Vi har åter förmånen att få presentera en artikel av John Pilger, översatt av journalisten och skribenten Åke W. Bergh. Senast publicerade vi här 24/2 en artikel om Venezuela av Pilger, och i december en om media och proaganda. Denna artikel som bland annan publicerats i Counterpunch med titeln ”Why the rise of fascism is again the issue” var mycket lång. Jag publicerar den därför som fyra blogginlägg av varierande längd. Pilgers syn på fascism-begreppet kan diskuteras, men är inte huvudsaken här.

Frågan om fascism är faktiskt rykande aktuell. DN:s Eva Stenberg skriver idag kritiskt om den stoppade Saudi-affären ”Ett bakslag för Löfven – men nu är luften rensad”. Så frågan om stöd till diktatur eller inte, till terroriststödjande Saudiarabien eller inte är underordnad. Helt i linje med DN:s direkta och villkorslösa uppslutning kring den fascistinfluerade statskuppen i Kiev för drygt ett år sedan och dess brist på kritik för att Ukrainas regering bekämpar sitt folk i samarbete med nazistbataljoner.
Och med Löfvens löfte att stödja kuppregeringen med svenska skattepengar. Fascism börjar bli rumsren i vissa kretsar i Sverige…, eller hur?

John Pilger är en känd australiensisk 75-årig journalist. Han har en lång karriär som journalist bakom sig, bland annat som krigskorrespondent för Daily Mirror i bland annat Vietnamkriget, Kambodja och Mellanöstern. Bland hans dokumentärfilmer återfinns Year Zero (1979) om Röda khmerernas terror, Paying the Price (2001) om USA:s sanktioner mot Irak och Stealing a Nation (2004) om Diego Garcias hemlösa befolkning. Bland hans böcker kan nämnas Friheten får vänta, 2007, Det vi inte fick veta: Artiklar 1998-2001, 2001 samt Den dolda dagordningen, 2000. Han fick Monismanienpriset år 2001 och Sofie-priset år 2003.

Åke W. Berghs ingress.
Grytan kokar, i vart fall ilsket småputtrande. Tonen i debatten höjs, motståndets celebriteter allt aktivare. Paul Craig Roberts, från Vita Huset demonstrativt till Röda torget i Moskva, likt en gång de tusentals vietnamveteraner i Washington som förbannade den egna makten och skanderade för motståndarseger. Tariq Ali manar till palatsrevolution. Även Pepe Escobar har stramat upp sina tyglar. Vältalige Chris Hedges med sin kristna moral i farten mest varje dag – för att bara ta några. Och våra svenska dissidenter? De är med få undantag mest vi som släpper in de oppositionella utländska rösterna om den alltmer oroväckande tillskärpta slutkampen om världsherraväldet. Här i alla fall John Pilger igen, mer förbannad och beslutsam än någonsin att ”naila” den nya fascismen. Den som hotar oss alla. Läs och begrunda.
Denna artikel var publicerad i Counterpunch nyligen.
Bör nämnas: krigshetsande historieprofessorn Timothy Garton Ash, som omnämns i denna fylliga essä, uppträder ibland tillsammans med en svensk kollega.

Artikeln av John Pilger var publicerad i Counterpunch nyligen. Artikeln är lång. Första delen publiceras nedan.

Fascism på retur – varför det angår oss alla.
”Här från Den senaste årsdagen, 70 år efter befrielsen av Auschwitz, var en påminnelse om den brottsliga fascismen, vars nazi-ikoner så klart finns inpräntade i vårt medvetande. Fascismen finns bevarad som historia, som flimrande bilder av marscherande brun- eller svartskjortor, dess kriminalitet närmast övertydlig. Men i samma liberala samhällen vars krigshetsande eliter manar oss att aldrig glömma, accelererar nu faran för en modern typ på samma tema; deras fascism.

”Att starta ett anfallskrig …”, slog Nürnbergtribunalen fast 1946, ”är inte bara ett internationellt brott, det är högsta formen av internationell brottslighet, som skiljer sig endast från andra krigsförbrytelser i det att den inom sig rymmer hela den samlade ondskan.”

Hade nazisterna inte invaderat Europa hade Auschwitz och Förintelsen inte skett. Hade USA och dess satelliter inte genomfört sitt angreppskrig mot Irak 2003, skulle omkring en miljon nu döda människor ännu varit vid liv; och någon islamisk stat såsom ISIS inte fått fotfäste för sitt barbari. De är avkomman till den moderna fascismen, avvand av bomber, blodbad och lögner som är den surrealistiska teatern i nyhetssändningarna. Liksom fascismen under 1930- och 40-talen, levereras den stora lögnen med precisionen av en metronom: allt tack vare allestädes närvarande, repetitiva medier och dess virulenta censur av sanningen. Ta bara katastrofen i Libyen.

Under 2011 utförde Nato 9 700 flygattacker i Libyen, varav fler än en tredjedel riktade mot civila mål. Uran-dopad ammunition användes; städer som Misurata och Sirte utsattes för bombmattor. Röda Korset identifierade massgravar och Unicef rapporterade att ”de flesta av barn som dödats var under tio år”. Den slutliga offentliga ”sodomiseringen” av den libyska presidenten Muammar Gaddafi, medels en ”rebells” bajonett, hälsades muntert av dåvarande utrikesministern Hillary Clinton, med orden: ”Vi kom, vi såg, han dog.” Hans mord, liksom förstörelsen av hans land, rättfärdigad med en bekant stor lögn; han planerade ”folkmord” på sitt eget folk. ”Vi visste… att om vi väntade en dag”, sa president Obama, ”kan storstaden Benghazi drabbas av en massaker som skulle ge eko i hela regionen och befläcka världssamvetet.”

Natos afrikanska inferno.
Detta en fabrikation av islamistiska miliser inför ett väntat nederlag mot libyska regeringsstyrkor. Man berättade för Reuters att det skulle bli ”ett riktigt blodbad, en massaker såsom den i Rwanda”. Detta rapporterat den 14 mars 2011, en lögn som tände den första gnistan till Natos kommande Nordafrikanska inferno, av David Cameron beskriven som en ”humanitär intervention”. I hemlighet tränade och utrustade av brittiska SAS (Special Air Service), skulle många av dessa ”rebeller” bli till ISIS, vars senaste videoshow förevisar halshuggningen av 21 koptiska kristna arbetare. Tillfångatagna i Sirte, staden som av Natoflyg förstördes för dessa ”frihetskämpars” räkning.

För Obama, Cameron och Hollande var Gaddafis egentliga brott Libyens ekonomiska oberoende och hans uttalade avsikt att sluta sälja Afrikas största oljereserv i dollar. Petrodollarn som är grunden för den amerikanska imperialistiska makten. Gaddafi som oförväget planerade stå garant för en gemensam afrikansk valuta, uppbackad av guld. Och med detta upprätta en allafrikansk bank och med den främja en ekonomisk union mellan fattiga men resursrika länder. Oberoende det realistiska i det hela var själva begreppet oacceptabelt för USA. Man stod redan beredd att ”gå in” i Afrika och muta afrikanska regeringar med militärt ”partnerskap”.

Efter Natos attack, under täckmantel av en FN-resolution från säkerhetsrådet, skrev Garikai Chengu [ordf. i Chengu Gold Mining Ltd. i Zimbabwe] att ”USA konfiskerat 30 miljarder dollar från Libyens centralbank, pengar Gaddafi öronmärkt för inrättandet av sin afrikanska centralbank, med guldbaserade afrikanska dinarer som valuta”.

Det ”humanitära kriget” mot Libyen stod modell för västerländska liberala hjärtan, särskilt i media. År 1999 skickade Bill Clinton och Tony Blair Nato att bomba Serbien med lögnen att serberna begick ”folkmord” på etniska albaner i separatistprovinsen Kosovo. David Scheffer, USA:s ambassadör för krigsbrott (sic), hävdade att så många som ”225.000 etniska albanska män i åldrarna mellan 14 och 59 kan ha mördats”. Både Clinton och Blair kallade det en förintelse och ”en anda av andra världskriget”. Västvärldens heroiska allierade var Kosovos befrielsearmé (UCK), vars kriminella syndaregister sopats åt sidan.

Inget folkmord
Natos bombningar var överståndna och mycket av Serbiens infrastruktur med skolor, sjukhus, kloster och den nationella tv-stationen i ruiner, drog internationella rättsmedicinska team till Kosovo för att gräva fram bevis på ”förintelsen”. FBI misslyckats med att hitta en enda massgrav och åkte hem. Det spanska rättsmedicinska teamet det samma, dess chef ilsket fördömande ”en semantisk piruett av krigspropagandans maskineri”. Ett år senare meddelade en FN-tribunal om Jugoslavien sin slutliga sammanräkning – antalet döda i Kosovo: 2 788. Detta inkluderande stridande på båda sidor med serber och romer mördade av UCK. Det fanns inget folkmord. ”Förintelsen” var en lögn, Natoattacken ett bedrägeri.

Bakom lögnen gömde sig dock seriösare syften. Jugoslavien var en unikt oberoende, multietnisk federation som under kalla kriget utgjort ett politiskt och ekonomisk brygga mellan öst och väst. Men det mesta av ekonomin var offentlig, oacceptabelt för det växande EG. Särskilt nyss enade Tyskland, som börjat sin resa att erövra sin ”naturliga marknad” i provinserna Kroatien och Slovenien. Vid tiden då européerna möttes i Maastricht 1991, för att fastlägga sina planer för den redan skakiga eurozonen, träffades en hemlig överenskommelse; Tyskland skulle erkänna Kroatien. Fredliga Jugoslaviens öde som stat därmed beseglat – dömt till undergång.

I Washington fann man att den kämpande jugoslaviska ekonomin nekats lån av Världsbanken. Nato, då en närmast nedlagd relik från kalla kriget, återuppstod som imperiets attackhund. Vid en ”fredskonferens” 1999 i Rambouillet, Frankrike, utsattes serberna för detta tveeggade vapen. Rambouillet-traktatet inkluderade en hemlig bilaga B, vilken den amerikanska delegationen kastade in först sista dagen. Bilagan krävde militär ockupation av hela Jugoslavien – ett land med bittra minnen av den nazistiska ockupationen – samt införandet av en ”fri marknadsekonomi” med privatiseringar av alla statliga tillgångar. Ett dokument ingen suverän stat kunnat underteckna. Bestraffningen följde snabbt; Natos bomber föll på ett försvarslöst land.

Det sammanfattar amerikanismen, världens idag dominerande ideologi. Att den ännu inte öppet demaskerats som en aggressiv ideologi är resultatet av smygande hjärntvätt. Försåtlig, odeklarerad och fyndigt presenterad som upplysningstidens ideal på marsch, utgör det den redan så förhärdade västerländska kulturen. Jag växte upp på en filmisk diet av amerikansk glorifiering, nästan allt en snedvridning. Jag hade ingen aning om att det var Röda armén som krossade det mesta av den nazistiska krigsmaskinen, till en kostnad av så många som 13 miljoner soldater. Amerikanska förluster, inklusive dem i Stilla havet, inskränkte sig till 0,4 miljoner. Hollywood vände på steken.

intressant.se Ukraina, Ryssland, fascism, politik, USA, statskupp krig, desinformation förintelsen imperialism, Libyen NATO EU, Jugoslavien