Ulf Karlström har skrivit detta gästblogginlägg. Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), skriver facklitteratur. Han är också med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. Ulf har tidigare publicerat inlägg här i flera olika ämnen. De har behandlat miljö och ekonomi, och så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion. Han har skrivit om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han har skrivit om EU, tex. ”Varför angriper David Cameron EU”? om bankunionen, senast 13/7. Han har skrivit om kanon, unga vuxna och tidigare om privatisering av vården samt senast om science och fiktion och senast ”Jag känner mig ledsen” sa Anders Wijkman. Senast 19 december ”Skall vi tala om raser?” Den 31 januari kom ett blogginlägg om ”Hotet mot livet – den genetiska manipulationens dolda agenda” ett av få ämnen där det finns påtagliga motsättningar mellan USA och EU. Temat denna gång har anknytning till detta.
Artikeln.

”Det finns ett stort antal dieter, och de växlar dessutom likt modet. Det är dieter för bantare, särskilda patientgrupper, allmänna hälsoprofiler, uppställda av enskilda skribenter, eller myndigheter, och dieter för val av livsstil m m. När jag skriver detta så blandar jag dessvärre päron och äpplen. Tag t.ex. Björn Gillberg som redan på 1960-talet tog upp relevanta frågor om livsmedlens innehåll av olika tillsatsmedel. Gillberg, som då arbetade som genetiker, var ingen dietguru utan kritiserade livsmedlen utifrån vetenskapliga grunder. Emellertid fanns det för läsare av Gillberg en slags föreskriven diet, i bemärkelsen ”välj inte”.

Dieter för dem som ur medicinsk synpunkt behöver gå ned i vikt är relevanta. Vi har ett klart hälsoproblem idag med överviktiga i framför allt USA, England och Tyskland. Sverige går inte heller fri, utan rapporter om överviktiga barn finns det tyvärr många av.

I den här artikeln kommer jag inte att redovisa och kritisera vissa dieter och förorda andra. Något subjektivt tar jag utgångspunkt i Göran Burenhults senaste bok ”Maten, evolutionen och hjärnan” (Pagina förlag 2014). Inte heller Burenhult föreskriver någon särskild dietskola, men hamnar i samma predikatment som Gillberg: Välj bort, och vad blir då kvar? Tja, vad skall vi kalla det, en slags stomme till en diet.

Burenhult är professor emeritus i arkeologi, och kom tidigt genom fältstudier på några öar i det så kallade Söderhavet, att inrikta sig mot etnoarkeologi. Det betyder den del av disciplinen som studerar traditioner och livsstil hos ursprungsbefolkningar, vilka haft ingen eller liten kontakt med den moderna världen. Syftet är att ge potentiella underlag till hur den traditionella arkeologins folk levde. Burenhult slogs under fältarbetet av hur pass friska gamla människor var, jämfört med vårt västerländska sjukdomspanorama. Karikerat är det sjukliga åldringar, som hålls vid liv av en omfattande medicinering och tillgång till kvalificerad sjukvård.

Den redovisade debattråden är inte ny. Ivan Illich, född 1926 i Wien, har publicerat en rad närmast civilisationskritiska arbeten, t.ex. ”em>Den omänskliga sjukvården (på svenska 1977). Och debatten har internationellt både föregått Illich och fortsatt efter hans arbeten. Senast publicerade Karneval förlag 2014 en påle i psykiatriögat; Robert Whitakers bok ”Pillerparadoxen. Varför lider fler och fler av psykiska problem när medicinerna bara blir bättre och bättre?”. (Boken har recenserats här av Leif Elinder 21/6).

Tillbaka till Burenhult. Han har skrivit flera populärvetenskapliga böcker, vilka sålts bra; ”Det ofullbordade djuret 2002, Den fulländade människan 2004, Den sexuella evolutionen” 2012. Jag har läst och recenserat de två första böckerna. Den aktuella boken är uppdelad i 7 kapital och behandlar frågor som ursprungsfolks levnadsätt, evolutionens utveckling, vad vi kan lära av det, vad vi inte bör äta, motståndare till paleodiet, myter om mediciner, psykosociala sjukdomar.

Burenhult är ultraradikal i sin kritik av Västerlandet, och den bär civilisationskritikens prägel. Han dömer i stort ut livsmedels- och läkemedelsindustrin, många myndigheter och skolmedicinen. All civilisationskritik riskerar att uppfattas som att budbäraren skjuter över målet, och på den punkten är författaren oklar. Emellertid är hans framställning faktarik och i det mesta saklig. Han beskriver lättfattligt och korrekt hur våra förfäder och vår art under evolutionen och efter vårt afrikanska exodus kring 100 000 år sedan ändrat diet.

Vi – ett hisnande ord i detta sammanhang – har varit opportunister och anpassat middagsbordet till vad som funnits omkring oss. Utifrån vårt evolutionära förflutna så kan vilken ”ism” som helst hämta stöd: vegetarianer, omnivorer, dominerande karnivorer. Så hur skall vi då kunna slå evolutionen i bordet, så att den lutar åt en för subjektet ”jag” bestämd position (”åsikt”) bland många andra? Burenhult väljer den epokala övergången till jordbruk som initialt rättesnöre. Det betyder att mejeriprodukter och spannmål åker ut ur dieten, även om undantag medges; så är riktigt surdegsbröd inte helt förfelat. För Burenhult handlar det således om att exkludera vissa födoslag, och nettolistan hamnar ganska nära det som brukar kallas stenålderskost. Författaren är dock inte testuggare, utan menar att 2 glas rött vin per dag är trevligt. Jag är helt beredd att instämma i detta.

På 1920- och 30-talen växte det fram en stark frisksportarrörelse i Europa, vilken även föreskrev olika varianter av ”sund kost”. Det var en bred rörelse i bemärkelsen av diversebod. Sportighet, kallbad, nudism, sol & bad, och militär gymnastisk drill blandades i olika proportioner. Kanske är det fel att tala om en rörelse? De var nog rätt många. Bara för att ta ett udda exempel: Jan Myrdal har skrivit initierat om den tyska nudismen och hur den fortsatte i DDR.

Mot den här tecknade bakgrunden och tidsepoken så är det knappast förvånande att tyska och svenska nazister simmade runt i kulten om ”sund kropp och mat”. Det var inte bara konsten som var ”entartate” (urspårad, degenererad), utan även kroppen och kosten. Jag vill härvid inte dra för stora växlar på att Hitler var vegetarian, men influensen var kanske inte obetydligt i Nazityskland? Inom den breda frisksportarrörelsen återfinner vi därför ett antal svenska nazister. Tragikomiskt hittar vi några av de nazistiska övervintrarna inom den tidiga miljörörelsen. Missförstå mig rätt, inget klander mot den tidiga miljörörelsen; jag tillhörde själv den.

Så tydligen finns det en koppling mellan diet och politik. Kan den återfinnas hos vårt primära studieobjekt – Burenhults senaste bok? Ja, klockrent får man säga. Det svagaste kapitlet (7) i hans bok heter ”Psykosociala sjukdomar är också folksjukdomar”. Några nedslag:

1) Amning och dagis. Amning till 3-4 års ålder ”är det biologiskt riktiga” (s. 143), och ”under de första levnadsåren” är det bara de ”för barnet välkända ansikten och röster, som skapar en för barnet kontinuerlig trygghet” (s. 144). Författaren menar att ”i miljoner år har människan klarat detta, men nu plötsligt är det inte längre barnets bästa som gäller.” (s. 144)

Så, när bör vi lämna bort våra barn till dagis? Med hänvisning till professor Hugo Lagercrantz (s. 151) landar Burenhult i en 2-årsgräns. Det är möjligt, jag har inte den kunskapen. Det författaren råkar glömma är vilken som skall betala. Tänk om han hade föreslagit att de rika och superrika skulle betala kalaset? Ja, jag skulle nog förbehållslöst stödja förslaget, givet att föräldrarna delar på vårdnaden
2) Vår svenska välfärd
– ”De lyckligaste människor [författaren] mött har aldrig sett pengar” (s. 144)
– ”Kan det vara så att vi håller på att gå miste om något helt annat – t ex närhet, värme, trygghet, kontinuitet oc stabilitet…” (s. 144).
Frågorna är verkligen inte fel ställda, men vilken är analysen? Marx & Engels ger fler exempel än Burenhult förmår ställa frågor. Kanske borde detta ha refererats?

3) Barns och ungdomars psykiska hälsa ”är ingen trevlig läsning”
– Sverige ”leder världsligan” i mobbing, sexuella övergrepp/våld, sex-neuroser, misshandel av barn, självmord (s. 145)
– ”Varför gråter barnen i ursprungssamhällen nästan aldrig?” /med undantag för olyckor/ (s. 146).

4) Kärnfamiljen. ”Barn måste få förebilder, en mamma och en pappa – pojkar måste få bli män och flickor måste få bli kvinnor om de sexuella hjärnsignalerna är i linje med kroppens fysiologi” (s. 155)
5) Vår livsföring. ”De flesta av oss västerlänningar [har] fullständigt lämnat den livsföring vi är biologisk anpassade till…”

Jag avslutar referatet av kapitlet här. Läsaren kan själv följa upp ytterligare flertalet argument hos författaren att arvet betyder allt, miljön intet, trots att han fullt ut erkänner epigenetikens relevans. Kapitel 7 går kort och gott inte ihop. ”Det var bättre förr, ju förr desto bättre” blir Burenhults slarvigt dolda agenda. Tyvärr solkar diverse sociobiologiska teser Burenhults annars mycket läsvärda framställning.”

intressant.se,GMO, ra, arv, miljö, genetik, forskning, USA, politik, konspiration, ekonomi, desinformation, ideologi

Helsingborgs Dagblad 16/1 DN 5/7 2013 SvD 14/1 GMO blogginlägg 31/1 2014 Pillerparadoxen Trines matblogg Matplatsen Cornucopia Kakehuset Kryddburken