på detta sätt befästa den monopolkapitalistiska maktpositionen.

   I fascismen tas fokus på klasskampen bort genom att istället projicera på nationalism och ras. I den ”borgerliga demokratins” fall handlar det istället om att projicera på så ”parlamentariska församlingar” och ”mänskliga- fri och rättigheter” vars enda egentliga syfte är att tillförsäkra monopolkapitalet makten.

   Fascismens förtryckande metoder kan vara mer direkta och uppenbara än den ”borgerliga demokratins” men i grunden är målet detsamma – att ersätta klasskamp med klassamverkan.

   • Johan Eriksson
     Karl Marx inriktning på klasskamp utan att tydligt belysa finansmaktens privilegier var en följd av hans beroendeställning till sagda maktelit. Han prisade sin gynnsamma arbetssituation under britternas beskydd men sköt upp den känsligaste delen av analysen så att den aldrig kom att fullbordas. Klasskamp innebär att de längst ned slåss mot en grupp som i likhet med proletärerna är i underläge mot finanseliten och periodiskt drabbas av konkurser som en följd av finansmaktens avsiktligt orsakade kriser, där syftet är att försätta företagare i svårigheter som tvingar dem att slumpa bort resterna. Finansmakten drabbas inte eftersom de skapar pengar ur intet och trots det får skuldsätta alla andra. Att prata om monopolkapitalet är för otydligt. Karteller kan uppstå även där bankerna tagits över av folkets företrädare. Oviljan att ta itu med det som berör bankväsendet är vänsterns akilleshäl som gör dem till ofrivilliga medhjälpare till finansmakten. Det är ingen slump att England bemäktigade sig kontrollen över Marx och att resultatet blev att Englands konkurrent Ryssland blev angripna.

     • Den som känner Marx och marxismen vet att klass och klasskamp handlar om förhållandet till produktionsmedlen. I detta utgör den finansiella sfären igen egen entitet utan är en del av monopolkapitalet. Ett monopolkapital som behärskas av bourgeoisien. Svårare än så är det inte.

       • Johan Eriksson
         Din totala okunnighet i ämnet är du inte ensam om, men din trosvissa tillit till marxismen gör att du tror att du inget har att lära. Finansmakt är inte baserat enbart på monopolförhållanden utan på möjligheten att skapa pengar ur intet. Att inte göra den distinktionen tydlig innebär att avhända sig möjligheten att bjuda verkligt motstånd mot privata oligarkier. Om man inte är okunnig och ändå envisas med att gömma detaljerna bakom det otydliga begreppet monopolkapitalism är man en desinformatör.
         Den anglosaxiskt kontrollerade ekonomiska expertisen utnyttjar okunnighet om bankväsendets uppbyggnad för att eliminera allmännyttiga banker.
         I Japan där den största banken är statlig, tvingar eventuellt anglosaxarna igenom privatisering med 10% enligt nyhetstelegram. En analys av en Edward J. Lincoln från 2013 illustrerar hur anglosaxarna bluffar sig fram. I pläderingen för att privatisera Japan Post Bank, som alltså är en nagel i ögonen på våra anglosaxiska finansherrar, har Lincoln fräckheten att hävda att en statlig bank bla är ett hot mot ett ’level playing field’. Detta är en oerhörd lögn, det är just den privata finansmakten som gör att allmänheten är i ett enormt underläge.
         Med statliga eller ejest allmännyttiga banker är det inte en finansoligarki som livnär sig på enormt höga effektivräntor, utan det allmänna som plockar hem ränteinkomsterna. Privata aktörer som driver medelstora, konkurrensutsatta företag måste i vanlig ordning kämpa för att överleva. Det är där det privata initiativet gör samhällsnytta.
         Vänsterfolk som likt dig av prestige, självgodhet eller bristande fattningsförmåga(vilket givetvis är förlåtligt) undviker det här ämnet är till stor hjälp för finansoligarkin och givetvis även för monopolkapitalet i vidare bemärkelse.
         Finansmän världen över föraktar er men är givetvis glada över att ni hjälper dem.
         Att hänvisa till Marx utan att ifrågasätta hans beroendeställning till den på hans tid särklassigt mäktigaste finansoligarkin är absurt.

         • Monopolkapitalets innovationskraft är stor och den stannade inte när Karl Marx lade grunden för sin banbrytande vetenskap. Finansiella instrument är endast ett exempel på den innovationskraft genom vilken utsugningen och förtrycket av arbetarklassen ständigt utvecklats. För en marxist är detta förhållande självklart och det visar än en gång på med vilken precision den marxistiska vetenskapen kan nyttjas för att i grunden förstå monopolkapitalets arbetarhatande samhälle.

           Du Peter Grafström hänger dig åt ett hemmasnickrat, amatörmässigt och fullständigt ovetenskapliga teoribygge, som endast spelar monopolkapitalet i händerna och där du spottar på Marx. Många ovetenskapliga och amatörmässiga modeller har använts för att splittra arbetarklassen. För mig andas dina snusförnuftiga teorier småborgerlig inskränkthet.

           Med detta avslutar jag denna diskussion med dig då all diskussion med dig är meningslös.

           • Johan Eriksson
             Det handlar inte om finansiella instrument. Att du säger det visar att du fortfarande inte förstått det elementära. Eftersom det kan finnas andra som vill veta det elementära fortsätter jag. Det handlar om att banker har laglig rätt att låna ut pengar som de inte har. Detta leder till att den nominella räntan som låntagaren betalar multipliceras med en faktor tex 9ggr. En nominell utlåningsränta på tex 5% blir då för banken 45%
             Eftersom banken inte behöver redovisa ens den del av pengarna som den måste ha förrän efter två år blir det möjligt att få en ännu större multiplicerande faktor. År 2006 visade statistik att de dominerande bankerna i Usa hade en faktor 52 (i stället för faktorn 9 i mitt exempel ovan) och mellan 25 och 33 i Europa.
             Detta sistnämnda är inte samma sak som de finansiella instrument det pratas om men ger ändå en antydan om den hisnande maktfaktor det är att behärska bankväsendet och varför den privata oligarkin försöker hålla alla i mörker och vill övertala folkets företrädare att avhända sig det maktmedlet med lögnaktiga påståenden om att det skulle vara orättvis konkurrens med allmännyttiga banker.
             Att förlita sig på Marx och inte vilja beröra hans beroendeställning till de nämnda mörkerkrafterna som ligger bakom alla krig visar på okunskap hos Johan Eriksson.
             Fakta är att det går att vända på steken och se till att den privata oligarkin som nu är beredd att förinta mänskligheten hellre än att ge upp sin hegemoniska makt, faktiskt får verksam konkurrens av folkägda institutioner med samma svindlande maktbefogenheter men med legitima syften. Hänvisningen till Marxism som den viktigaste auktoriteten lägger hinder i vägen och leder folk in i en återvändsgränd. Det går inte att vinna mot någon som har ett sånt övertag om man befinner sig vid pyramidens bas. BRICS-länderna kan lyckas men måste då vara beredda på krig som vi nu kan bevittna. För västvärldens befolkning går det att underminera oligarkin mycket mer effektivt genom att helt lagligt konkurrera på jämlika villkor än genom att fortsätta enbart med den rent politiska kampen. I det fallet är motståndaren en arme av köpta/duperade akademiker, politiker och journalister. Med folkstyrda finansinstitutioner finns möjligheter att jämna ut villkoren beträffande vilka motkrafter som kan mobiliseras.

9. Citat Anders:
   ”Historieprofessorer och t.ex. den historiskt kunnige Sven Hofman tillhör den andra gruppen.”

   Wikipedia:
   Sven Hofman (även Hoffman), död 14 oktober 1766, var en svensk bonde och politiker.

   Snubben är alltså död sen över 200 år. Sannolikt har han en del insikter om 1700-talet som vi andra saknar. Men om du ska luta dig på denna Sven Hofmans visdom och stora historiska vetande kan väl denna Hofman ge sig till känna och dennes meriter presenteras.

   En annan historiker som Anders tidigare har lutat sig mot är Dick Harrison. Alla som är bekanta med dennes verk skakar säkert på huvudet över att en så utpräglad kalenderbitare som Harrison ger sig in på idéhistoriska fältet. För där han aldrig haft något att tillföra.

   Tidigare har även uttalats på denna blogg att flera ledande historiker kallat Arnstad charlatan. Min sökning på det gav bara resultat att Arnstad kallas charlatan i inlägg på flashback.

   • Du har helt rätt om den svenske bonden Sven Hofman, som inspirerat den kunnige gästbloggaren till att välja denna synonym. Jag vet ju vet det är. Flera kommentatorer uppträder också med pseudonym, och det är OK. Att innehållet inte strider mot bloggens etiska regler är det viktiga. Dessa finns i höger spalt.
     Jag har nämnt Dick Harrysons uppfattning perifert. Den har föga betydelse i den pågående diskussionen. Jag har inte kallat Arnstad charlatan. Tycker inte att han ska kallas charlatan.