William Blum som är författare till den synnerligen viktiga och mycket faktarika boken ”CIA & USA:s verkliga utrikespolitik” på engelska ”Killing Hope: U.S. Military and CIA Interventions Since World War II”. Han har också skrivit ”Rogue State: a guide to the World’s Only Super Power.” Hans senaste bok heter ”America’s Deadliest Export: Democracy. Detta inlägg inleds av hans artikel i Counterpunch 26/2 och avslutas av en närmare beskrivning av brister i USA:s valsystem av mig.

Artikeln.
Washington Posts kolumnist skriver ”Handelsembargot mot Kuba kan lyftas endast genom lagstiftning och om Kuba inför demokrati”. Aha! Så det är problemet – Kuba är inte en demokrati! Hur förklara varför USA inte har ett embargo mot Saudiarabien, Honduras, Guatemala, Egypten och andra framstående föredömen för frihet. De traditionella medierna skriver rutinmässigt att Kuba är en diktatur. Och det är inte ovanligt att också människor på västerkanten gör det. Jag tror att många av de senare gör så i tron ​​att att de annars riskerar att inte bli tagna på allvar. Detta är till stor del en kvarleva från det kalla kriget då kommunisterna över hela världen förlöjligades för att blint följa Moskvas linje. Men vad har Kuba eller vad saknar Kuba som gör det till en diktatur?

Ingen ”fri press”? Bortsett från frågan om hur fria västerländska medier är, om de är en slags standard, vad skulle hända om Kuba meddelade att från och med nu kan någon i landet kunde äga någon form av media? Hur länge skulle det dröja innan CIA-pengar – som nu finansierar all slags verksamhet i Kuba – skulle äga eller kontrollera nästan alla medier värt att äga eller kontrollera?

Är det ”fria val” som Kuba saknar? De har regelbundet val på kommunal, regional och nationell nivå. (De har inte direkt val av president, men det har inte heller Tyskland eller Storbritannien och många andra länder). Pengar spelar nästan ingen roll i dessa val; inte heller partipolitik, inklusive kommunistpartiet, eftersom kandidaterna framträder som individer. Vilken måttstock ska användas för val på Kuba. Där finns inte bröderna Koch, som satsar miljarder på valen. De flesta amerikaner, har svårt att föreställa sig ett fritt och demokratiskt val, utan stora ekonomiska satsningar av företagen skulle se ut.

Skulle Ralph Nader äntligen kunna valsedlar i alla 50 delstater, delta i nationella TV-debatter, och kunna matcha de två monopol-partierna i media-reklam? Om så vore fallet, skulle han förmodligen vinna. Eller kanske vad Kuba saknar är vårt underbara elektorer-system, där presidentkandidaten med flest röster inte nödvändigtvis vinner. Om vi ​​tycker verkligen att detta system är ett bra exempel på demokrati varför använder vi det inte vi också i lokala och statliga val?

Är Kuba inte är en demokrati, eftersom man arresterar dissidenter? Många tusen antikrigs- och andra demonstranter har gripits i USA under de senaste åren, som i varje period i amerikansk historia. Under Occupy Wall Street-rörelsen för två år sedan greps mer än 7000 personer, många misshandlades av polis och i häktet. Och kom ihåg: USA är för den kubanska regeringen ungefär som al-Qaida är för Washington, bara mycket mer kraftfull och mycket närmare. Nästan utan undantag, har kubanska dissidenter finansierats av och hjälpts på andra sätt av USA.

Skulle Washington ignorera att en grupp amerikaner tar emot medel från al-Qaida och delta i upprepade möten med kända medlemmar av denna organisation? Under de senaste åren har många människor gripits i USA och utomlands enbart på grundval av påstådda band till al-Qaida, med mycket mindre bevis än vad Kuba har haft med sina oliktänkandes band till USA. Praktiskt taget alla av Kubas ”politiska fångar” är sådana dissidenter. Medan andra kallar Kubas säkerhetspolicy för diktatur kallar jag det för självförsvar.

Tillägg Anders Romelsjö – Låt mig åter behandla andra viktiga karakteristika för valsystemet i USA, som inte sällan omhuldas som ett demokratiskt föredöme.
1. Svårigheter att få rösta.I USA måste man registrera sig en viss tidpunkt före valet. DN skriver 25/9 2012 att ”Nya vallagar gör det svårare för minoriteter att rösta” och ”Vid valet 2008 missade 6 miljoner amerikaner sista registreringsdatum och kunde ej rösta.” Vid valet 2008 var bara 71 % (146 miljoner invånare) av alla röstberättigade registrerade enligt USA:s SCB. Genom nya vallagar med skärpta krav på foto-id (som 11 % saknar, 25 % bland svarta), ökar svårigheter för röstregistrering och poströstning. Detta drabbar särskilt de med mindre resurser, som anses främst vilja rösta på demokraterna. Vidare saknar de miljontals medborgare i USA som är dömda till fängelse rösträtt.

2. Lågt valdeltagande. Vid president- och kongressval röstar sedan decennier endast 50-60 % av de röstberättigade. Vid presidentvalet 2008 röstade knappt 130 miljoner, vilket var knappt 62 % av alla röstberättigade (Wikipedia), den högsta siffran sedan 1968. Obama fick knappt 53 % av rösterna, vilket innebär att knappt 33 % av de röstberättigade aktivt röstade på Obama. Då GW Bush vann över Al Gore år 2000 hade den senare fler röster (48,4 % mot 47,9 % för Bush, en skillnad på några hundra tusen röster), valdeltagande var lägre, varför den valde presidenten bara fick drygt 25 % av de röstberättigades röster.
3. Elektorsystemet, som gynnar delstater med mindre befolkning. Detta kan innebära att den kandidat som får flest röster inte vinner och medför att valdeltagandet lätt sjunker i delstater som anses säkra för ena parten, varför en del av dem som sympatiserar med motståndaren avstår.

4. En stark ekonomi behövs hos presidentkandidaterna, med stort ekonomiskt stöd från näringslivet i praktiken. Detta ger lätt ett beroende, och inte för inte kommer många av GW Bush och Obamas män från näringslivet.

5. Smutskastning av motståndaren i annonser och reklam dominerar. Vid presidentvalet 2008 användes 2 800 miljoner dollar till TV-reklam, medan beloppet för 2012 var mycket större. År 1972 spenderades 37 miljoner USD totalt på politisk reklam i TV, vilket var fyra gånger mer än 1960. Dessa 37 miljoner USD 1972 motsvarar 200 miljoner år 2012. I presidentvalet 2012 spenderar man alltså 25 gånger mer på TV-reklam än 1972. Forskning visar att andelen negativa politiska TV-inslag, ökat från 50 % år 2000 till 60 % år 2008. Och andelen var större vid kongressvalen 2010 och var mer framträdande vid presidentvalet 2012.

6. Smutskastningen har effekt. Ett känt exempel är från presidentvalskampanjen 1988. Då ledde den demokratiske kandidaten Dukakis över G Bush den äldre med 17 %. Bush kampanjgäng kom på att Dukakis gett permission till en färgad fånge, som under permissionen våltog en vit kvinna. De kunde blåsa upp detta till, liksom en nedsmutsning av hamnen i Boston, till orimliga proportioner. Vid presidentvalet 2004 ledde under sommaren ledde demokraten John Kerry (nu utrikesminister). Hans insatser i Vietnam som dekorerad soldat i framträdanden med hans ”band of Vietnam brothers” kontrasterade mot Bush som undvikit att ta värvning. Då framträdde en ”oberoende” grupp ”Swift Boart Veterans for Truth”, talesmän för GW Bush som i en serie TV-annonser med framgång förde fram budskapet att Kerry egentligen varit en fegis och förått sin soldatkompisar i Vietnam.

7. Politiska budskap har fått minskad sändningstid.1952 fick kandidaterna 60 minuter på sig att presentera sitt budskap, 1972 20 minuter medan tiden var nere i 5 minuter år 1988. Att man har 3 timslånga debatter på TV mellan presidentkandidaterna i år är förstås bra. De drunknar dock tidsmässigt i all massmediareklam.

8. TV-bolagen skär guld med täljknivar genom den kraftig ökning av betalda politiska TV-inslag. I början av 1990-talet svarade dessa för 2 % av vinsten medan de beräknas svara för 20 % 2012. Och här behövs knappast några säljinsatser av TV-bolagen och de får betalt i förväg.

i Andra om: Kuba, embargo,sanktioner, CIA, Massmedia, USA, Politik, blockad, Obama