På något sätt har det känts lite fjuttigt att fortsätta och skriva om den hjärtoperation jag genomgått efter katastrofen i Sydostasien. Vad är väl en enskild persons hjärta jämfört med 150 000 döda i en tsunami? Nåväl, det förra stycket avslutade jag med att berätta att jag skulle gå igenom en koronarangio, eller kranskärlsröntgen med ett begripligare ord.

En sådan genomförs med lokalbedövning och går till så att en kanyl sticks in i ett större blodkärl i ljumsken. Sedan förs en lång och smal slang upp till hjärtat där en kontrastvätska sprutas ut. Hjärtat videofilmas under denna röntgen och kardiologerna kan efteråt i lugn och ro gå igenom filmen.

Som patient får man höra diverse mer eller mindre skrämmande historier om den undersökningen, men mitt bestående minne var att det smakade choklad i munnen när kontrastvätskan sprutades ut i hjärtat. Läkaren som gjorde undersökningen lät mig följa den via en TV och när slangen närmade sig hjärtat utbrast han: ”- Håll i hatten nu Jinge!” :-)

En liten biverkning av den undersökningen är att den ven som används ofta blöder ett tag efteråt. Den yttre blödningen stoppar de med en sorts klämverktyg som får sitta kvar ett par timmar. Men den inre är inte lika lätt att få hejd på. Det innebär att underlivet blir alldeles svartlila och det tar några veckor innan man är så pigg på att ta av sig brallorna…

Efter undersökningen kördes jag tillbaka till hjärtavdelningen och jag fick aldrig ont i såret, något som drabbar en del patienter tyvärr.

Min bild av bypassoperationer var inte speciellt positiv. Min mor hade några år innan genomgått en sådan och jag mindes så väl hur dålig och förvirrad hon var efter operationen. Men, tänkte jag, det skulle ju inte drabba mig. Var det nödvändigt att göra något så skulle det säkert räcka med en s.k. ballong-sprängning, men inte ens det låg i farans riktning ansåg jag. Behövde jag botas så gick det väl att ordna med någon sorts medicin.

Dagen efter kom ronden som vanligt. Min läkare, som också var överläkare på avdelningen, gick fram till fotändan av min säng och sade: ”- Jaha ja, undersökningen visade att det är nödvändigt med en bypassoperation. Du kommer att få en tid inom fyra veckor.”

Eftersom alla mina förträngningsmekanismer hade varit inkopplade på att skjuta bort sådana tankar så kom beskedet som en blixt från en klar himmel och tårarna rann på den då 53-åriga rabulisten.

Det kändes overkligt och dagen efter blev jag utskriven med en bunt mediciner som jag skulle äta dagligen fram till operationen. En vecka senare skulle jag inställa mig på Karolinska Sjukhuset för att få information om operationen tillsammans med ett antal andra hjärtpatienter.

Väl där hamnade jag och mina olyckskamrater i en liten aula där ca 25 patienter, i några fall med familjemedlemmar, satt och våndades. Sjukgymnasten talade om hur man skulle träna lungorna efter operationen och en operationssköterska berättade om andra praktikabla saker. Avslutningsvis gick en sjuksyster runt i bänkarna och visade upp den tråd som används när de syr i hjärtat.

Jag vet inte om det var för att jag inte hade glasögon på näsan som jag inte såg den. Det kan lika gärna ha varit mina nerver som spelade mig ett spratt. Men direkt då informationen var färdig så stack jag till närmaste systembolag och köpte mig en flaska Whiskey. Inte ens vilda hästar skulle ha kunnat hindra mig..

Forts följer..